barbro

När jag för ca 10 år sedan först kom i kontakt med tanken att grunden till vårt beteende är "rädsla" så fick jag en sådan där "aha-upplevelse".

Jag började att studera mitt eget och andras beteende och kunde väldigt ofta hitta rädslan i botten.

Det var inte så svårt att efter viss träning se igenom andras masker och hitta rädslan bakom. Men att hitta min egen rädsla är ibland knepigare.

I en meditation, där jag var mycket närvarande i ögonblicket och i rummet - kunde inte släppa dagens stress och tankarna flög mellan olika händelser under dagen - och jag försökte i stort sett bara att slappna av för att finna lite ro, kraft och frid.

Jag mediterade över frågan: Varför är jag så osäker på mina faktiska kunskaper. Varför vågar jag aldrig stå upp och säga "det här kan jag"?

För att inte mina familjemedlemmar ska vrida sig i skrattspasmer, så får jag väl erkänna att jag alltsomoftast är väldigt säker på riktigheten i det jag säger (och givetvis åker på en "nit" då och då - till övrigas stora förtjusning) Jag ses alltså som påfrestande "bättrevetande" i vissa lägen.

Men inte i de fall då jag borde utstråla lugn och säkerhet. Då blir jag osäker om någon har en annan uppfattning i sak och börjar fundera på om jag lärt mig fel eller minns fel osv.

Mitt i meditationens närvaro i nuet upplevde jag under några sekunder hur jag fördes bort och såg mig själv (i en annan kvinnas gestalt) när jag förlöste ett barn som var dött. Jag "visste" att barnets död berodde på mig. Mamman hade flera gånger talat om för mig att något var fel, men jag hade stått på mig och varit säker på att allt var helt OK - vilket det således inte var.

Upplevelsen var, som sagt, sekundsnabb och jag, som är övertygad om själens överlevnad och förmåga till reinkarnation, funderade på om det kunde vara så att jag sett mig själv i ett tidigare liv. Detta skulle ju då givetvis förklara varför jag kände mig så osäker på mina kunskaper.

På morgonen berättade jag upplevelsen för min dotter, som svarade mig:
Oavsett om det var från ett tidigare liv eller "bara" en bild av din rädsla för vilka konsekvenser det kan få om du står på dig så var det ju en djup insikt.

Och tänk - SÅ 'enkelt' tror jag faktiskt att det var. Det är - återigen - rädslan som är grunden till ett beteende som är negativt för mig själv såväl för dem som jag kanske hade kunnat ge hjälp under åren.

Själv valde jag alltså att se mig som "ett offer" för händelser som jag idag inte kan styra över - den som stod vid sidan av, i det här fallet min dotter - såg istället rädslan bakom mitt beteende.

Är inte livet spännande?

Tack för den insikten kära dotera mi :-)