En mörkrens gärning
Kvällsmörkret mildrades av snön som täckte marken och låg på granarnas grenar. Hon hade ett par timmars bilkörning framför sig. Irriterat tänkte hon på all dricka hon bälgat i sig innan hon for. Redan nu, 15 minuter in på resan, kände hon att hon var kissnödig. Närmaste fik låg en timma bort och hon fick något vilt i blicken när hon tänkte tanken.
Hon hade aldrig gillat att "pinka i det fria" som man, enligt den gamla sången, fick göra "uppe hos Maria". Hon visste inte vad orsaken var, men trodde nog att det mest berodde på rädsla för "upptäckt".
Hon kände att all körglädje försvann i och med att kissnödigheten tilltog. Ingen bil hade hon mött på flera mil och ingen hade kommit ikapp och kört om henne. Löjligt. Det var ju bara att stanna bilen och sätta sig vid sidan om.
Där kom en timmerväg, hon saktade in för att kunna svänga in på den, men avstod då hon såg att snöhöjden innanför den upplogade vallen var lika hög som vallen själv. Breda viltgator hade huggits upp på båda sidor om vägen så hon ville inte sätta sig direkt vid bilen. Något träd att huka bakom skulle hon väl ändå hitta.
En P-plats - två bilar bred och fyra bilar lång. Toppen. Hon svängde in och stängde motorn. Lät p-ljuset vara på. Hon öppnade dörren och lyssnade. Inga ljud mer än det stilla suset från skogen. Mörkt sånär som på den vita snön. Resolut plumsade hon iväg med siktet inställt på en ensam mycket liten och mycket gles gran vid sidan om vägen. Bakom den kunde hon inte gå - där var det djupt och såg riskabelt ut att sätta ner fötterna. Hon kastade en forskande blick upp mot bilen och vägen. En svag högersväng strax före P-platsen gjorde henne övertygad om att den som kom från det hållet enbart skulle koncentrera sig på hennes bils bakljus och inte hinna se henne själv.
Resolut beslöt hon sig för att sidan av granan blev bra. Då dolde den henne åtminstone lite för de som skulle kunna tänkas komma från motsatt håll. Nöjd med sina slutsatser drog hon så ner sina byxor och kände en underbar befrielse när trycket i blåsan lättade. Säg den glädje som varar! Hon hade inte mer än hunnit börja kissa förrän hon hörde ett brummande långt bortifrån.
OK - ljudet färdas långt i natten. Hon skulle hinna bli färdig innan bilen hann fram. Plötsligt lystes kvällsmörkret upp av stora strålkastare. Ljusskenet närmade sig oroväckande fort. Febrilt började hon att resa sig och ta tag i byxorna som låg runt anklarna på henne. Där stod hon, hukande med "rumpan bar" och händerna på byxorna när en stor långtradare kom farande. Den hade så mycket strålkastare så att hela vägen och vägkanterna - inklusive den plats där hon stod - blev upplysta som i starkt soljus.
Bländad stod hon där och bara önskade sig all världens väg. En glad fanfar från signalhornet tog bort det sista lilla tvivlet om att hon lyckats bli obemärkt.
Och så var den borta igen. Mörkret och tystnaden slöt sig om henne och hon drog lättad upp sina byxor igen. Hon kunde inte annat än skratta när hon gick tillbaks till bilen. Så trevligt! Hon hade lyckats med att göra två männsikor glada - sig själv - för stunden befriad och glad - och en okänd chaufför som fick sig ett gott skratt vid åsynen av hennes förskräckta ansikte och hukande figur.
Förnöjd fortsatte hon sin resa.
Hon hade aldrig gillat att "pinka i det fria" som man, enligt den gamla sången, fick göra "uppe hos Maria". Hon visste inte vad orsaken var, men trodde nog att det mest berodde på rädsla för "upptäckt".
Hon kände att all körglädje försvann i och med att kissnödigheten tilltog. Ingen bil hade hon mött på flera mil och ingen hade kommit ikapp och kört om henne. Löjligt. Det var ju bara att stanna bilen och sätta sig vid sidan om.
Där kom en timmerväg, hon saktade in för att kunna svänga in på den, men avstod då hon såg att snöhöjden innanför den upplogade vallen var lika hög som vallen själv. Breda viltgator hade huggits upp på båda sidor om vägen så hon ville inte sätta sig direkt vid bilen. Något träd att huka bakom skulle hon väl ändå hitta.
En P-plats - två bilar bred och fyra bilar lång. Toppen. Hon svängde in och stängde motorn. Lät p-ljuset vara på. Hon öppnade dörren och lyssnade. Inga ljud mer än det stilla suset från skogen. Mörkt sånär som på den vita snön. Resolut plumsade hon iväg med siktet inställt på en ensam mycket liten och mycket gles gran vid sidan om vägen. Bakom den kunde hon inte gå - där var det djupt och såg riskabelt ut att sätta ner fötterna. Hon kastade en forskande blick upp mot bilen och vägen. En svag högersväng strax före P-platsen gjorde henne övertygad om att den som kom från det hållet enbart skulle koncentrera sig på hennes bils bakljus och inte hinna se henne själv.
Resolut beslöt hon sig för att sidan av granan blev bra. Då dolde den henne åtminstone lite för de som skulle kunna tänkas komma från motsatt håll. Nöjd med sina slutsatser drog hon så ner sina byxor och kände en underbar befrielse när trycket i blåsan lättade. Säg den glädje som varar! Hon hade inte mer än hunnit börja kissa förrän hon hörde ett brummande långt bortifrån.
OK - ljudet färdas långt i natten. Hon skulle hinna bli färdig innan bilen hann fram. Plötsligt lystes kvällsmörkret upp av stora strålkastare. Ljusskenet närmade sig oroväckande fort. Febrilt började hon att resa sig och ta tag i byxorna som låg runt anklarna på henne. Där stod hon, hukande med "rumpan bar" och händerna på byxorna när en stor långtradare kom farande. Den hade så mycket strålkastare så att hela vägen och vägkanterna - inklusive den plats där hon stod - blev upplysta som i starkt soljus.
Bländad stod hon där och bara önskade sig all världens väg. En glad fanfar från signalhornet tog bort det sista lilla tvivlet om att hon lyckats bli obemärkt.
Och så var den borta igen. Mörkret och tystnaden slöt sig om henne och hon drog lättad upp sina byxor igen. Hon kunde inte annat än skratta när hon gick tillbaks till bilen. Så trevligt! Hon hade lyckats med att göra två männsikor glada - sig själv - för stunden befriad och glad - och en okänd chaufför som fick sig ett gott skratt vid åsynen av hennes förskräckta ansikte och hukande figur.
Förnöjd fortsatte hon sin resa.
Kommentarer
Trackback