God Jul till er alla
Så är det då jul igen. Helgen till ära har jag skaffat mig en röd bakgrund - nja, så röd det nu fanns att få i det lilla arkivet :-)
Sambon och jag är bjudna till sambons son. Hans familj består, förutom av honom själv, av hustru och liten son. Fler julfirare där är sambons ex med ny make samt sonhustruns föräldrar. Också hennes syster med man och tre barn kommer att fira tillsammans. Tio vuxna och tre barn - fullt hus med andra ord.
Julklapparna inköpta - "vår del" av maten fixad. Då slår förkylningen till med stora släggan.
"Kärleken sitter upp i soffan och nyser, han är förkyld och bara hostar och fnyser...."
Så julen kommer att gå i lugnets tecken - själv är jag arbetsfri både Julafton och Juldagen men ska åter tjäna till brödfödan på Annandagen och på mellandagarna.
Vi kommer att göra vårt allra bästa för att njuta av juleljus, julskinka och helgfrid - mellan Sambons nysningar och hostanfall.
Jag hoppas att du, som tittar in på min hemsida får en fin jul. Det gäller att göra det bästa av det som är och ibland är det att samlas till en familjehögtid och ibland är det att njuta av chansen till återhämtning i stillhet och lugn.
Kram och God Jul!
Sambon och jag är bjudna till sambons son. Hans familj består, förutom av honom själv, av hustru och liten son. Fler julfirare där är sambons ex med ny make samt sonhustruns föräldrar. Också hennes syster med man och tre barn kommer att fira tillsammans. Tio vuxna och tre barn - fullt hus med andra ord.
Julklapparna inköpta - "vår del" av maten fixad. Då slår förkylningen till med stora släggan.
"Kärleken sitter upp i soffan och nyser, han är förkyld och bara hostar och fnyser...."
Så julen kommer att gå i lugnets tecken - själv är jag arbetsfri både Julafton och Juldagen men ska åter tjäna till brödfödan på Annandagen och på mellandagarna.
Vi kommer att göra vårt allra bästa för att njuta av juleljus, julskinka och helgfrid - mellan Sambons nysningar och hostanfall.
Jag hoppas att du, som tittar in på min hemsida får en fin jul. Det gäller att göra det bästa av det som är och ibland är det att samlas till en familjehögtid och ibland är det att njuta av chansen till återhämtning i stillhet och lugn.
Kram och God Jul!
Svåra skeden i livet
Jag har en väninna som i dagarna förlorade sin mamma. Vid beskedet så kan det inte undvikas att den egna förlusten - oavsett om den ligger långt tillbaks i tiden eller helt nära - åter gör sig påmind.
Jag minns så väl hur det var att plötsligt finna att jag inte längre hade en mamma att tala med om det som rörde sig i livet. Det kunde gälla barn, arbete eller rent vardagliga saker som recept på det ena eller det andra. Saker som jag inte tänkte på att jag i första hand vänt mig till henne med - hon fanns ju alltid där och hon lyssnade, förstod och gav råd.
Vi tyckte naturligtvis inte lika alla gånger, men oavsett så visste jag att jag var älskad för den jag var och insåg inte förrän hon var borta hur stor trygghet det innebar.
Sorgearbetet innebär ofta en massa: Varför gjorde jag si - varför gjorde jag inte så, varför sa jag det, varför sa jag inte detta. Så småningom klingar sådana tankar och känslor av och man kommer till ro med det som varit.
Länge satt dock saknaden i. Stunder då jag lyfte luren för att ringa och berätta om något som hänt - och upptäckte att, nej visst nej - hon finns ju inte längre kvar där i andra ändan av tråden.
Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag är trygg i min förvissning om att hon som själ/ande finns kvar "på andra sidan" och att hon hör och ser mig och deltar i mitt liv än idag. Sorgen mildras - även om den fysiska saknaden är en sorg i sig - och jag vet att allt ouppklarat, allt outsagt och också det som sagts men blivit ångrat ligger i öppen dager, är förlåtet och förstått och att jag kan känna enorm tacksamhet över den tid vi fått tillsammans här på jorden och för allt hon gett mig i kärlek och livsvisdom.
Jag vet att min väninna har en jobbig tid - allt praktiskt som ska ordnas - julen står inför dörren - barnen ska tröstas och stöttas - alla tankar som kommer och går - den fysiska saknaden som kan vara oväntat stor. Mina tankar går också till ytterligare en väninna som avskyr allt vad julen heter då hon upplevt sin systers sjukdomsförlopp med "toppar" just vid juletid och slutligen hennes död - också strax före jul. Allt svårt blir så intensifierat när det sker vid en högtid som "ska" vara en glädjens tid.
Min livssyn bygger ju på att vi själva valt att ta en fysisk form i avsikt att utvecklas och lära oss saker som vi inte kan uppleva på annat sätt. Förlusten av nära och kära är svåra saker att gå igenom - men många gånger har tanken på, dels deras fortsatta existens, men också övertygelsen om att var och en av oss har gjort egna val om vilka former av utveckling, lärdomar och erfarenheter vi ska gå igenom, hjälpt mig att gå vidare med ett accepterande och respekterande av det som sker.
Kära väninna - jag önskar dig frid och kraft mitt i ditt sorgearbete, så att du kan gå vidare i livet - inte UTAN din mamma utan i stället MED henne på ett sätt som stärker och hjälper dig i framtiden.
Kram
Jag minns så väl hur det var att plötsligt finna att jag inte längre hade en mamma att tala med om det som rörde sig i livet. Det kunde gälla barn, arbete eller rent vardagliga saker som recept på det ena eller det andra. Saker som jag inte tänkte på att jag i första hand vänt mig till henne med - hon fanns ju alltid där och hon lyssnade, förstod och gav råd.
Vi tyckte naturligtvis inte lika alla gånger, men oavsett så visste jag att jag var älskad för den jag var och insåg inte förrän hon var borta hur stor trygghet det innebar.
Sorgearbetet innebär ofta en massa: Varför gjorde jag si - varför gjorde jag inte så, varför sa jag det, varför sa jag inte detta. Så småningom klingar sådana tankar och känslor av och man kommer till ro med det som varit.
Länge satt dock saknaden i. Stunder då jag lyfte luren för att ringa och berätta om något som hänt - och upptäckte att, nej visst nej - hon finns ju inte längre kvar där i andra ändan av tråden.
Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag är trygg i min förvissning om att hon som själ/ande finns kvar "på andra sidan" och att hon hör och ser mig och deltar i mitt liv än idag. Sorgen mildras - även om den fysiska saknaden är en sorg i sig - och jag vet att allt ouppklarat, allt outsagt och också det som sagts men blivit ångrat ligger i öppen dager, är förlåtet och förstått och att jag kan känna enorm tacksamhet över den tid vi fått tillsammans här på jorden och för allt hon gett mig i kärlek och livsvisdom.
Jag vet att min väninna har en jobbig tid - allt praktiskt som ska ordnas - julen står inför dörren - barnen ska tröstas och stöttas - alla tankar som kommer och går - den fysiska saknaden som kan vara oväntat stor. Mina tankar går också till ytterligare en väninna som avskyr allt vad julen heter då hon upplevt sin systers sjukdomsförlopp med "toppar" just vid juletid och slutligen hennes död - också strax före jul. Allt svårt blir så intensifierat när det sker vid en högtid som "ska" vara en glädjens tid.
Min livssyn bygger ju på att vi själva valt att ta en fysisk form i avsikt att utvecklas och lära oss saker som vi inte kan uppleva på annat sätt. Förlusten av nära och kära är svåra saker att gå igenom - men många gånger har tanken på, dels deras fortsatta existens, men också övertygelsen om att var och en av oss har gjort egna val om vilka former av utveckling, lärdomar och erfarenheter vi ska gå igenom, hjälpt mig att gå vidare med ett accepterande och respekterande av det som sker.
Kära väninna - jag önskar dig frid och kraft mitt i ditt sorgearbete, så att du kan gå vidare i livet - inte UTAN din mamma utan i stället MED henne på ett sätt som stärker och hjälper dig i framtiden.
Kram
Språkbruk
Jag gillar ord och är intresserad av hur språket förändras och används. De uttryck som vi använde under min uppväxt är idag många gånger passé och helt okända för dagens ungdomar - liksom deras uttryck kan vara förbryllande för oss. Glömmer aldrig när jag första gången hörde ordet "häftig" i betydelsen "tuff".
Missförstånd uppstår. För ett tag sedan så såg jag ett par skor i omklädningsrummet på jobbet som jag blev väldigt förtjust i. Det var ett par klarröda skor av träningsmodell. De hade dessutom detaljer som var guldfärgade. De stack verkligen ut och jag blev lika barnsligt förtjust i dom som jag blev när jag såg de blå ljussfärerna sväva i trädkronorna på Avenyn förra julen.
När jag kom in till de andra i vårt "kassaräknerum" så utbrast jag: "Är det någon av er som har de där sköna röda skorna som står i omklädningsrummet?" Sköna var det uttryck som ofta användes i betydelsen "häftiga" på "min tid". Det blev alldeles tyst i rummet. Alla tittade storögt på mig och till sist utbrast en av de unga flickorna: "Men Barbro. PROVADE du dom???" Ridå.
Missförstånd uppstår. För ett tag sedan så såg jag ett par skor i omklädningsrummet på jobbet som jag blev väldigt förtjust i. Det var ett par klarröda skor av träningsmodell. De hade dessutom detaljer som var guldfärgade. De stack verkligen ut och jag blev lika barnsligt förtjust i dom som jag blev när jag såg de blå ljussfärerna sväva i trädkronorna på Avenyn förra julen.
När jag kom in till de andra i vårt "kassaräknerum" så utbrast jag: "Är det någon av er som har de där sköna röda skorna som står i omklädningsrummet?" Sköna var det uttryck som ofta användes i betydelsen "häftiga" på "min tid". Det blev alldeles tyst i rummet. Alla tittade storögt på mig och till sist utbrast en av de unga flickorna: "Men Barbro. PROVADE du dom???" Ridå.
Vänner - en gåva och en rikedom
I helgen hjälpte jag min dotter att flytta. Efter varje gång jag flyttat har jag bestämt: ALDRIG MER. Nästa gång ska jag hyra en flyttfirma som packar och flyttar och en städfirma som fixar lägenheten efteråt. Men – så blir det naturligtvis inte. Och inte blev det så för min dotters del heller.
Däremot visade det sig att hon hade några verkligt goda, trevliga och hjälpsamma vänner som ställde upp som flyttkarlar (och städtant). Själv oförmögen att bära de tyngsta sakerna ägnade jag mig åt att köra kassar och mindre prylar i min bil medan de andra lastade hyrsläpet fullt med sängar, bokhyllor och akvarium. Det blev några vändor av varje sort och när kvällen kom var vi ganska slut och urlakade lite till mans – och kvinns.
Sämst mådde barnbarnet, som roat sig med att leka kåldolme i mattor och täcken. Detta utlöste en astmaattack och ändade på sjukhuset på söndagsmorgonen. Strax bättrade han sig när han fått mediciner och medan han lugnt sov på soffan i nya hemmet ägnade sig min dotter – en väninna till henne och jag oss åt att städa – och städa – och städa. När klockan var fem var vi klara. Och tänk så mycket muskler vi har i våra kroppar. Och inte vet vi att vi har dom heller – åtminstone inte till vardags. Men NU vet jag.
Dagens blogg vill jag tillägna vänskapen. Alldeles speciella vänner visade sig denna gång Carita, Chris, Ellen och Sven vara.
Carita – bar och slet, putsade fönster, skurade toalett och kök alltmedan hon höll låda och delade med sig av sitt positiva sinnelag. Dessutom underhöll hon mig de 12 milen vi färdades hemåt på kvällen. Allt för att jag inte skulle somna bakom ratten av ren utmattning efter de två dagarnas intensiva tempo. (och brist på nattsömn med en liten ”andnödig” kille i samma rum)
Chris som var en stark bärhjälp men också lite av en möbelbyggare. Tillsammans roade vi oss med att skruva ihop säng och bäddsoffa i barnbarnets rum. Vi hade himla kul och löste problemen – säkerligen inte på enklaste sätt men, vadå? Vi löste ju dom – under fniss och skratt. Och sång! Hon sjöng för mig! Speciellt tack för det!
Ellen som hade händerna fulla med sin lille 14-månaders son ägnade sig också åt barnbarnet och lyckades underhålla de båda så att ingen annan vuxen behövde oroa sig för deras väl och ve.
Sven, Ellens make, körde dragbilen, stuvade som en expert och bar, tillsammans med min dotter, de tyngsta grejerna upp för den trånga spiraltrappan till nya lägenheten. Medan vi andra pustade vid fikabordet tog han ett par extra bördor upp från släpet – till synes outtröttlig och vid gott mod.
Till er alla – och som en hyllning till vänskap – en imaginär fanfar – TUUT TUUT TUUT
Däremot visade det sig att hon hade några verkligt goda, trevliga och hjälpsamma vänner som ställde upp som flyttkarlar (och städtant). Själv oförmögen att bära de tyngsta sakerna ägnade jag mig åt att köra kassar och mindre prylar i min bil medan de andra lastade hyrsläpet fullt med sängar, bokhyllor och akvarium. Det blev några vändor av varje sort och när kvällen kom var vi ganska slut och urlakade lite till mans – och kvinns.
Sämst mådde barnbarnet, som roat sig med att leka kåldolme i mattor och täcken. Detta utlöste en astmaattack och ändade på sjukhuset på söndagsmorgonen. Strax bättrade han sig när han fått mediciner och medan han lugnt sov på soffan i nya hemmet ägnade sig min dotter – en väninna till henne och jag oss åt att städa – och städa – och städa. När klockan var fem var vi klara. Och tänk så mycket muskler vi har i våra kroppar. Och inte vet vi att vi har dom heller – åtminstone inte till vardags. Men NU vet jag.
Dagens blogg vill jag tillägna vänskapen. Alldeles speciella vänner visade sig denna gång Carita, Chris, Ellen och Sven vara.
Carita – bar och slet, putsade fönster, skurade toalett och kök alltmedan hon höll låda och delade med sig av sitt positiva sinnelag. Dessutom underhöll hon mig de 12 milen vi färdades hemåt på kvällen. Allt för att jag inte skulle somna bakom ratten av ren utmattning efter de två dagarnas intensiva tempo. (och brist på nattsömn med en liten ”andnödig” kille i samma rum)
Chris som var en stark bärhjälp men också lite av en möbelbyggare. Tillsammans roade vi oss med att skruva ihop säng och bäddsoffa i barnbarnets rum. Vi hade himla kul och löste problemen – säkerligen inte på enklaste sätt men, vadå? Vi löste ju dom – under fniss och skratt. Och sång! Hon sjöng för mig! Speciellt tack för det!
Ellen som hade händerna fulla med sin lille 14-månaders son ägnade sig också åt barnbarnet och lyckades underhålla de båda så att ingen annan vuxen behövde oroa sig för deras väl och ve.
Sven, Ellens make, körde dragbilen, stuvade som en expert och bar, tillsammans med min dotter, de tyngsta grejerna upp för den trånga spiraltrappan till nya lägenheten. Medan vi andra pustade vid fikabordet tog han ett par extra bördor upp från släpet – till synes outtröttlig och vid gott mod.
Till er alla – och som en hyllning till vänskap – en imaginär fanfar – TUUT TUUT TUUT