barbro

Livet är en strid:

Mina fötter ömmar och värker.
Benen värker.
Magen krånglar (IBS)
Axlarna blir understundom inflammerade
Lederna ömmar och värker då och då
Tänderna har förnyats på konstgjord väg
Ögonen har förlorat i skärpa
Öronen hör inte längre alla toner
Håret har blivit tunnare

Så bra jag har det:

Jag har fötter att stoppa i mina skor - de förhatliga stålskodda arbetsskorna.
Jag har ben som bär mig hela dagarna - fram och tillbaks över betonggolvet - eller ute i naturen på mjukt och skönt underlag.
Stundtals märker jag inte att jag har en mage - den sköter sig som en klocka och all värk är borta.
Jag kan lyfta mina armar högt över huvudet, jag kan bära och kramas, jag kan vinka och äta och klia mig på ryggen, ta på mig skorna, knäppa alla knappar och knyta alla band.
Jag kan tugga knäckebröd, gnaga på kotlettbenet, le mot mina medmänniskor
Med hjälp av ett par glasögon kan jag läsa mina böcker, se på TV, köra bil, skriva på min dator.
Jag kan höra skön musik, samtala med vänner och kunder och höra barnröster och fågelsång.
Permanent och lite plock så duger håret alldeles utmärkt.

Vad livet ändå är skönt.