Svåra skeden i livet

Jag har en väninna som i dagarna förlorade sin mamma. Vid beskedet så kan det inte undvikas att den egna förlusten - oavsett om den ligger långt tillbaks i tiden eller helt nära - åter gör sig påmind.

Jag minns så väl hur det var att plötsligt finna att jag inte längre hade en mamma att tala med om det som rörde sig i livet. Det kunde gälla barn, arbete eller rent vardagliga saker som recept på det ena eller det andra. Saker som jag inte tänkte på att jag i första hand vänt mig till henne med - hon fanns ju alltid där och hon lyssnade, förstod och gav råd.

Vi tyckte naturligtvis inte lika alla gånger, men oavsett så visste jag att jag var älskad för den jag var och insåg inte förrän hon var borta hur stor trygghet det innebar.

Sorgearbetet innebär ofta en massa: Varför gjorde jag si - varför gjorde jag inte så, varför sa jag det, varför sa jag inte detta. Så småningom klingar sådana tankar och känslor av och man kommer till ro med det som varit.

Länge satt dock saknaden i. Stunder då jag lyfte luren för att ringa och berätta om något som hänt - och upptäckte att, nej visst nej - hon finns ju inte längre kvar där i andra ändan av tråden.

Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag är trygg i min förvissning om att hon som själ/ande finns kvar "på andra sidan" och att hon hör och ser mig och deltar i mitt liv än idag. Sorgen mildras - även om den fysiska saknaden är en sorg i sig - och jag vet att allt ouppklarat, allt outsagt och också det som sagts men blivit ångrat ligger i öppen dager, är förlåtet och förstått och att jag kan känna enorm tacksamhet över den tid vi fått tillsammans här på jorden och för allt hon gett mig i kärlek och livsvisdom.

Jag vet att min väninna har en jobbig tid - allt praktiskt som ska ordnas - julen står inför dörren - barnen ska tröstas och stöttas - alla tankar som kommer och går - den fysiska saknaden som kan vara oväntat stor. Mina tankar går också till ytterligare en väninna som avskyr allt vad julen heter då hon upplevt sin systers sjukdomsförlopp med "toppar" just vid juletid och slutligen hennes död - också strax före jul. Allt svårt blir så intensifierat när det sker vid en högtid som "ska" vara en glädjens tid.

Min livssyn bygger ju på att vi själva valt att ta en fysisk form i avsikt att utvecklas och lära oss saker som vi inte kan uppleva på annat sätt. Förlusten av nära och kära är svåra saker att gå igenom - men många gånger har tanken på, dels deras fortsatta existens, men också övertygelsen om att var och en av oss har gjort egna val om vilka former av utveckling, lärdomar och erfarenheter vi ska gå igenom, hjälpt mig att gå vidare med ett accepterande och respekterande av det som sker.

Kära väninna - jag önskar dig frid och kraft mitt i ditt sorgearbete, så att du kan gå vidare i livet - inte UTAN din mamma utan i stället MED henne på ett sätt som stärker och hjälper dig i framtiden.

Kram

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback