barbro

Till min fasa (faktiskt - jag avskyr att gå upp tidigt!) så upptäckte jag igår kväll att jag fått med mig jobbtelefonen hem :-(

Jag blev alltså tvungen att glatt kliva ur sängen kl 06.00 i morse - när jag kunnat ligga kvar och sova så sött. Men, men ... det fanns ju ingen annan att skylla på än mig själv.

När jag efter väl förrättat värv kom hem igen, mötte jag 'guuben' som var på väg till sitt jobb. Satte mig framför datorn och läste Aftonbladet på nätet. Slog på TV:n för att se hur den såg ut så dags och hamnade på Discovery Mix där man räddade koalabjörnar för fullt. Det var inte mer upphetsande än att jag lyckades somna där jag satt.

Vaknade en timma senare och lunkade sömndrucket in till sängen där jag la mig ovanpå och strax föll i en vidrig morgonsömn. Mardrömmar om bilfärder och krockar och för sen ankomst till båtar och ombyggda hus som saknade toalett (gissa varför!). Tung i huvudet men ändå med en känsla av befrielse - det visade sig ju att det bara var en dröm - vaknade jag strax efter klockan TIO!

Jag beslöt mig för att ta vara på den ljuvliga dagen. På väg till Frölunda Torg blev jag omkörd av svägerskan, som hade både min och sin egen broder i bilen. De var på väg till båten för att påbörja den 5 veckor långa semestern. Jag vinkade hej och önskade dem gott väder och trevlig semester. På Frölunda Torg växlade jag tillbaks kvarvarande pund till den i Sverige mer gångbar valutan SEK.

Passade på att besöka Wettergrens bokhandel också. Där hittade jag Peter Robinssons senaste deckare "En lek med eld". Jag gillar den engelska deckargenren och har tidigare läst två böcker av samme författare, vilket gjort mig bekant med överkomissarie Alan Banks och hans medarbetare.

Beväpnad med denna lektyr styrde jag kosan mot Slottskogens uteservering. I två timmar satt jag - omväxlande i solen och skuggan - och bara njöt av tillvaron. Lagom varmt, lagom mycket folk, trivsam läsning. Jag fotograferade lite. En andmamma hade en kull ungar och sam omkring och letade mat. Karparna i "Stora Dammen" är 's t o r a' och flyttar inte en millimeter på sig när änderna kommer simmande. En kille matade dom med brödsmulor och det blev slagsmål mellan fiskar, änder och måsar. Vi skrattade glatt åt denna ovanliga syn.

Nu ska jag laga middag och överraska sambon med. Han är inte alltför bortskämd med att det finns lagad mat när han kommer hem. Mitt iste har snart dragit färdigt också så det ska in i kylen och bli riktigt kallt. Sedan väntar mig en kväll i svalka på balkongen och min nya bok medan sambon kollar fotboll i TV:n. Tidvis känns livet riktigt gott :-D

En sådan ljuvlig tid vi har nu.

Jag har alltid tidigare sagt att våren är den bästa tiden på hela året för då har man allt det sköna med sommaren framför sig. Men nu vete katten! Sommaren ÄR ju. Och det är ju i nuet vi ska vara - inte i minnena om det som varit eller i förväntan (oro?) inför det som komma ska.

Tänk att man ska behöva ta sådan tid på sig att inse så enkla saker.

Efter att en hel dag varit inomhus på jobbet - utan fönster mot världen utanför - och sedan på kvällen få komma ut - fortfarande ljust, fortfarande varmt. En sådan lycka.

Idag har jag gått igenom mina dagboksanteckningar och tankar från mina gamla hemsidor. För att få det lite mer samlat har jag flyttat över en hel del av dem hit till min blogg. Datum talar om när de skrevs.

Jag upptäcker att jag varit mycket mer aktiv och flitig i mitt tidigare "hemsideliv" än jag är idag. Jag minns - när jag läser - hur roligt det var att sätta tankar och dagboksnoteringar på pränt. Idag får jag riktigt "slita med frågan" när jag sätter mig framför datorn och ska försöka få till något i min blogg.

Känner hur jag saknar skaparglädjen men måste sanningsenligt säga att jag har mycken glädje av annat slag i mitt liv idag. En lagom blandning vore kanske att föredra förstås :-)

Saknar också definitivt alla fina stunder tillsammans med mina nära och kära vänner. De förekommer också nu, men alltför sällan. Jag är dock tacksam för de år jag fick möjlighet att "odla" min vänskap med dem alla.

Till sist ett litet läsetips: Folket på Kieåsen av Bror Ekström. En berättelse om fantasiska människor, deras slit, deras förnöjsamhet och deras tillit till något som är förmer än oss själva. Lättläst, fascinerande och ett evigt minne om en försvunnen tid.

Nu skiner solen och jag ska iväg till jobbet. Ha en bra dag. Kram på dig.

”Kärlek är att välja orden” – står det på en väggprydnad som jag en gång gav min dotter i present. En annan variant på temat är: ”Kan du inte säga något gott så säg inget alls”.



Men är det verkligen så?



Själv upplevde jag ’tystnad’ som ett straff från min mamma. Hon framhöll alltid att: ”den som har bäst vett tiger” och jag tror idag, som vuxen, att den tystnad jag mötte när hon blev arg på mig, egentligen var ett sätt för henne att hindra sig från att säga något som skulle såra mig eller göra henne ångerfull i efterhand.



”Som de gamla skälla, gläfsa de unga” – och följdriktigt lärde jag mig ganska snart att själv tiga ihjäl min ilska. Jag blev så allvarligt ”skadad” av detta att jag under många år inte kunde bli arg utan att efteråt känna mig totalt misslyckad och elak – även när jag bara ”tänkte” elakt.



Jag blev så hämmad av att inte kunna ge ord åt mina känslor att jag i stället brast i gråt när jag blev riktigt arg – vilket inte hjälpte upp situationen precis. Från faderssidan lärde jag mig att ’tjura’ i stället för att skälla. Den som tjurar uttrycker ju inte heller sina känslor verbalt, så jag har dubbelt påbrå – dubbel påverkan i detta.



Med åren har jag blivit bättre på att sätta ord på mina känslor – och dessutom ser jag idag en utökad innebörd i ordspråket ”Kärlek är att välja orden”.

Visst ska jag välja de ord jag använder. Inte ska jag medvetet säga saker som sårar, är osanna, överdrivna, respektlösa, fördömande eller förringande till en annan person. Däremot anser jag att det är helt OK, ja – med min erfarenhet av motsatsen med mig i bagaget – t o m viktigt, att i ord uttrycka de känslor som stiger inom mig när någon agerar på ett för mig negativt sätt – utan att för den skull fördöma personen i sig.



Detta är ju inget som jag ”uppfunnit” eller ens kommit fram till på egen hand. Detta finns ju att läsa i allehanda böcker om barnuppfostran och relationshantering. Men jag är oerhört tacksam för att jag kommit till insikt om varifrån mina problem med detta kommer och hur jag ska bearbeta och utveckla ett bättre sätt att hantera de situationer där jag reagerar per automatik på ett för mig och omvärlden negativt sätt.



Hmm – nja, kanske omvärlden tycker att det är positivt? Att jag tiger en stund menar jag J.



Att tiga kan ibland vara att visa bättre vett. Särskilt om jag vet att motparten är hetsig, lätt tappar omdömet eller gärna förfaller till ”pajkastning”. Då anser jag att jag gör bäst i att säga min åsikt och sedan inte låta mig lockas in i ytterligare diskussioner utan ta ett steg tillbaks och eventuellt diskutera saken när känslorna svalnat.



Att tiga kan ju givetvis också vara ett faktiskt försök att såra. Där tror jag att det gäller att vara uppriktig och sann mot mig själv. Undlåter jag att ringa, tala med, maila eller på annat sätt kontakta den eller den personen enbart för att jag har behov av att avvakta ett tag? Eller gör jag det för att jag någonstans vet att jag därmed gör honom/henne ledsen eller orolig? En metod som givetvis inte funkar om personen i fråga inte lider av samma ”symptom” som jag.



Tänk så tokigt det kan bli.

För att slå två flugor i en smäll - tillbringa några timmar tillsammans med mitt barnbarn samtidigt som jag hjälpte min dotter så att hon inte skulle behöva stressa då hon skulle iväg på en helgkurs, hade dottern och jag avtalat att jag skulle åka till Falköping för att möta barnbarnet när han kom från skolan och sedan ”tåga” tillsammans med honom till Göteborg och hans ”pappahelg”.



Dottern, som haft ett kundmöte i Göteborg, ringde en stund före tåget skulle gå och lät mig få veta att hon skulle hinna åka med samma tåg som jag – nätt och jämt. ”Det är Regina-tåget” förtydligade hon. ”Ja, visst” svarade jag och traskade ut på perrongen. I högtalaren ropade en kvinnoröst ut att tåget stod på spår 3. Jag läste på skyltarna och hittade tåget ”Stockholm – Västerås”. Spår 3. OK.



Eftersom jag visste att man inte släppte på resande förrän 15 minuter före avgång blev jag inte speciellt förvånad över att dörrarna var öppna – klockan var nämligen 10 minuter före avgång. Jag spatserade fram till de obokade vagnarna och förundrades något över hur tomt det var. Tänkte dock att det säkert var en tid på dagen då det inte var så många resanden, slog mig ner vid ett bord och plockade upp min nya bok. Lugnt och skönt.



En liten stund senare ringde min mobil. ”Var sitter du någonstans? Nu har jag gått igenom tåget två gånger!” Jag tyckte nog att hon överdrev lite grand för jag hade då inte sett henne. ”Jag sitter i vagnen framför familjevagnen” svarade jag lugnt. ”Familjevagnen! Det finns väl ingen familjevagn på Reginatågen!” Dotterns röst var fylld av uppgivenhet. ”Mamma – du sitter på fel tåg!!” ”Va? Fel tåg? Men hon sa ju spår 3” ”Du sitter ju på Intercity-tåget. Det står på spår 4!”



Samtidigt som detta samtal utspelades grep jag mina tillhörigheter och gjorde mig redo att byta tåg. ”Nu går mitt tåg! Det är det gula! Reginatåget!” Jag tittar ut genom fönstret och ser hur ett gult tåg långsamt lämnar perrongen.



Resten är snabbt berättat:

Åsynen av tåget som försvinner i fjärran med dottern ombord.

En timmas väntan på centralen för att sedan åter gå ombord på det tåg jag så ensam suttit på en timma tidigare. Nu var det fullsatt.

Mötet med en jäktad dotter på Falköpings central och en glatt hojtande dotterson ”Mormor! Du gick på FEL TÅG! Ha, ha, ha. Mamma har berättat!!” Glada leenden på stressade medresenärer.

Ett hastigt adjö till dottern vars tåg kom några minuter efter att mitt anlänt till perrongen.

Byta perrong och kliva på tåget till Göteborg igen.



Vi fick i alla fall en trevlig resa – barnbarnet och jag. Vi spelade yatzy och pratade. När vi närmade oss Göteborg och han sa: ”Mormor, jag önskar jag kunde backa tiden till då vi gick på tåget igen. Då kunde vi vara tillsammans en timma till!” då kände jag att resan verkligen inte varit förgäves ändå. Ett av två möjliga lyckades jag med J Inte att hjälpa dottern, som fick stressa sig halvt fördärvad, men jag fick en stund med mitt hjärtas Prins. Vi kom överens om att det inte fick dröja så länge till nästa gång. Och att vi skulle åka Paddan till sommaren igen. Och gå på Legoland (hoppas vi!)

Fick en energigivande och skön behandling av Eva och dessutom en välbehövlig påminnelse och ett tips som kan underlätta för mig i jobbet. Det gäller att ta på sig – både det ena och det andra J. Tack Eva!


Jag passade sedan på att handla lite ”livsnödvändigheter”, bok, halsband, läppstift, nattcreme o dyl, innan jag träffade min väninna för en bit mat och trivsam samvaro. Allt sammantaget en riktigt vederkvickande och givande dag med andra ord.


På kvällen fick jag ett samtal från en annan väninna. Vi kom att tala om mina arbetstider och hon uttryckte då som sin åsikt att det inte var så illa med en kvällstid till 20.30 – med tanke på att Ica Maxi stänger 22.00 alla dagar. Och det har hon ju alldeles rätt i. Det finns sämre arbetstider – jag har haft dom.


Sedan tyckte hon att det var roligt att jag fått ett jobb och inte längre var arbetslös för att: ”Man tappar den sociala biten. Det är så roligt att ha arbetskamrater” en åsikt som också min sambo framförde för egen del när vi talade om hans arbetslivs vara eller inte vara.

Jag har skrivit det förr här på min hemsida och jag har sagt det tusen gånger:


Det är inte av den orsaken som jag inte trivts med arbetslösheten! Jag lider inte brist på vare sig intressanta sysselsättningar eller trevligt och givande umgänge!


Det är när jag arbetar som jag inte har tid att göra sådant som bereder mig glädje privat och inte heller tillräcklig tid till att umgås med människor som jag har något gemensamt med och som jag känner berikar mitt liv.


Nu hör till saken att mitt nuvarande arbete ger mig tillfredsställelse i så måtto att jag har mycket kundkontakt, vilket känns oerhört viktigt för mig. Mina arbetskamrater är vänliga och rara men de flesta är mycket unga och har helt andra intressen så några djupare relationer är det inte troligt att jag kommer att inleda där. Dessutom har vi inte tid till att byta mer än några enstaka ord då och då – vilket i och för sig är positivt då det inte finns någon arbetsdag som är så lång som den där det saknas arbetsuppgifter.

Min främsta orsak till detta arbete är känslan av att själv tjäna min lön! Och det är en mycket stark drivkraft.

Nu kan man ju då tycka att jag borde ägna mig åt ett jobb där jag får utlopp för mer än två behov (kundkontakter och självkänsla), men med den arbetsmarknad som är idag och min ålder har det ju visat sig ganska svårt att kombinera.

Jag blir alltså lite förskräckt när jag förstår att så många (jag har hört det förut – av andra också) yrkesarbetar p gr a att de inte tycker att deras privata liv är tillräckligt givande i vare sig innehåll eller umgänge. Sedan är det ju rart att de är glada för min skull – för att jag slipper denna, i deras ögon – trista och deprimerande tillvaro. *suck* - varför lyssnar ingen på mig?? J

Jag undrar hur kåsörer och andra tidningskolumnister klarar av att ständigt vara produktiva och kläcka nya idéer till artiklar och kåserier i tidningarna varje vecka. Jag måste erkänna att ibland är det total stiltje i min skalle när jag slår mig ner framför datorn för att skriva en liten dagboksanteckning – eller som jag numer har hittat på: att skriva ”main-sidan” varje dag.



Ibland vet jag ju inte ens vilket humör jag ska skriva att jag är på! Då är det verkligen sin i idébanken J. Ibland hjälper det inte att man faktiskt har underlag för en liten dagbokstext – inspirationen vill bara inte infinna sig.



Idag skulle jag t ex kunna skriva om mitt nya jobb, det vackra vårvädret, den sköna behandlingen hos Eva eller den trivsamma promenaden med svärdotter och barnbarn (bonusvarianten – han HAR en farmor på riktigt också!) Jag skulle kunna berätta om att jag deklarerat via SMS och varit på banken och fixat insättning på konto – med förhoppning om att få den lilla återbäringen redan till sommaren.



Den trevliga kvällen hos nygamla väninnan vore värd en sida bara den – speciellt kunde jag berätta om hur jag via bildbevis fick reda på att vi tillbringat två semesterresor i södra Sverige i vår grönaste ungdom. Lånade bilar och stort tält – det finns på bild!! Och jag kommer inte ihåg det!!! Jo, att vi rest EN gång och viss episod från den resan det finns det i minnesbanken men TVÅ gånger! ’suck’ – undrar hur mycket annat man glömt på vägen L

Jag skulle också kunna berätta om den välsmakande maten och de goda vinerna som utan problem hittade vägen ner i maggen – den härliga valnötskakan som bjöds på till dessert ska vi inte tala om.



Därför gör jag inte det. – Men gott var det och trevligt likaså.



Jag har alltså en hel massa som jag skulle kunna skriva om….. Men jag ber att få återkomma en annan dag – när jag har inspiration.

Fy, så fort livet ändrar sig från att vara helt OK och skönt att njuta av till att bli pest och lämna en önskan om att bara dra täcket över huvudet och stanna där för evigheters evigheter.

Jag är just nu inne i en sådan period. Började som sagt med inflammation i armmusklerna – fortsatte med biverkningar från tabletterna – späddes sedan på med – från vårdcentralernas väntrum inhämtad – smitta av förkylning vilken ger ”ballongskalle” – ”dimtänkande” och halsont och till yttermera visso ett kvardröjande muskelproblem i armen, vilket innebär att rörligheten återkommit, men att det i vissa lägen är helt stopp på muskelstyrka och förmåga att på ”egen arm” göra vissa rörelser. *suck* - misstänker att det är början till – eller en tendens till att skaffa mig ”frusen skuldra”, varför jag då givetvis jobbar extra mycket med just detta – vilket har till följd att smärtan åter är mer eller mindre konstant. Dock utan den otrevliga inflammatoriska känslan och bultandet och stickningarna som hörde till det stadiet.

Och idag hade jag lovat dottern att vara barnvakt för barnbarnet så att hon skulle kunna få göra ett av sina återkommande prov i den mediala träningen och sedan få njuta av en god middag i goda vänners lag. Tråkigt att behöva försätta henne i knipa, men inte så mycket att göra åt egentligen. Det är nog så att man måste lära sig att man inte kan allt man vill. JAG VILL! – men kan inte.

Och på söndag ska vi åka till Helsingfors med tåget!! Så nu har jag lördagen på mig också att bli så pass att jag kan tillbringa några timmar sovande på tåget och sedan hänga med över till Helsingfors per båt T/R. Går det inte så får det bli vårdcentralen igen för att få intyg – för resan är ju betald så klart.

Ja, nu har jag verkligen klagat färdigt. Nu får du återgå till annat än att läsa om mitt eländes elände. Hoppas du har något roligt och positivt att se fram emot.

Jag har skaffat mig en inflammation i musklerna i min arm. Så illa dumt. Överansträngde en i övrigt bortglömd muskel när jag rensade i mina pärmar och nogsamt rev sönder alla gamla bankpapper och annat med namn och olika sorters nummer på. Igår kändes armen relativt OK och jag sydde gardiner, ett par dukar, diskade och strök. Det borde jag låtit bli L



I natt har jag inte sovit många minuter. Det hjälpte inte hur jag lade mig. Räddningen blev några timmars slummer i en badenbaden-stol, där jag av någon anledning fick armen i lämpligt viloläge.



Trött av sömnbrist och fortfarande med en molande värk åkte jag med sambon ut för att fika. En sådan lycka! På vägen såg vi årets första tofsvipa på ett fält i närheten av Fjärås. Den såg verkligen inte ut att trivas med tillvaron, där den stod med fossingarna i snön och burrade upp sig. Runt om på fälten ”drällde” det av kanadagäss, vilka mellanlandat för att äta upp sig på ….? Ja, vadå? Något ätbart fanns det tydligen i alla fall – eller också hade de bara stannat för att vila sig ett tag.



På eftermiddagen blev vi bjudna på potatis och pepparrotskött hos goda vänner, som är medvetna om sambons svaghet för husmanskost och mitt bristande intresse för att laga ”långkok”. Heder och tack för sådan omtänksamhet.



Nu snöar det igen och natten förväntas bli kall. En gång i tiden, när jag körde taxi, hade jag en ”fast” körning med bl a en man som drabbats av stroke. Vi blev nära bekanta med varandra och han visste ganska snart hur illa jag tyckte om snö och kyla. Alltid när det snöade tröstade han mig med orden (sagda med hans finska brytning): ”Men Barbro, var inte ledsen. Du vet ju att det bara är frusna vitsippor!”



Strax efter han fyllt 50 år gick han hastigt bort i en hjärtattack, men snöflingorna har inte längre den oerhört negativa effekt på mig idag som de hade innan jag lärde känna honom.



Sigge – de här snöflingorna som nu dansar utanför mitt fönster – får mig att tänka på dig och på tiden som komma skall. Dessa vitsippor tillägnar jag dig!

Idag bjöd min gamla arbetsplats sina kunder på kaffe/te och ”Svensk Kassaservice-kaka”. Jag tog mig en sväng ditåt och fick en kopp och en liten pratstund med ”gamla” arbetskamrater.



Det var mycket trevligt att träffa dom – en håller jag stadig kontakt med – de andra ser jag endast om jag besöker något kontor, vilket aldrig sker. Det är ju så att alla ekonomiska transaktioner sker via nätet, bankomater eller per kort. Det är den kalla verkligheten och det är av den orsaken som framtiden ser dyster ut för Kassaservicen.



Men idag var det kul att få träffa några av dom igen. Det kändes dock också lite underligt, för jag fick en känsla av att det infann sig en något besvärande känsla när vi möttes. Det var inte lätt att veta om man skulle se ledsen, bekymrad o/e deltagande ut med tanke på att jag fortfarande efter 1,5 år (och 80 ansökningar och 30 intresseanmälningar) ännu inte fått något nytt jobb eller enbart glad för att se mig igen.



Jag har bestämt mig för att jag misstolkade det första och fick in en femetta på det sistnämnda J

Har varit och sett filmen ”Masjävlar”. Jag hade fått berättat för mig att den skulle vara jätterolig men med ett tragiskt slut. ’suck’ – tänk att jag ska tycka så olika mot vad andra gör. Ja, min bioväninna tyckte faktiskt som jag, så sådär väldigt unik är jag kanske inte J





Först vill jag säga att jag gillar det sätt som våra svenska skådespelare har utvecklats på. Det finns idag ingen som ”spelar teater” på film. De är väldigt äkta och trovärdiga i sina rollprestationer överlag och det är en njutning att se dom agera.



Jag förundrades flera gånger över vad folk skrattar åt när de ser en film. Visst – det fanns repliker och mimiker som lockade till skratt vid ett antal tillfällen, men lika ofta kände jag ett enormt medlidande med människorna på duken då många andra i publiken brast ut i gapskratt.



För mig var det en mycket tragisk historia som spelades upp. I grunden låg, som så ofta, en oförmåga att kommunicera. Däremot, även om det inträffade en tragisk händelse, så tyckte jag att slutet gav löfte om en ljusare framtid.



Ja, så olika kan man uppleva det man ser. Och detta var ”bara” en film. Hur olika ser vi då inte på livet självt. Och vem har rätt – och vem har fel???



En liten kul detalj i biobesöket: Vi såg filmen på en ”riktig” biograf, Palladium på Kungsportsplatsen. För att se allra bäst så hade vi beställt två biljetter på första raden, balkong. Till vår förvåning var hela första raden tom medan andra och tredje var välfyllda. Vi förstod varför då vi sjönk ner i fåtöljerna. Ja, vi sjönk verkligen NER i dom. Balustraden dolde nedre delen av filmen och det var tur att filmen inte var textad för då hade vi inte sett en rad. Men nu vet vi det till nästa gång – andra raden, balkong, är rätta platsen.

Dagen inleddes som vanligt med jobbsökeriövningar. Sedan stressade jag iväg till Lidija, som gav mig en kanonbehandling med massage och healing. Därefter var det fikaträff med en f d kollega. Efter en lång stunds utbytande av jobbsökarerfarenheter och gamla minnen från den tiden ’det begav sig’ så gjorde jag en sväng in i Saluhallen och köpte lite lammfärs.



De blev till pannbiffar och såsen blev min egen specialare. ’Novisen vid spisen’ är inte helt taget ur luften som beskrivande uttryck för mig. Jag gjorde mycket duktigt en redning och lade i köttbuljongtärning, kryddade lagom mycket, i med lite flytande margarin och så var det då sojan för färgens skull. Men – den blev inte brun! Tog lite extra för säkerhets skull. Hm – fortfarande inte brun – och lite konstigt luktade den också.



”Vad är det här? Wostershiresauce” – läste Rune på flaskan. Tänk att dom flaskorna var så lika. Till yttermera visso så hade vi inte någon sojasås, men jag lyckades att ta fel ändå J



Ja, jisses – men jag kan härmed tala om att det är ganska gott med en sådan blandning – lammfärsbiffar, potatis, stekta grönsaker och wostershire-kryddad vit sås. Nu har jag kommit underfund med att det är på det här sättet som de, ibland underliga, maträtterna kommer till. Kocken tar fel på flaska.






Jag ”sprang” dessutom på en kär gammal vän när jag hastade iväg till spårvagnen i morse. Hon berättade att hon och sambon nu, äntligen!, hade blivit med dator! Hon frågade efter adressen till min hemsida, vilken jag givetvis gav henne per omgående. Så: ”Välkommen till mig Marie-Louise och Bosse” Hoppas ni kommer att tycka att det är lika roligt med dator som jag tycker att det är. Kanske dyker det upp en egen sida från er också vad det lider.

Idag skulle min kära Mamma ha fyllt 95 år! Dags att plocka fram rosenbuketten:







Igår var vi och tände ett ljus och satte några krukor minipåskliljor på hennes grav, men egentligen är det tulpaner som hör Mammas födelsedag till. Mamma tyckte mycket om naturen och hade ett fantastiskt bildminne. Ofta överraskade hon oss, när vi på hennes ålders höst var ute och åkte bil. Hon kunde förbereda oss för en vacker vy, ett fint eller originellt målat hus eller något speciellt landmärke av annan karaktär. Och detta när hon var nästan blind.



Det var alltid roligt att vara på resande fot med henne. En sommar för ca 30 år sedan, medan jag ännu var gift med mannen jag delade taxibil med, hade vi köpt en ny bil – en Mercedes, som ju var märket när det gällde taxibilar på den tiden – barnen var på olika former av sommarnöjen och jag behövde semester. Då fick vi en möjlighet att använda den nya bilen innan den togs i bruk som taxi och Mamma och jag for iväg på en veckas semester i Sveriges land.



Jag minns ännu hur fria vi kände oss när vi for iväg. Lite ”lyxiga” i en ny merca som ingen ännu kunde räkna ut att det var en ”vanlig” taxibil, vi var glada och förväntansfulla. Mamma var en kvinna av sin generation så några ”tjejer på vift” var vi inte. Men vi var mor och dotter i den bättre innebörden av uttrycket. Vi var goda vänner, vi hade alltid roligt och kunde lita på varandra. Det var tryggt att vara tillsammans med henne, även vid de tillfällen då jag – i och med språklig utbildning och andra livserfarenheter av teknikens framsteg – var den som hade huvudansvaret.



Vi styrde mot Växjö – inga planer, inga mål. Varför mot Växjö? Vi visste det inte då och jag vet det inte idag. Livet hade varit ganska snällt mot maken och mig just då, så vi hade råd att bo på hotell och slapp att ligga på vandrarhem, vilket annars var den vanliga övernattningsrutinen under min barndoms semesterresor med föräldrarna.



Vi tillbringade veckan med att utforska Skåne. Vi for på små grusvägar där sädesfälten växte på båda sidor så att vi inte såg något annat. Vi bekantade oss med slott och herresäten, vi fikade hos Flickorna Lundgren, på Glimmingehus och andra välbekanta platser. Och Mamma var alltid full av egna idéer, lika väl som hon glatt ställde upp på mina förslag.



Vi besökte Domkyrkan i Lund. Mamma var inte helt kurant (reumatiker, diabetiker bl a) och blev lite trött av att gå runt därinne. Dessutom började hennes syn att svikta p gr a grå starr, så hon kunde inte riktigt se allt som fanns där då det var ganska ”skummet” i en del avdelningar. Därför satte hon sig framme vid det stora kända uret i väntan på att klockan skulle bli så mycket att vi skulle få uppleva hur det fungerade. Jag gick på egen hand runt och kikade under väntetiden. Plötsligt började organisten att träna på en stor orgel. Det dånade i hela kyrkan och det var ett enormt dramatisk musikval. När jag kom tillbaks till Mamma satt hon med tårarna strömmande utför kinderna och muttrade förbittrat över organistens domedagstoner. Det var befriande att komma ut i det varma ljusa sommarvädret.



Mamma var en stor ”kvinnosakskvinna” i det tysta. Hon stod inte på några barrikader eller marscherade för kvinnans rätt eller så. Nej, hon valde att propagera för kvinnans frigörelse i sin egen ”lilla” värld. Ibland gjorde hon revolt mot den traditionella kvinnoroll hon uppfostrats i och också accepterade till vardags. Hon gillade visserligen inte att jag började köra taxi – oron för barnet sitter ju i – men hon var allt samtidigt lite stolt (i smyg så där) över att jag gav mig in på ditintills ”manliga domäner”. Det fanns kvinnliga taxichaufförer, men de var inte så många på den tiden – och det fanns faktiskt en och annan av de manliga kvarlevorna från en svunnen tid, som ”i princip” inte talade med kvinnliga kollegor – ja, tänk så tiderna ändras J



Ensam gav hon sig iväg på sitt livs första flygresa. Detta var i senare delen av 60-talet och hon var 57 fyllda och väl det. Jugoslavien var destinationen och det enda språk hon behärskade var svenskan. Visserligen hade hon gått en eller två terminer och läst engelska på kvällstid (även det på egen hand och av eget intresse) men blev sjuk och fick sluta innan språket blev annat än lösryckta glosor och ”Yes, I can speak English but it is difficult” som standardfras.



Helt plötsligt slår det mig, när jag sitter här och skriver detta att jag just nu är lika gammal som hon var den gången.

Och – OK – jag skulle nog kunna tänka mig att resa bort en vecka till utlandet helt på egen hand, men då har jag ju ändå en helt annan bakgrund och erfarenhet av resande och främmande miljöer än vad hon hade. Frågan är om jag skulle prioritera en sådan resa. Hon VAR tuff, tycker jag.



Nästa resa helt på egen hand gick efter att hon fyllt 60 - till London per båt.



När hon blivit gravt synskadad gav hon sig i kast med att lära sig blindskrift.



Hennes främsta egenskaper var: människokärlek, nyfikenhet och aptit på och kärlek till livet, ett öppet sinne för nya influenser men samtidigt förmåga till ett eget kritiskt tänkande, vilket gjorde att hon alltid hade en egen uppfattning om saker och ting. Den grundade sig alltid på omtanken om människan – ofta barnen och kvinnorna.



Tillsammans lyssnade vi till Hosianna på första advent, vi sjöng om Lilla Snuppe Sno för barnen och hon berättade eller lyssnade gärna till en rolig historia. Det gjorde liksom inte ont om den var av det lite ekivoka slaget. Vi såg på teater och vi åkte bil. Och vi åkte bil. Och vi åkte bil. Och vi åkte ………..



Och det gör jag gärna än idag. För jag är helt säker på att hon är med mig och att hon njuter av färden och vyerna lika mycket som jag.



De som befinner sig i min Mammas himmel är lyckliga änglar.



Kram på 95-årsdagen.

Hört talas om fiskar som deppar? Nej, inte jag heller – inte tidigare i alla fall – men nu vete katten! Vi har ju ett akvarium där det bott ett lagom antal fiskar: guppy, platy och en algätare som likt en dammsugare håller rent på växter och akvarieväggar. Dom har trivts jättebra – så bra att de ynglat av sig, så klart. Detta innebär ju att det ”lagoma” akvariet raskt började bli för litet. En centimeter fisk per liter vatten är måttet och det var snabbt på väg att överskridas.



I går beslöt vi oss för att sätta stopp för kärleksfröjderna och resultatet av desamma. Fram kom vårt första akvarium – något mindre än det vi nu har – och iordningställdes för att härbärgera våra tre onödigt fertila honor. Tillsammans med ett yngel som ser ut att vara en hona samt ytterligare ett litet ett som kom med av misstag flyttades de alltså över i det nygamla akvariet.



Sedan dess har de stått alldeles stilla – knappt velat titta åt maten – nya växter har inte gjort någon nytta – och den lilla, lilla verkar som uppslukad (wooops) av jorden. I det andra akvariet tycktes hannarna ha tappat stinget efter att haremet flyttats. Men flitiga och villiga som de är att fylla – inte bara jorden utan framför allt vårt akvarium – med nytt liv, så uppvaktar de nu i stället de fyra platyhonorna för fulla muggar. Ja, se karlar.



Kvar hos hanarna finns också en 7 – 8 yngel. Nu återstår att låta dom bli så stora att vi kan avgöra vilket kön de har. De som är honor kommer obönhörligen att förvisas till depparakvariet och på så sätt hoppas vi att med tiden få rätt balans i den blöta delen av vårt hem.



Kan ingen uppfinna p-medel för fiskar att hälla i vattnet – då kan ju alla få leva lyckliga. Det skulle bli en storsäljare J

Idag har jag varit och badat på en kommunal badinrättning. Det är något jag inte gjort på många år och det skulle snart visa sig att en hel del blivit ändrat sedan jag sist var där. Det var tur att jag hade barnbarnet med mig och att hans mamma hade en något färskare bild av hur badandet går till idag.



Förr: – handdukar och badkläder fanns att hyra – schampo och tvål fanns till salu – varje skåp var försett med lås till vilket en nyckel lämnades ut vid incheckningen.



Idag: – ingen handduk att hyra (tur att dottern sänt med handduk till barnbarnet – TACK!) inte badkläder heller, fick jag höra – Schampo och tvål? Möjligt att det fanns, men det hade jag med mig själv - Lås? Jodå, det såldes lås à 30 kr st, om man nu ville låsa in sina grejer. Och det ville man ju.



En styck (OBS EN styck) hårtork fanns att tillgå i damernas omklädningsavdelning.



Istället för lås och gummiband i olika färger, vilka talade om hur länge man fick bada, fick vi idag en slags klocka, vilken skulle tryckas mot någon form av avläsare och så skulle ”sesam” öppna sig.



Jodå – när jag skulle gå in funkade min klocka. Barnbarnet blev stående på utsidan. Hjälp från incheckningen och byte av klocka. Vid utgåendet kom barnbarnet lyckligt och väl på utsidan spärren, mormor blev fast på insidan. HJÄLP incheckningen! Vänlig ung dam kom och pekade på skylten på spärren, på vilken det stod att läsa att om det inte funkade så skulle man plocka upp klockan (vilken i första försöket lagts ner i ett hål i spärren för vidare befordran till uppsamlingsplats för använda klockor) som spottats ut i ett litet fack nere vid knäna och göra om proceduren från början.



Mormor muttrade om krångliga idéer och blev upplyst om att det fungerade alldeles utmärkt, bara man läste på skyltarna hur man skulle göra. ’suck’ – där fick jag så jag teg.



I övrigt var det en positiv upplevelse. Det fanns vattenleksaker att låna och ungar och ungdomar hade roligt med flytande båtar och ormar och allt vad det var. Själv hade jag stor glädje av en fyrkantig flytgrej, vilken gav mig extra trygghet när jag sam omkring i vattnet nedanför trampolinen där barnbarnet kastade sig i vattnet medels magplask varvat med riktigt tjusiga dykningar.



En och en halv timma var vi i vattnet och jag kände mig som ett russin när vi väl bestämde – ja, JAG väl bestämde att det fick vara nog. Då hade jag – till barnbarnets stora förtjusning – varit på väg att tappa överdelen till nyinköpta bikinin och glömt att jag hade glasögon på mig och blev helt blind när jag hamnade under vattnet. Glasögon var inte heller något jag hade sist jag var på simhall nämligen J



Nu har barnbarnet slocknat med boken om månraketer på bröstet. Klockan står på ringning till sju i morgon bitti då det blir barnprogram som inte får missas. Men det är stränga order på att inte väcka mormor före klockan åtta förstås.



I morgon ska farmor, mormor och barnbarnet besöka Universeum. Det blir en heldag att se fram emot.

Är glad för:



v varje gång jag lyckas lösa ett problem med hur jag gör ditten eller datten för att få det eller detta resultatet på hemsidan

v det milda vintervädret

v vår lilla Toyota, som går så bra

v att det blir ljusare ute allteftersom

v att min jackficka gått sönder – då får jag kanske äntligen kommit iväg och köpt mig en ny jacka

v att jag har en filt att svepa om mig just nu – för jag fryser

v mina nya varma innetofflor

v att sambon lagade maten idag

v min väninna har försett oss med gott kaffebröd

v det strax är dags för kvällsfikat



Det är gott att vara tacksam för de små tingen likväl som för de stora – familj, vänner och hälsa.

Ett nytt år – nya möjligheter.



Jag jobbar ytterligare två veckor, sedan är jag arbetssökande på heltid igen. Visst är det lite roligt med alla de här nya beteckningarna på ”gamla” aktiviteter och yrken. Känns lite grand som plastikkirurgi för att dölja ålderstecknen. Det lurar bara vid första ögonkastet – om än det i vissa fall – sedan ser man att det är samma gamla innehåll.



Det är en av orsakerna till att jag försöker ändra på innehållet i stället för att försöka försköna mitt yttre med hjälp av kniv, laserstråle, injektion eller vad man nu använder. Det tar visserligen lite längre tid – ett par livstider så där J - men jag inbillar mig att när det väl har lyckats, så är förändringen mer beständig än vad den kirurgiska är.

I går efterlyste min dotter i sin blogg lite uppdateringar i andra bloggar som hon brukar besöka. Hon kallade dom sina favoritbloggar - och jag kör hårt på att jag räknas in bland dom :-).

Jag blev givetvis träffad - det är långt mellan gångerna nu. Och vad ska jag "blogga" om då? Tja - varför inte en liten uppdatering av vad som hänt i mitt liv det senaste.

För ett år sedan var jag arbetslös. Idag har jag en fast 75%-ig tjänst som en av sex kassaledare på ett byggvaruhus i sta'n.

Året har inneburit en stor omställning rent socialt. Med många sena kvällar och varannan arbetshelg så blir det inte mycket tid över att umgås med de vänner jag så gärna träffar en stund för en fika och en pratstund. Och inte heller vill tiden räcka till för barn och barnbarn.

Det är de stora förlusterna i mitt liv. Orken räcker liksom inte till för att både jobba och vara social som jag kunde tidigare. Som grädde på moset så åtog jag mig - medan jag fortfarande var arbetssökande - att bli kassör i en ideell förening (SSG - kollar ni min hemsida, så har ni inte missat det). Det är inget betungande arbete men tar ändå en del av den fritid som blivit allt mindre och mindre.

Nu låter jag som en gnällis. Och det är jag så klart när det gäller den sektorn i mitt liv. Däremot har det plötsligt blivit roligt att jobba igen. Efter att ha stått i en kassa i 11 månader så har jag nu fått lite andra arbetsuppgifter, rörligare tillvaro och mer stimulerande för hjärnkontoret.

Mina stressrelaterade symptom: Att inte kunna göra flera saker på en gång, att känna mig stressad när jag bokat in mer än en sak i almanackan på min lediga dag osv - avtar mer och mer. Orken, lusten och kraften återkommer sakta men säkert.

Där ser man hur viktigt det är att man trivs med sin tillvaro. Inte förrän det nu är över så inser jag hur dåligt jag mått det här året som gått. Jag tänker med medkänsla på alla dom, som tillbringar hela sina liv med yrken som de egentligen inte är lämpade för eller har intresse av.

Jag har full förståelse för att försörjningen ibland är den som får avgöra det man ägnar sig åt. Men viktigt är det då att man - medan man utför något "själsdödande" - samtidigt söker efter en öppning till det som man kan känna glädje och inspiration av.

Tankens kraft? Läst det i mina bloggar och dagboksanteckningar förut? Jodå - är fortfarande helt övertygad om att vi med hjälp av den skapar våra egna liv. Eller avgör hur vi möter de prövningar vi ändå måste gå igenom. För att inte tala om dom som vi skapar oss själva genom negativa tankemönster om oss själva.

Men nu är jag inne på predikaravdelningen igen. Den hoppar vi över - nu ska vi njuta av att våren äntligen är på väg. Snön lyser i små vita fläckar mellan träden utanför mitt fönster - men gator och trottoarer är rena (om vi bortser från högar med grus från fastighetsskötarens försök att betvinga halkan under vintern) och vårtecknen forsar in till våra tidningar.

Ha en riktigt skön vår.

Kram

Så har då äntligen de där otäckingarna som pinat mina närmaste de senaste veckorna lyckats ta sig igenom även mitt immunförsvar.

Nederlaget började i fredags då halsen blev erövrad av de små bacelluskerna. Ont, ont, ont. Och det samma dag som jag fick besked om att jag fått den tjänst jag sökt på jobbet. OK - då vägde det lika mellan plus och minus :-)

Lördagen - suck. Skjutsade dottern till tåget och sedan raka vägen hem till sängen. Plus för att jag fått umgås med dottern hela fredagkvällen och lördagförmiddag - minus för förkylningen. Lika igen!!

Idag har jag mest legat framför TV:n och förbrukat pappersnäsdukar i rask takt. Lite dator har det blivit mellan nysningarna. Tur att jag inte har någon webbkamera i alla fall. Plus för det - minus för förkylningen. Lika igen!

Tänk, så där skulle man titta på sina dagar - då kanske man skulle upptäcka att de där trista, grå dagarna ändå alltid har en liten guldkant på något sätt. Något att fundera på - längre fram när jag orkar.

Host, nys och snörvel - i morgon är en ny dag.

Jag upplever Gunder Norells tavla föreställande Göran Persson, Anitra Steen, George Bush, Bosse Ringholm, Pär Nuder och Thomas Östros som respektlös, kränkande, förnedrande och totalt smaklös.

Konstnärlig frihet - OK, tryckfrihet - OK, åsiktsfrihet (min :-)) - OK.
Men vart har gränserna för vanlig anständighet - avseende respekten för individen - tagit vägen mitt i det hela? Blir så ledsen :-(

Suck