Vänner - en gåva och en rikedom
I helgen hjälpte jag min dotter att flytta. Efter varje gång jag flyttat har jag bestämt: ALDRIG MER. Nästa gång ska jag hyra en flyttfirma som packar och flyttar och en städfirma som fixar lägenheten efteråt. Men – så blir det naturligtvis inte. Och inte blev det så för min dotters del heller.
Däremot visade det sig att hon hade några verkligt goda, trevliga och hjälpsamma vänner som ställde upp som flyttkarlar (och städtant). Själv oförmögen att bära de tyngsta sakerna ägnade jag mig åt att köra kassar och mindre prylar i min bil medan de andra lastade hyrsläpet fullt med sängar, bokhyllor och akvarium. Det blev några vändor av varje sort och när kvällen kom var vi ganska slut och urlakade lite till mans – och kvinns.
Sämst mådde barnbarnet, som roat sig med att leka kåldolme i mattor och täcken. Detta utlöste en astmaattack och ändade på sjukhuset på söndagsmorgonen. Strax bättrade han sig när han fått mediciner och medan han lugnt sov på soffan i nya hemmet ägnade sig min dotter – en väninna till henne och jag oss åt att städa – och städa – och städa. När klockan var fem var vi klara. Och tänk så mycket muskler vi har i våra kroppar. Och inte vet vi att vi har dom heller – åtminstone inte till vardags. Men NU vet jag.
Dagens blogg vill jag tillägna vänskapen. Alldeles speciella vänner visade sig denna gång Carita, Chris, Ellen och Sven vara.
Carita – bar och slet, putsade fönster, skurade toalett och kök alltmedan hon höll låda och delade med sig av sitt positiva sinnelag. Dessutom underhöll hon mig de 12 milen vi färdades hemåt på kvällen. Allt för att jag inte skulle somna bakom ratten av ren utmattning efter de två dagarnas intensiva tempo. (och brist på nattsömn med en liten ”andnödig” kille i samma rum)
Chris som var en stark bärhjälp men också lite av en möbelbyggare. Tillsammans roade vi oss med att skruva ihop säng och bäddsoffa i barnbarnets rum. Vi hade himla kul och löste problemen – säkerligen inte på enklaste sätt men, vadå? Vi löste ju dom – under fniss och skratt. Och sång! Hon sjöng för mig! Speciellt tack för det!
Ellen som hade händerna fulla med sin lille 14-månaders son ägnade sig också åt barnbarnet och lyckades underhålla de båda så att ingen annan vuxen behövde oroa sig för deras väl och ve.
Sven, Ellens make, körde dragbilen, stuvade som en expert och bar, tillsammans med min dotter, de tyngsta grejerna upp för den trånga spiraltrappan till nya lägenheten. Medan vi andra pustade vid fikabordet tog han ett par extra bördor upp från släpet – till synes outtröttlig och vid gott mod.
Till er alla – och som en hyllning till vänskap – en imaginär fanfar – TUUT TUUT TUUT
Däremot visade det sig att hon hade några verkligt goda, trevliga och hjälpsamma vänner som ställde upp som flyttkarlar (och städtant). Själv oförmögen att bära de tyngsta sakerna ägnade jag mig åt att köra kassar och mindre prylar i min bil medan de andra lastade hyrsläpet fullt med sängar, bokhyllor och akvarium. Det blev några vändor av varje sort och när kvällen kom var vi ganska slut och urlakade lite till mans – och kvinns.
Sämst mådde barnbarnet, som roat sig med att leka kåldolme i mattor och täcken. Detta utlöste en astmaattack och ändade på sjukhuset på söndagsmorgonen. Strax bättrade han sig när han fått mediciner och medan han lugnt sov på soffan i nya hemmet ägnade sig min dotter – en väninna till henne och jag oss åt att städa – och städa – och städa. När klockan var fem var vi klara. Och tänk så mycket muskler vi har i våra kroppar. Och inte vet vi att vi har dom heller – åtminstone inte till vardags. Men NU vet jag.
Dagens blogg vill jag tillägna vänskapen. Alldeles speciella vänner visade sig denna gång Carita, Chris, Ellen och Sven vara.
Carita – bar och slet, putsade fönster, skurade toalett och kök alltmedan hon höll låda och delade med sig av sitt positiva sinnelag. Dessutom underhöll hon mig de 12 milen vi färdades hemåt på kvällen. Allt för att jag inte skulle somna bakom ratten av ren utmattning efter de två dagarnas intensiva tempo. (och brist på nattsömn med en liten ”andnödig” kille i samma rum)
Chris som var en stark bärhjälp men också lite av en möbelbyggare. Tillsammans roade vi oss med att skruva ihop säng och bäddsoffa i barnbarnets rum. Vi hade himla kul och löste problemen – säkerligen inte på enklaste sätt men, vadå? Vi löste ju dom – under fniss och skratt. Och sång! Hon sjöng för mig! Speciellt tack för det!
Ellen som hade händerna fulla med sin lille 14-månaders son ägnade sig också åt barnbarnet och lyckades underhålla de båda så att ingen annan vuxen behövde oroa sig för deras väl och ve.
Sven, Ellens make, körde dragbilen, stuvade som en expert och bar, tillsammans med min dotter, de tyngsta grejerna upp för den trånga spiraltrappan till nya lägenheten. Medan vi andra pustade vid fikabordet tog han ett par extra bördor upp från släpet – till synes outtröttlig och vid gott mod.
Till er alla – och som en hyllning till vänskap – en imaginär fanfar – TUUT TUUT TUUT
Kommentarer
Trackback