Att jobba eller inte jobba - det är frågan - +5+518
Fick en energigivande och skön behandling av Eva och dessutom en välbehövlig påminnelse och ett tips som kan underlätta för mig i jobbet. Det gäller att ta på sig – både det ena och det andra J. Tack Eva!
Jag passade sedan på att handla lite ”livsnödvändigheter”, bok, halsband, läppstift, nattcreme o dyl, innan jag träffade min väninna för en bit mat och trivsam samvaro. Allt sammantaget en riktigt vederkvickande och givande dag med andra ord.
På kvällen fick jag ett samtal från en annan väninna. Vi kom att tala om mina arbetstider och hon uttryckte då som sin åsikt att det inte var så illa med en kvällstid till 20.30 – med tanke på att Ica Maxi stänger 22.00 alla dagar. Och det har hon ju alldeles rätt i. Det finns sämre arbetstider – jag har haft dom.
Sedan tyckte hon att det var roligt att jag fått ett jobb och inte längre var arbetslös för att: ”Man tappar den sociala biten. Det är så roligt att ha arbetskamrater” en åsikt som också min sambo framförde för egen del när vi talade om hans arbetslivs vara eller inte vara.
Jag har skrivit det förr här på min hemsida och jag har sagt det tusen gånger:
Det är inte av den orsaken som jag inte trivts med arbetslösheten! Jag lider inte brist på vare sig intressanta sysselsättningar eller trevligt och givande umgänge!
Det är när jag arbetar som jag inte har tid att göra sådant som bereder mig glädje privat och inte heller tillräcklig tid till att umgås med människor som jag har något gemensamt med och som jag känner berikar mitt liv.
Nu hör till saken att mitt nuvarande arbete ger mig tillfredsställelse i så måtto att jag har mycket kundkontakt, vilket känns oerhört viktigt för mig. Mina arbetskamrater är vänliga och rara men de flesta är mycket unga och har helt andra intressen så några djupare relationer är det inte troligt att jag kommer att inleda där. Dessutom har vi inte tid till att byta mer än några enstaka ord då och då – vilket i och för sig är positivt då det inte finns någon arbetsdag som är så lång som den där det saknas arbetsuppgifter.
Min främsta orsak till detta arbete är känslan av att själv tjäna min lön! Och det är en mycket stark drivkraft.
Nu kan man ju då tycka att jag borde ägna mig åt ett jobb där jag får utlopp för mer än två behov (kundkontakter och självkänsla), men med den arbetsmarknad som är idag och min ålder har det ju visat sig ganska svårt att kombinera.
Jag blir alltså lite förskräckt när jag förstår att så många (jag har hört det förut – av andra också) yrkesarbetar p gr a att de inte tycker att deras privata liv är tillräckligt givande i vare sig innehåll eller umgänge. Sedan är det ju rart att de är glada för min skull – för att jag slipper denna, i deras ögon – trista och deprimerande tillvaro. *suck* - varför lyssnar ingen på mig?? J
Jag passade sedan på att handla lite ”livsnödvändigheter”, bok, halsband, läppstift, nattcreme o dyl, innan jag träffade min väninna för en bit mat och trivsam samvaro. Allt sammantaget en riktigt vederkvickande och givande dag med andra ord.
På kvällen fick jag ett samtal från en annan väninna. Vi kom att tala om mina arbetstider och hon uttryckte då som sin åsikt att det inte var så illa med en kvällstid till 20.30 – med tanke på att Ica Maxi stänger 22.00 alla dagar. Och det har hon ju alldeles rätt i. Det finns sämre arbetstider – jag har haft dom.
Sedan tyckte hon att det var roligt att jag fått ett jobb och inte längre var arbetslös för att: ”Man tappar den sociala biten. Det är så roligt att ha arbetskamrater” en åsikt som också min sambo framförde för egen del när vi talade om hans arbetslivs vara eller inte vara.
Jag har skrivit det förr här på min hemsida och jag har sagt det tusen gånger:
Det är inte av den orsaken som jag inte trivts med arbetslösheten! Jag lider inte brist på vare sig intressanta sysselsättningar eller trevligt och givande umgänge!
Det är när jag arbetar som jag inte har tid att göra sådant som bereder mig glädje privat och inte heller tillräcklig tid till att umgås med människor som jag har något gemensamt med och som jag känner berikar mitt liv.
Nu hör till saken att mitt nuvarande arbete ger mig tillfredsställelse i så måtto att jag har mycket kundkontakt, vilket känns oerhört viktigt för mig. Mina arbetskamrater är vänliga och rara men de flesta är mycket unga och har helt andra intressen så några djupare relationer är det inte troligt att jag kommer att inleda där. Dessutom har vi inte tid till att byta mer än några enstaka ord då och då – vilket i och för sig är positivt då det inte finns någon arbetsdag som är så lång som den där det saknas arbetsuppgifter.
Min främsta orsak till detta arbete är känslan av att själv tjäna min lön! Och det är en mycket stark drivkraft.
Nu kan man ju då tycka att jag borde ägna mig åt ett jobb där jag får utlopp för mer än två behov (kundkontakter och självkänsla), men med den arbetsmarknad som är idag och min ålder har det ju visat sig ganska svårt att kombinera.
Jag blir alltså lite förskräckt när jag förstår att så många (jag har hört det förut – av andra också) yrkesarbetar p gr a att de inte tycker att deras privata liv är tillräckligt givande i vare sig innehåll eller umgänge. Sedan är det ju rart att de är glada för min skull – för att jag slipper denna, i deras ögon – trista och deprimerande tillvaro. *suck* - varför lyssnar ingen på mig?? J
Kommentarer
Trackback