Mamma 95 år - 050207

Idag skulle min kära Mamma ha fyllt 95 år! Dags att plocka fram rosenbuketten:







Igår var vi och tände ett ljus och satte några krukor minipåskliljor på hennes grav, men egentligen är det tulpaner som hör Mammas födelsedag till. Mamma tyckte mycket om naturen och hade ett fantastiskt bildminne. Ofta överraskade hon oss, när vi på hennes ålders höst var ute och åkte bil. Hon kunde förbereda oss för en vacker vy, ett fint eller originellt målat hus eller något speciellt landmärke av annan karaktär. Och detta när hon var nästan blind.



Det var alltid roligt att vara på resande fot med henne. En sommar för ca 30 år sedan, medan jag ännu var gift med mannen jag delade taxibil med, hade vi köpt en ny bil – en Mercedes, som ju var märket när det gällde taxibilar på den tiden – barnen var på olika former av sommarnöjen och jag behövde semester. Då fick vi en möjlighet att använda den nya bilen innan den togs i bruk som taxi och Mamma och jag for iväg på en veckas semester i Sveriges land.



Jag minns ännu hur fria vi kände oss när vi for iväg. Lite ”lyxiga” i en ny merca som ingen ännu kunde räkna ut att det var en ”vanlig” taxibil, vi var glada och förväntansfulla. Mamma var en kvinna av sin generation så några ”tjejer på vift” var vi inte. Men vi var mor och dotter i den bättre innebörden av uttrycket. Vi var goda vänner, vi hade alltid roligt och kunde lita på varandra. Det var tryggt att vara tillsammans med henne, även vid de tillfällen då jag – i och med språklig utbildning och andra livserfarenheter av teknikens framsteg – var den som hade huvudansvaret.



Vi styrde mot Växjö – inga planer, inga mål. Varför mot Växjö? Vi visste det inte då och jag vet det inte idag. Livet hade varit ganska snällt mot maken och mig just då, så vi hade råd att bo på hotell och slapp att ligga på vandrarhem, vilket annars var den vanliga övernattningsrutinen under min barndoms semesterresor med föräldrarna.



Vi tillbringade veckan med att utforska Skåne. Vi for på små grusvägar där sädesfälten växte på båda sidor så att vi inte såg något annat. Vi bekantade oss med slott och herresäten, vi fikade hos Flickorna Lundgren, på Glimmingehus och andra välbekanta platser. Och Mamma var alltid full av egna idéer, lika väl som hon glatt ställde upp på mina förslag.



Vi besökte Domkyrkan i Lund. Mamma var inte helt kurant (reumatiker, diabetiker bl a) och blev lite trött av att gå runt därinne. Dessutom började hennes syn att svikta p gr a grå starr, så hon kunde inte riktigt se allt som fanns där då det var ganska ”skummet” i en del avdelningar. Därför satte hon sig framme vid det stora kända uret i väntan på att klockan skulle bli så mycket att vi skulle få uppleva hur det fungerade. Jag gick på egen hand runt och kikade under väntetiden. Plötsligt började organisten att träna på en stor orgel. Det dånade i hela kyrkan och det var ett enormt dramatisk musikval. När jag kom tillbaks till Mamma satt hon med tårarna strömmande utför kinderna och muttrade förbittrat över organistens domedagstoner. Det var befriande att komma ut i det varma ljusa sommarvädret.



Mamma var en stor ”kvinnosakskvinna” i det tysta. Hon stod inte på några barrikader eller marscherade för kvinnans rätt eller så. Nej, hon valde att propagera för kvinnans frigörelse i sin egen ”lilla” värld. Ibland gjorde hon revolt mot den traditionella kvinnoroll hon uppfostrats i och också accepterade till vardags. Hon gillade visserligen inte att jag började köra taxi – oron för barnet sitter ju i – men hon var allt samtidigt lite stolt (i smyg så där) över att jag gav mig in på ditintills ”manliga domäner”. Det fanns kvinnliga taxichaufförer, men de var inte så många på den tiden – och det fanns faktiskt en och annan av de manliga kvarlevorna från en svunnen tid, som ”i princip” inte talade med kvinnliga kollegor – ja, tänk så tiderna ändras J



Ensam gav hon sig iväg på sitt livs första flygresa. Detta var i senare delen av 60-talet och hon var 57 fyllda och väl det. Jugoslavien var destinationen och det enda språk hon behärskade var svenskan. Visserligen hade hon gått en eller två terminer och läst engelska på kvällstid (även det på egen hand och av eget intresse) men blev sjuk och fick sluta innan språket blev annat än lösryckta glosor och ”Yes, I can speak English but it is difficult” som standardfras.



Helt plötsligt slår det mig, när jag sitter här och skriver detta att jag just nu är lika gammal som hon var den gången.

Och – OK – jag skulle nog kunna tänka mig att resa bort en vecka till utlandet helt på egen hand, men då har jag ju ändå en helt annan bakgrund och erfarenhet av resande och främmande miljöer än vad hon hade. Frågan är om jag skulle prioritera en sådan resa. Hon VAR tuff, tycker jag.



Nästa resa helt på egen hand gick efter att hon fyllt 60 - till London per båt.



När hon blivit gravt synskadad gav hon sig i kast med att lära sig blindskrift.



Hennes främsta egenskaper var: människokärlek, nyfikenhet och aptit på och kärlek till livet, ett öppet sinne för nya influenser men samtidigt förmåga till ett eget kritiskt tänkande, vilket gjorde att hon alltid hade en egen uppfattning om saker och ting. Den grundade sig alltid på omtanken om människan – ofta barnen och kvinnorna.



Tillsammans lyssnade vi till Hosianna på första advent, vi sjöng om Lilla Snuppe Sno för barnen och hon berättade eller lyssnade gärna till en rolig historia. Det gjorde liksom inte ont om den var av det lite ekivoka slaget. Vi såg på teater och vi åkte bil. Och vi åkte bil. Och vi åkte bil. Och vi åkte ………..



Och det gör jag gärna än idag. För jag är helt säker på att hon är med mig och att hon njuter av färden och vyerna lika mycket som jag.



De som befinner sig i min Mammas himmel är lyckliga änglar.



Kram på 95-årsdagen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback