barbro

För några månader sedan köpte jag en lamineringsmaskin. Tänk sådan glädje och nytta jag har haft av den. Och visst är det så att vi skapar våra behov. Själv har jag använt den till att plasta in vykort, vilka jag tillverkat med hjälp av egna foton och ett fotoprogram i datorn. Jätteroligt. Jag har plastat in vissa foton som jag bär med mig i plånboken - hållbart och bra.

Till jobbet har jag plastat in lagom stora scheman, telefonlistor och mallar för uträkning av rastschema mm. Lagom stora att ha i jobbarbyxornas rymliga fickor – alltid redo och tillhands. Toppen.

Pryltokig som jag är så blev jag ganska så avundsjuk när jag såg chefens nyinskaffade handdator/telefon. Suck – så mycket roligt han kunde göra med den – ut på nätet, kolla mailen, ha sammanträden mm mm. Men visst kostar det. Så länge företaget betalar så går det väl an – men jag skulle förmodligen inte ha råd att ha en sådan själv och sedan använda alla finesserna på den. Jag använder ju inte ens de jag har på min egen, vilken också är ganska så avancerad. Jag vet helt enkelt inte heller vad den kan.

Varför utrustas alla nya telefoner med kamera, wap, MMS och alla möjliga färdigheter? De flesta innehavarna använder ju inte – av ekonomiska skäl eller p gr a bristande kunskap – dessa möjligheter ändå. När sambon skulle köpa ny telefon var det helt omöjligt att få tag i en som han kunde ha i jobbet – behovet var: stryktålig, stora knappar, enkla menyer, stor display och högt ljud. Det var bara att köpa en Nokia med kamera, MMS och hela faderullan. Och med ”normala” knappar = ganska små för någon med stora fingrar och svaga ögon. Display och ljud var helt OK – men menyerna! – ja visst, enkla för den som är datakunnig, men krångliga för den som inte tänker i logg, multimedia, inställningar, program, internet – banor.

Fram för alternativ i de tekniska prylarnas himmel. Fler ”lätthanterliga” prylar lika min lamineringsmaskin. Man sätter på den med en knapp, väntar tills en lampa lyser grön – sedan använder man den!

Fast jag måste säga att jag är också helnöjd med min relativt nyinköpta HP ”All-in-one”. Kopiator, scanner och skrivare i ett. Sambon har varit en stor bromskloss när jag tidigare önskat köpa en allt-i-ett-apparat. Går en del sönder så står man där utan allt, är hans filosofi. Därför har vi tidigare haft skrivare och scanner/kopiator var för sig. När min skrivare gav upp andan för en tid sedan, så gick jag och köpte en kombinationsapparat, skänkte min scanner till dottern, och trivs förträffligt med ”nyheten”. Enkel, enkla instruktioner via ett litet fönster, allt är bara helt ENKELT! ”I’m loving it!” för att travestera en känd slogan.

Båda är vi pryltokiga när det gäller det tekniska – vi har således en dvd-spelare, en tv med LCD-skärm och en massa finesser, digitalbox, videospelare (så klart, gammal nu), cd-växlare för 8 cd, skivspelare, förstärkare, ministereo, minitv, var sin mobil, två laptop-datorer, var sin digitalkamera, osv. Men frågan är hur mycket vi egentligen kan – och hur mycket av finesserna vi har behov av?

Jag har trott på stor framgång för det företag som först kommer med förenklade varianter av ovanstående prylar. Men har sedan tänkt om, för å andra sidan är det väl så att de där finesserna får man ”på köpet” – det kostar förmodligen inte så mycket att lägga in möjligheterna till mer avancerat användande – och vi människor vill ju gärna skryta lite ibland: Jag kan ……. med min mobil. Kan du? Och det uppväxande släktet tänker ju i helt andra banor och är inte imponerade av eller rädda för den nya tekniken – den är ju fullt naturlig för dom. Jag ser bara på mitt äldsta barnbarn! ”Mormor, får jag låna din telefon och spela spel.” ”Jodå – men jag vet inte riktigt vad dom går ut på, så jag kan inte visa dig.” ”Gör inget mormor – jag kan själv!”

Kan själv! Det brukade gälla att ta på sig skorna eller knäppa en knapp – sådant man kunde visa dom när ”kan själv” gick åt skogen. Hm. Nu får han lära mig i stället. T ex att bli medlem på Lunarstorm. Hade jag väl aldrig tänkt mig - men vad gör man inte för barnbarnen.

Så är vi då tillbaks till grunden – från prylar till människor. De mest komplicerade företeelser på vår jord. Bruksanvisningar finns i massor – men ack så svåra de är att följa. Och så spännande det är att utforska vad som driver oss, vad som får oss att bli arga, ledsna eller lyckliga. Kanske är det inte meningen med att allt ska vara enkelt – kanske behöver vi lite utmaningar för att lära oss och utvecklas.

Så - OK då. Jag får väl fortsätta att slita med manualer jag inte begriper ett dugg av - fortsätta att i stället testa mig fram - trycker jag här så händer det och trycker jag där så händer detta. När jag SEDAN läser manualen - ja, då begriper jag plötsligt det mesta av vad den försöker tala om för mig. "Learning by doing" - ett uttryck jag kunde myntat alldeles själv.

Men det är DÅÅÅÅÅ man missar finesserna! Suck. Jag får gå på kurs! När jag får tid! Eller också får jag vänta några år så får barnbarnet lära mig :-D