Måttstock

Igår läste jag en insändare i Metro. Författarinnan formulerade en "måttstock" som hon använder för att bedöma en människas godhet och moral. Den löd:

"Ändamålet visar människans godhet och medlen hennes moral."

Jag vände på det och fann att jag kan ha god hjälp av meningen i min egen uteckling:

VARFÖR gör jag detta? Av önskan att få egen vinning eller av "hjärtats godhet"?

HUR gör jag detta? Ljuger jag? Manipulerar jag? Är jag ärlig?

Var befinner jag mig på en skala mellan 1 till 5 i godhet? I ärlighet? Hurdan moral har jag egentligen?

Tänk - det är alltid lättare att bedöma andra än att bedöma sig själv.

Svåra skeden i livet

Jag har en väninna som i dagarna förlorade sin mamma. Vid beskedet så kan det inte undvikas att den egna förlusten - oavsett om den ligger långt tillbaks i tiden eller helt nära - åter gör sig påmind.

Jag minns så väl hur det var att plötsligt finna att jag inte längre hade en mamma att tala med om det som rörde sig i livet. Det kunde gälla barn, arbete eller rent vardagliga saker som recept på det ena eller det andra. Saker som jag inte tänkte på att jag i första hand vänt mig till henne med - hon fanns ju alltid där och hon lyssnade, förstod och gav råd.

Vi tyckte naturligtvis inte lika alla gånger, men oavsett så visste jag att jag var älskad för den jag var och insåg inte förrän hon var borta hur stor trygghet det innebar.

Sorgearbetet innebär ofta en massa: Varför gjorde jag si - varför gjorde jag inte så, varför sa jag det, varför sa jag inte detta. Så småningom klingar sådana tankar och känslor av och man kommer till ro med det som varit.

Länge satt dock saknaden i. Stunder då jag lyfte luren för att ringa och berätta om något som hänt - och upptäckte att, nej visst nej - hon finns ju inte längre kvar där i andra ändan av tråden.

Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag är trygg i min förvissning om att hon som själ/ande finns kvar "på andra sidan" och att hon hör och ser mig och deltar i mitt liv än idag. Sorgen mildras - även om den fysiska saknaden är en sorg i sig - och jag vet att allt ouppklarat, allt outsagt och också det som sagts men blivit ångrat ligger i öppen dager, är förlåtet och förstått och att jag kan känna enorm tacksamhet över den tid vi fått tillsammans här på jorden och för allt hon gett mig i kärlek och livsvisdom.

Jag vet att min väninna har en jobbig tid - allt praktiskt som ska ordnas - julen står inför dörren - barnen ska tröstas och stöttas - alla tankar som kommer och går - den fysiska saknaden som kan vara oväntat stor. Mina tankar går också till ytterligare en väninna som avskyr allt vad julen heter då hon upplevt sin systers sjukdomsförlopp med "toppar" just vid juletid och slutligen hennes död - också strax före jul. Allt svårt blir så intensifierat när det sker vid en högtid som "ska" vara en glädjens tid.

Min livssyn bygger ju på att vi själva valt att ta en fysisk form i avsikt att utvecklas och lära oss saker som vi inte kan uppleva på annat sätt. Förlusten av nära och kära är svåra saker att gå igenom - men många gånger har tanken på, dels deras fortsatta existens, men också övertygelsen om att var och en av oss har gjort egna val om vilka former av utveckling, lärdomar och erfarenheter vi ska gå igenom, hjälpt mig att gå vidare med ett accepterande och respekterande av det som sker.

Kära väninna - jag önskar dig frid och kraft mitt i ditt sorgearbete, så att du kan gå vidare i livet - inte UTAN din mamma utan i stället MED henne på ett sätt som stärker och hjälper dig i framtiden.

Kram

Andliga kontakter

Jag har vänner, som inte tidigare känt till mitt intresse för den andliga sidan av vår tillvaro. Det är ju så att vi kanske inte alltid diskuterar den delen när vi sitter vid fikabordet på jobbet eller ses över en kopp då och då. Det brukar ju mest vara praktiska och jordnära ämnen som då surrar i luften.  

Efter att ha varit inne på min hemsida och bl a läst om mitt engagemang i
SSG, så har jag fått flera frågor om det mediala. Jag svarar så gott jag kan och tycker givetvis att det är en fantastisk rikedom att kunna få känna närheten av nära och kära och också få vägledning i olika livssituationer. 
 
Min övertygelse är dock att vi är här på jorden för att utvecklas – att var och en har sin väg att gå, sin läxa att lära, sin uppgift att fylla. Som jag ser det är det alltså detta som är det primära och möjligheten till kontakt med andra sidan är en ”bonus” för mig.

Jag förstår till fullo dem som fascineras av, kanske t o m bli lite skrajsna vid tanken på att man kan kommunicera med de döda. En del anser att detta är rent nonsens eller åtminstone – i bästa fall :-D - ganska så suspekt. För de vänner som är intresserade, berättar jag gärna om de spännande och otroliga upplevelser jag själv haft inom det området – och jag är lika förundrad som de. Nog är det en omvälvande upplevelse när man är uppvuxen i en kultur som bygger på vetenskapens rön mer än på andlighet och intuition.

Samtidigt vill jag inte förmedla sensationslystnad och ”upplevelse-jakt” till mina vänner som börjar utforska den andliga sidan. Det kan lätt bli så när man först kommer i kontakt med det - kanske går på en seans, får kontakt och budskap från en kär anförvant - klart man vill ha mer!

Där tror jag att vi, som på ett eller annat sätt är engagerade inom spiritualistiska områden, har ett stort ansvar. Ett ansvar att visa på att vi alla lever här och nu – att vi kan finna lugn och frid genom meditation, få kraft och inspiration genom själslig kontakt med andra sidan, men att vi alla – var och en – har vårt eget ansvar för det liv vi lever – för de val vi gör.  

Vi kan få råd och vägledning – från jordiska såväl som andliga vänner och vägvisare – men det är upp till oss själva att lyssna och sedan välja hur vi vill agera. För de flesta av oss så är det intuitionen och det ”sjätte sinnet” som är kanalerna där vi får vägledning från andra sidan – eller vårt eget högre jag.
 
Oftast så är det ändå de jordiska läromästarna som vi lyssnar till och lär oss av. Vi har många, många insiktsfulla medmänniskor som gärna förmedlar sina erfarenheter till oss via böcker, föredrag, filmer osv. Vi har terapeuter av olika slag, vilka arbetar var och en på sitt sätt för att stödja och inspirera oss till positiva förändringar i vårt liv.

Själv är jag nöjd om jag kan få en enda att bli intresserad av att hitta sin väg till utveckling, till inre frid, kärlek och respekt för sig själv och sina medmänniskor. Stort? Ja – men vi får jobba på det :-D

Alla Helgons Dag

Hemkommen från den första minnesstunden på Alla Helgons Dag, som vi härmed hoppas skapa en ny SSG –tradition med, är jag fortfarande något överväldigad av det gensvar vi fick på denna tanke.
Det är oerhört roligt att så många ville vara med och samlas i ett gemensamt ljuständande, en stunds stilla eftertanke och – som avslutning - en improviserad medial demonstration, där den, som kände sig manad, fick chansen att testa sin förmåga att få kontakt med våra vänner på andra sidan.

Som tur var räckte ljusen till alla, men ”ljusbädden” fick utökas med ytterligare sandfyllda kärl och ljusstakar, värmen steg alltefter varje nytt ljus blev tänt och rummet lystes upp av dess lågor – var och en representerande en eller flera kära och nära på andra sidan. Själv – jordbunden som jag är och praktiskt agerande till min natur – smög iväg och hämtade en eldsläckare från en korridor i närheten – bara utifall att……  :-D

Efter en inledande länkning av Hasse, träffsäker och proffsig som alltid, blev det övriga aspiranters tur.

Först ut var Monika. Till att börja med hade hon lite svårt att hitta sin länk men, när hon väl fick fatt i den, roade hon oss med en blandning av jordbundna kommentarer – om färdtjänstbussar och om jordiska barn (den som inte var där kan inte förstå, så försök inte ens ;-)  – och gav en av de närvarande en klar bild av och ett budskap från sin länk. Hon har utvecklat en stor säkerhet i sitt framträdande sedan jag senast hade äran av att uppleva henne länka.

Därefter kom Daniel. Genom sin härliga självdistans, sin humor och sin verbala förmåga fick han oss alla på ett strålande humör och de glada skratten höjde temperaturen i rummet ytterligare. Han gav också prov på sin fina förmåga till intuitiv läsning.

Urzsula klev sedan, på Hasses uppmaning, fram i strålkast… förlåt de levande ljusens starka sken. Hon erkände utan förbehåll att hon hade fjärilar i magen men fick snart kontakt och fick förmånen att lämna budskap från en make till hans hustru som satt i publiken.

Åse fick även hon uppmuntrande blickar från Hasse och gjorde ett försök att hitta rätt mottagare till sin länk. Det gick inte fullt ut den här gången – länken var ”rätt” men mottagaren kände inte igen personen.

Detta är ett fenomen som – enligt min uppfattning och erfarenhet – händer i stort sett alla medier 1 – 2 ggr per demonstration. Detta kan bero på flera orsaker:

*       Anden befinner sig i periferin av mottagarens bekantskapskrets, släkt och/eller minne
*       Mediet är hos ”fel” mottagare.
*       Mediet kan också tolka de symboler som andevärlden ger på ett annat sätt än ”anden” avsett.

Jag har själv upplevt hur ett mycket känt och erfaret medium tolkade en symbol på ett sätt som gjorde mig osäker på att hon verkligen hade kontakt med min far, vilket jag ditintills varit helt övertygad om, då allt stämt in så väl. Inte förrän hon – med en gest – visade hur han förmedlade sin symbol, insåg jag att det var hennes tolkning som var ”fel” – gesten var typisk för min pappa, men innebörden inte alls den som hon gav den. I ett sådant läge är det lätt gjort att man väljer att inte känna igen personen som söker kontakt via mediet. Det är där träningen kommer in som ett viktigt moment för medierna.

Detta blev en utvikning från ämnet:  Vår ”Alla Helgon-träff”. Ursäkta! :-)

Slutligen trädde så vår ordförande, Yvonne, fram. Hon gav en detaljerad bild av sin länk men hade problem med att tala om vart hon skulle med honom. När hon till sist bestämde sig för vart hennes andlige besökare ville, fick hon gensvaret: Klockrent!

Det var en värdig avslutning på en stämningsfylld, skrattfylld och inspirerande stund tillsammans.

Tack till alla närvarande – tillsammans skapade vi en minnesvärd stund – förhoppningsvis den första av många, många under kommande år.

Ett upplyftande möte

I torsdags, på ett möte i "min" förening SSG, hade jag ett långt samtal med en av medlemmarna. Hon berättade lite om sina erfarenheter i livet och hur hon lärt sig att lyssna inåt, lita till och göra sina val utifrån den inre rösten. Hon hade vid ett flertal tillfällen förvånat sin omgivning genom sina val. Ett exempel var när hon, trotsande "allas" bättre vetande, sålde den butik som hon startat, "slitit" upp till lysande omsättning, skapat ett gott renommé för och äntligen kunde börja njuta förtjänsterna av, för att i stället utbilda sig inom komplementärvården.

Hon sa att hon givetvis inte fått allt serverat på ett fat - inte ens när hon valt efter sitt hjärtas röst - men att hon var så målmedveten i sin tanke att när svårigheterna dök upp så "bara" handskades hon med dom - passerade dom utan att släppa sitt mål ur fokus. Hon hade heller aldrig varit rädd för det ovissa och såg hellre möjligheter i stället för svårigheter.

Hela hon lyste av energi, inre trygghet och framtidstro när hon berättade om sitt nästa mål, vilket inbegrep flytt till främmande land och satsande på nya idéer. Hennes vuxna barn hade visat förståelse och gav henne stöttning inför detta senaste äventyr, vilket gladde henne och givetvis underlättade det för henne att följa sin inre röst.
 
Hennes främsta drivkraft var att hjälpa sina medmänniskor och hon satsade mycket på vidareutbildning inom sitt område.

Det var ett trevligt möte och hon förmedlade energi och inspiration. Jag önskar henne lycka till med sina framtidsplaner.



Nyare inlägg