barbro

Ikväll har jag varit på bio. Filmen heter ”En långvarig förlovning” och utspelades under första världskriget och åren därefter. Ett ungt par – nyförälskade – skiljs åt av kriget och den unge mannen försvinner, betraktas som död men kvinnan vägrar ge upp hoppet. Det spelas upp en berättelse om tillfälligheter, grymheter, kärlek, hat, livsöden, hämnd, känslokyla och vänskap via tillbakablickar på realistiska och ruggiga krigsscener blandat med den unga kvinnans sökande efter sin älskade efter krigsslutet.



Själv tycker jag inte om att se realistiska scener med våld och blod i närbild. Min fantasi är livlig, samtidigt som jag inser att jag inte ens i mina vildaste sådana kan komma i närheten av det helvete som ett krig är.



Bortsett från det, så är filmen klart sevärd. Och visst förstår jag effekten i realismen. Man förstår hur en del handlar som de gör osv.



Några ord, sagda av den unga kvinnans fosterfar stannade kvar i mitt hjärta:



”Om du inte kan gråta så prata. Kan du inte prata så får du väl tiga. Men om du börjar prata så kan det lossa tårarna och om du börjar gråta så säger du kanske mycket mer än du hade tänkt. Men du kan ju också sitta där och tjura!” Det sista la han till då hans ord inte tycktes nå fram till fosterdottern.



Men jag tyckte det var så mycken levnadsvisdom i orden. ’Kan du inte gråta så prata – då är det lättare att nå in till gråten och när den väl lossnat så kommer orden som behöver bli sagda för att ge lindring.’



Mycket effektfullt och vackert foto förhöjde upplevelsen och det var trevligt att för en gångs skull höra något annat än engelska/amerikanska. Franska är ett mycket vackert och livfullt språk tycker jag. Dessutom ser man Jodi Foster i en biroll – och även hon talar franska. J