Flaxande tankar
Är trött och lite hängig. Kanske är det dags för den där förkylningen som omgivningen gått omkring med senaste månaden? Har ju klarat mig så bra hitintills så jag hade nästan hoppats att jag skulle ”slippa undan” den här gången. Nåja, tiden får utvisa.
En fikastund med en kär ”gammal” vän före jobbet var en trevlig början på dagen. Vi träffades när våra barn var små och har genom åren delat både sorg och glädje. Vi har stöttat varandra vid skilsmässor, gått på diverse kurser ihop, funderat över livets mening, glatts med varandra åt våra nya kärlekar och vi har sett varandras barn växa upp – och hur dom i sin tur fått barn. Nu väntar vi bara på ”minstingens” nedkomst med ett litet underverk. Vart tar åren vägen???
Som min bästis från skoltiden sa sist vi träffades: ”Jag begriper inte detta – inuti är jag ju precis samma ”tjej” som jag alltid varit. Jag känner mig inte ens vuxen.” Och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi konstaterade att jämnåriga har vuxit upp, blivit ”damer” och ”vuxna” – vi själva, ja – barn är vi ju inte längre, men nog finns det både bus och fnitter bakom rynkorna.
Jag börjar förstå det där med att man som gammal börjar ”gå i barndom” igen. När kroppen inte längre orkar – när kroppsfunktionerna avtar och man inte kan reda sig själv längre – då flyr sinnet tillbaks till den tiden då man hade egen koll på allt. När man är beroende av sina barn eller andra för att få komma ut eftersom man inte själv kan köra bil längre – då är det nog väldigt lätt att drömma sig tillbaks och minnas den tid då man rådde sig själv och slapp ”ligga andra till last”. Ju mer beroende man blir – desto mer flyr man undan verkligheten. Så klart – så enkelt. Sedan kan det säkert konstateras hjärnförändringar med hjälp av medicinska tester och instrument – men utlösningsmekanismen, kan den bottna i rädsla?
Ja, jag vet – nu är jag där igen. Men kanske är det inte så fel i alla fall. En del blir ju ”senila” innan de är fysiskt oförmögna att klara sig själva. Är det ett sinnets försvar för att döva rädslan som kryper fram när man ser ålderstecknen i sin spegel? Rädslan för att bli gammal och skröplig och i behov av hjälp.
Hmm – lite löst flygande tankar så här innan det är dags att krypa till kojs. Hoppas att jag slipper bli förkyld!!
Men å andra sidan – det finns det, som värre är än en snuvig sliten nos :-D
En fikastund med en kär ”gammal” vän före jobbet var en trevlig början på dagen. Vi träffades när våra barn var små och har genom åren delat både sorg och glädje. Vi har stöttat varandra vid skilsmässor, gått på diverse kurser ihop, funderat över livets mening, glatts med varandra åt våra nya kärlekar och vi har sett varandras barn växa upp – och hur dom i sin tur fått barn. Nu väntar vi bara på ”minstingens” nedkomst med ett litet underverk. Vart tar åren vägen???
Som min bästis från skoltiden sa sist vi träffades: ”Jag begriper inte detta – inuti är jag ju precis samma ”tjej” som jag alltid varit. Jag känner mig inte ens vuxen.” Och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi konstaterade att jämnåriga har vuxit upp, blivit ”damer” och ”vuxna” – vi själva, ja – barn är vi ju inte längre, men nog finns det både bus och fnitter bakom rynkorna.
Jag börjar förstå det där med att man som gammal börjar ”gå i barndom” igen. När kroppen inte längre orkar – när kroppsfunktionerna avtar och man inte kan reda sig själv längre – då flyr sinnet tillbaks till den tiden då man hade egen koll på allt. När man är beroende av sina barn eller andra för att få komma ut eftersom man inte själv kan köra bil längre – då är det nog väldigt lätt att drömma sig tillbaks och minnas den tid då man rådde sig själv och slapp ”ligga andra till last”. Ju mer beroende man blir – desto mer flyr man undan verkligheten. Så klart – så enkelt. Sedan kan det säkert konstateras hjärnförändringar med hjälp av medicinska tester och instrument – men utlösningsmekanismen, kan den bottna i rädsla?
Ja, jag vet – nu är jag där igen. Men kanske är det inte så fel i alla fall. En del blir ju ”senila” innan de är fysiskt oförmögna att klara sig själva. Är det ett sinnets försvar för att döva rädslan som kryper fram när man ser ålderstecknen i sin spegel? Rädslan för att bli gammal och skröplig och i behov av hjälp.
Hmm – lite löst flygande tankar så här innan det är dags att krypa till kojs. Hoppas att jag slipper bli förkyld!!
Men å andra sidan – det finns det, som värre är än en snuvig sliten nos :-D
Kommentarer
Trackback