Jag behöver inte söka - 050201
Läste ett litet ”ord för dagen”. ’Jag behöver inte söka’ stod det. Visst börjar man fundera.
Började tänka tillbaks på de stora händelserna i mitt liv. Första jobbet, mannen, barnet osv. Sökte jag något av det? Ja, givetvis:
Jag sökte mitt första jobb. Det sökte ju inte upp mig och knackade på min dörr – däremot fick jag tipset från en väninna som tänkte söka där.
Maken träffade jag genom arbetet.
Barnet fick vi allt jobba oss till själva ;-)
Men i det stora hela, mycket har bara kommit till mig. Jobben har jag fått genom tips, annonser som dykt upp utan att jag funderat, idéer i mitt eget huvud, vänner som haft kontakter som lett mig in på respektive yrkesval.
Visst har jag jobbat för saker och ting också, men när de väl manifesterat sig och jag skärskådar händelseförloppet så har det 8 gånger av 10 varit så att allt jobb jag lagt ner ändå inte varit det som lett fram till resultatet. Jag menar, nu senast så hade jag sökt minst 60 jobb, men det jag fick (även om det var tillfälligt) fick jag genom att andra var vakna för tillfällena som dök upp och talade i min sak. Sedan är det inte sagt att de gjort det om jag inte dessförinnan verkligen sökt en massa jobb. Hönan eller ägget?
Jag läser om igen orden: Jag behöver inte söka. Sorry, jag fortsätter nog mitt sökande i alla fall. Men kanske att det mynnar ut i en förvissning om att jag ändå får allt jag behöver – bara jag har tillit till livets flöden och är uppmärksam på när det är dags att kliva på tåget ett stycke igen.
Jag fick det en gång beskrivet för mig så här: Tänk dig att livet är en flod. Ibland flyter den lugnt och stilla och ibland forsar den fram ganska ordentligt. Själv sitter du i en kanot på floden. Du väljer själv hur du vill ta dig fram.
Du kämpar mot strömmen, sliter och åker baklänges nästan lika mycket som du tar dig framåt. Du vet inte vad som finns vid slutmålet dit du kämpar så förtvivlat, men du stannar inte ens upp och funderar över nödvändigheten, du bara ser motståndet och vill forcera det.
Du åker med strömmen, men är noga med att vara den som styr. Väljer strömmen att föra dig lite zigzag genom vattnet så låter du den inte göra det. Du tar i med all din kraft för att kanoten ska gå just den väg du bestämt. Och slutligen når du också de mål du satt upp under resans gång. De du har inom synhåll på din färd. För slutmålet, det vet ju du lika lite i den här situationen som i den förra.
Du beslutar dig för att åka med strömmen. Du lägger dig vilsamt tillbaks i din kanot och studerar himmel och natur. Du lyssnar på fåglarna och du njuter av att se solglittret i vattnet. Ibland styr du lite lätt med din åra när du tycker att kanoten är på väg att snurra runt i någon virvel, men du låter strömmen välja väg genom flodfåran. När du ser en vacker plats dyka upp kan du lätt styra in mot den och njuta där en stund. Slutmålet? Dit kommer du nog ändå vad det lider.
Lite av Puh’s filosofi det där. Men visst låter det skönt. Och nog kan vi ta till oss vikten av att inte låta sökandet överta färden och livet i realtid. Det är nu fågeln sjunger – missa inte det. Det är nu solen glittrar i vattnet – i morgon kanske det regnar.
Ja tänk vad tankarna kan flyga iväg bara av en enda mening: ’Jag behöver inte söka’
Började tänka tillbaks på de stora händelserna i mitt liv. Första jobbet, mannen, barnet osv. Sökte jag något av det? Ja, givetvis:
Jag sökte mitt första jobb. Det sökte ju inte upp mig och knackade på min dörr – däremot fick jag tipset från en väninna som tänkte söka där.
Maken träffade jag genom arbetet.
Barnet fick vi allt jobba oss till själva ;-)
Men i det stora hela, mycket har bara kommit till mig. Jobben har jag fått genom tips, annonser som dykt upp utan att jag funderat, idéer i mitt eget huvud, vänner som haft kontakter som lett mig in på respektive yrkesval.
Visst har jag jobbat för saker och ting också, men när de väl manifesterat sig och jag skärskådar händelseförloppet så har det 8 gånger av 10 varit så att allt jobb jag lagt ner ändå inte varit det som lett fram till resultatet. Jag menar, nu senast så hade jag sökt minst 60 jobb, men det jag fick (även om det var tillfälligt) fick jag genom att andra var vakna för tillfällena som dök upp och talade i min sak. Sedan är det inte sagt att de gjort det om jag inte dessförinnan verkligen sökt en massa jobb. Hönan eller ägget?
Jag läser om igen orden: Jag behöver inte söka. Sorry, jag fortsätter nog mitt sökande i alla fall. Men kanske att det mynnar ut i en förvissning om att jag ändå får allt jag behöver – bara jag har tillit till livets flöden och är uppmärksam på när det är dags att kliva på tåget ett stycke igen.
Jag fick det en gång beskrivet för mig så här: Tänk dig att livet är en flod. Ibland flyter den lugnt och stilla och ibland forsar den fram ganska ordentligt. Själv sitter du i en kanot på floden. Du väljer själv hur du vill ta dig fram.
Du kämpar mot strömmen, sliter och åker baklänges nästan lika mycket som du tar dig framåt. Du vet inte vad som finns vid slutmålet dit du kämpar så förtvivlat, men du stannar inte ens upp och funderar över nödvändigheten, du bara ser motståndet och vill forcera det.
Du åker med strömmen, men är noga med att vara den som styr. Väljer strömmen att föra dig lite zigzag genom vattnet så låter du den inte göra det. Du tar i med all din kraft för att kanoten ska gå just den väg du bestämt. Och slutligen når du också de mål du satt upp under resans gång. De du har inom synhåll på din färd. För slutmålet, det vet ju du lika lite i den här situationen som i den förra.
Du beslutar dig för att åka med strömmen. Du lägger dig vilsamt tillbaks i din kanot och studerar himmel och natur. Du lyssnar på fåglarna och du njuter av att se solglittret i vattnet. Ibland styr du lite lätt med din åra när du tycker att kanoten är på väg att snurra runt i någon virvel, men du låter strömmen välja väg genom flodfåran. När du ser en vacker plats dyka upp kan du lätt styra in mot den och njuta där en stund. Slutmålet? Dit kommer du nog ändå vad det lider.
Lite av Puh’s filosofi det där. Men visst låter det skönt. Och nog kan vi ta till oss vikten av att inte låta sökandet överta färden och livet i realtid. Det är nu fågeln sjunger – missa inte det. Det är nu solen glittrar i vattnet – i morgon kanske det regnar.
Ja tänk vad tankarna kan flyga iväg bara av en enda mening: ’Jag behöver inte söka’
Kommentarer
Trackback