barbro

De båda väninnorna strövade sakta längs kajkanten och njöt av sommarsolen och gemenskapen. De hade nyss avslutat en fikastund på utecaféet och ville ta vara på varje stund de hade tillsammans - man och barnfria för några timmar.

"Du," sa den ena och tittade på väninnan. "Jag har funderat över det här med kärlek. Vad är kärlek egentligen? Vad är det för dig? Är det att ge, dela med dig av det sista du har i godispåsen? Är det att ta hand om din gamla mamma? Är det att ställa upp och hjälpa den du älskar?"

Väninnan tittade småleende tillbaks.

"Ja, du - visst är väl allt det där kärlek, men det är väl också personlig läggning? Jag menar - en generös människa delar gärna med sig - även till den hon inte älskar. Att vårda är ju också det en läggning - en del gör det bättre och med inlevelse, andra har lite svårare för det där med blöjbyten på gamlingar och sånt. Och visst är det kärlek att ställa upp för varandra och andra. Men också det kan man ju göra utan att älska personen i fråga.

Jag menar - inte älskar du ditt barn mindre för att du plockar undan det där godiset du köpte i affären och sparar till din egen mysstund framför tv:n på kvällen? Och inte älskar du dina föräldrar mindre för att du är äckelmagad och har svårt för att byta blöjor på dom, när din syster kanske gör det utan problem? Och alla dom som ställer upp för främmande människor som har det svårt av en eller annan anledning - älskar dom dessa personer speciellt mycket? Eller är den som inte ställer upp, kanske har egna tuffa problem att brottas med osv, en "sämre" människa?

Jag ser det mer som att sådana här saker är, dels en personlig läggning - vårdande - generös - slåss på barrikaderna för de svagare osv - men också en medmänsklig kärlekshandling. För visst ligger det kärlek bakom - det tycker jag inte man kan säga annat, men den där kärleken som du talar om -nej, den tycker jag inte man kan mäta i dom exemplen."

"Nej, jag ser hur du tänker. Kanske man ska vända på det då. Är det brist på kärlek när man ljuger, bedrar, manipulerar, spelar spel osv? Är det ett mått på kärlek? Eller avsaknad av, rättare sagt."

"Hm" - nu var de båda kvinnorna helt uppe i sin diskussion, de slog sig ner på en solvarm träbrygga och lät benen dingla ner mot vattnet under dom.

Den andra kvinnan försvann bort i ett hemligt minne av en affär hon haft med en arbetskamrat - en stormig natt på en konferens, sedan var hon botad och ångerköpt. Hon beslutade sig för att aldrig berätta för någon om vad hon gjort - inte ens för väninnan.

"Hallå - var tog du vägen? Jag sa just att detta att medvetet göra något, säga något som man vet sårar den andre, att manipulera - visst är väl det brist på kärlek. Det tycker i alla fall jag."

Med sin otrohet i minnet svarade den andra:

"Nej, jag tycker nog inte att det är det. Visst kan man hamna i situationer där man trixar lite för att inte mista den man älskar. Älskar du mindre då? Sedan det där med att medvetet skada - ja, det är ju ett kärlekslöst handlande - utan tvivel, men betyder det att du inte älskar den andre? Åter tycker jag att det är våra olika personligheter och behov som styr vårt agerande. Är du kontrollerande till din läggning så försöker du ta kontroll i relationen. Vi är givetvis överens om att det inte är ett bra sätt att hantera sina problem på, men visar det på bristande kärlek? Nej, jag tycker nog att man ska se på själva agerandet och bedöma det ur synpunkten 'kärleksfullt' eller 'inte kärleksfullt'.

Det enda jag kan tänka mig som visar verklig kärlek är förlåtelse och stöd."

Väninnan såg ut att ha lite problem med att följa med i tankekedjan - hon var tyst en stund och funderade över vad som sagts.

"Har du tänkt på en sak?" sa hon sedan. "Efter vad jag förstår av det jag fått mig berättat och själv upplevt, så är det just kärlek och stöd vi får av våra vänner och anhöriga som gått över till andra sidan!"

"Ja, det har du rätt i. Men de gör inte våra val och de försöker inte styra, de ger råd i den mån det ingår i planen, men annars låter de oss både välja och ta konsekvenserna. Men trots att vi ibland barkar käpprätt in i skogen med våra val, så visar de inget fördömande utan försöker i stället att stödja oss där vi är."

"Ja, DET är kärlek, det"

Kärleken ÄR ....

Idag har jag gått igenom mina dagboksanteckningar och tankar från mina gamla hemsidor. För att få det lite mer samlat har jag flyttat över en hel del av dem hit till min blogg. Datum talar om när de skrevs.

Jag upptäcker att jag varit mycket mer aktiv och flitig i mitt tidigare "hemsideliv" än jag är idag. Jag minns - när jag läser - hur roligt det var att sätta tankar och dagboksnoteringar på pränt. Idag får jag riktigt "slita med frågan" när jag sätter mig framför datorn och ska försöka få till något i min blogg.

Känner hur jag saknar skaparglädjen men måste sanningsenligt säga att jag har mycken glädje av annat slag i mitt liv idag. En lagom blandning vore kanske att föredra förstås :-)

Saknar också definitivt alla fina stunder tillsammans med mina nära och kära vänner. De förekommer också nu, men alltför sällan. Jag är dock tacksam för de år jag fick möjlighet att "odla" min vänskap med dem alla.

Till sist ett litet läsetips: Folket på Kieåsen av Bror Ekström. En berättelse om fantasiska människor, deras slit, deras förnöjsamhet och deras tillit till något som är förmer än oss själva. Lättläst, fascinerande och ett evigt minne om en försvunnen tid.

Nu skiner solen och jag ska iväg till jobbet. Ha en bra dag. Kram på dig.

Att hitta sin väg i livet hör nog till en av de allra största utmaningarna som vi ställs inför. Det finns de som redan från ”start” vet/känner vad de är ämnade för – var de har sin passion och målet är klart och tydligt. Men för de allra flesta av oss så är det en pendling mellan olika mål.



I skolan ska vi välja väg och inriktning på fortsatt utbildning – och det innan vi ens vet vem vi är – ändå mindre vad vi vill ha ut av livet (mer än killar/brudar, musik, nöjen och party förstås). Har vi klarsynta vägledare i form av föräldrar, lärare eller andra vuxna med möjlighet att se våra gryende talanger så kan vi kanske få ett eller annat gott råd – och ofta följer vi dom i brist på egna idéer. Vi kan också ha en ”bästis” som har sin väg klar för sig och – även då i brist på annat – följa denne på fortsatt utbildning eller yrkesval.



På så vis hamnar vi många gånger ”snett” i början av livet. Vi vantrivs kanske med utbildningen eller – om vi hunnit så långt – med det yrke vi lyckats få arbete inom. Är arbetsmarknaden god – sett ur arbetstagarens synvinkel – så finns kanske möjlighet att byta jobb till något som känns mer ”jag”. Detta har hänt mig under min färd. Jag utbildade mig till korrespondent – i brist på egna idéer – vantrivdes, sadlade om och började köra taxi.



Bilkörning och service – jag var som klippt och skuren och stannade i yrket i 20 år till dess att tiderna blev tuffare och riskerna ökade mer och mer. Var då till sist redo för ett mer ”pappersbetonat” arbete och sökte mig till Posten – uppsagd p gr a övertalighet fick jag sedan chans att ägna mig åt den mest personliga formen av service – zonterapi och massage. Dålig lönsamhet fick mig att återvända till Posten och sedan – efter ytterligare en uppsägning så står jag nu bakom en kassa och fortsätter att ge service.



Ja, det är inte tu tal om att min bana inkluderar service i någon form. Att enbart sitta på kontor och skriva på maskin eller liknande hade varit förödande för mig – det inser jag ju idag. Men visst finns det en liten del av mig även i det jobbet. Och så är det väl – vi har en liten bit av oss inom alla de områden vi hamnar eller söker oss till.



Därför är det ju extra svårt att finna en enda ”rätt” väg. Var finns jobbet där jag kan tillfredsställa ALLA mina behov och få nytta av alla mina former av färdighet? Det blir alltså att komplettera – antingen två deltidsjobb eller ett jobb och ett nöje (eller fler).



Tyvärr så är det ju idag inte så lätt att pröva vingarna inom olika yrken. Jobben står inte som spön i backen och otaliga är de ungdomar som blir helt utan och därigenom också fortsätter att vara vilsna långt upp i åldrarna. Att sedan självförtroende och arbetslust försvinner i takt med att tiden som arbetslös rinner på gör det ju inte lättare att hitta ett mål att sträva mot.



Många är det som i sådana situationer väljer att studera i stället. Det tycker jag är bra för ingen lärdom är bortkastad och kunskap är lätt att bära. Värre är det ju med de hundratusentals kronor de under studietiden blir skyldiga att betala tillbaks. Helt OK om de får ett jobb inom den sektor de utbildat sig – men åter är det tuffa tider – även för välutbildade personer.

Hösten hade gjort sitt intåg med regn och blåst. Det hade hunnit bli mörkt och bilarnas lyktor speglade sig i den blöta asfalten när de susade förbi henne där hon stod inne i busskuren. Hon var en liten figur – dryga 1,50 lång – iklädd knallgul regnkappa och sydväst av det slag som fiskarna har.

Hon höll sin handväska med båda händerna framför sig och stod bredbent och stadigt och böjde då och då överkroppen framåt och kikade utanför de skyddande rutorna för att se om bussen var i antågande.

Ynglingen som delade hennes väntan stod längst inne i hörnet med en cigarett i handen och sneglade forskande på hennes lite satta uppenbarelse. Han var tunnklädd och frös lite av vätan som hunnit tränga genom hans tunna jeansjacka då han skyndat sig till busshållplatsen. Han drog ett snabbt bloss på cigaretten och gick också han fram för att se om bussen närmade sig.

När han stod bredvid flickan sneglade han ner på henne. Han var själv ganska lång och ynglingaslank i kroppen. Axlarna hade han dragit upp och hakan sökte skydd innanför ollen som stack upp innanför jackan.

Ingen buss i sikte. Irriterat slängde han resten av cigaretten på marken och krossade den med foten. Flickan vände sitt ansikte upp mot honom och när han nu kunde se henne på nära håll upptäckte han att hon var mongolid. Hon skrattade med hela ansiktet mot honom och sa med oväntat mörk röst:

De regnar!
Han sneglade sig snabbt omkring som för att se så att ingen såg honom. Sedan gjorde han en liten grimas, fnyste genom näsan och drog sig tillbaks till sitt hörn igen.

Flickan lät sig inte bekomma av hans avoga uppträdande. Hon vände sig mot honom och fortsatte att prata:

Ja ska åka till min farmor. Me 34:an. Ska du också åka me den?
Han bevärdigade henne inte med en blick utan tittade demonstrativt på annonsskyltarna som satt i busskuren. Flickan skrämde honom lite. Han kände ingen som var handikappad och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig – eller vad hon skulle kunna tänkas hitta på. Rädslan för det okända fick honom att visa upp en tuff och avvisande attityd.

När han inte svarade så vände flickan åter ryggen åt honom och kikade ut efter bussen. Hon pratade nu för sig själv:

Kom nu då bussen. Jag längtar till farmor. Kooooom nu då!
Ynglingen tittade storögt på den lilla satta kroppen som nu hoppade lite upp och ner av otålighet. Skulle hon få någon form av utbrott nu? Vad skulle han göra då??

Än en gång vände hon sig om mot honom. Hon log och hela hennes ansikte lyste upp som det bara gör på den som är genuint lycklig för ögonblicket. Utan att vara medveten om det avståndstagande som hela hans gestalt utstrålade gick hon fram till honom. Hon gick honom aningen för nära, som den gör som inte naturligt är medveten om var gränsen mellan dig och mig går. Han försökte komma undan hennes närhet, men stod redan med ryggen mot glaset och kunde inte backa mer.

Är det inte myyysigt med regnet?
Hon läspade lite lätt och när hon betonade ”yyy” så kände han hennes andedräkt mot ansiktet. Hon luktade violpastiller – hans favoriter. Han visste inte hur han skulle göra. Det var svårt att ignorera en person som stod med ansiktet uppåtvänt bara någon centimeter från ens bröstkorg.

Han gled ett steg åt höger så att han kom fri från henne, men svarade i alla fall på hennes tilltal.

Tycker jag väl inte!
De tycker jag! De e så myyysigt att plaska i vattenpölarna.
Herregud, hur gammal är hon? Hon ser ju i alla fall ut att vara runt 20! Han såg ju att hon inte var som andra, men blev ändå lite förbluffad över hennes glädje över så barnsliga nöjen.

Vafför har du inte stövlar och regnjacka på dig? Det regnar ju jättemycket.
Hon såg bekymrat på hans blöta uppenbarelse.

Du får låna min regnjacka om du vill. Jag har regnbyxor och sydväst så jag blir inte så blöt ändå.
Bestört såg han hur hon började att knäppa upp tryckknapparna i regnjackan

Nä, nä. Behåll du din regnjacka. Jag klarar mig!
Säkert? Vill du ha en violkaramell?
Hon bet i sin vante och drog den av handen som hon sedan stoppade i fickan där hon fiskade upp en ask violpastiller. Hon tog ut vanten ur munnen och stoppade den under ena armen och räckte fram asken mot honom.

Den såg ny ut och var väl stängd så han kunde inte motstå frestelsen att sticka ner fingrarna och ta två pastiller. En tanke flög för honom. Tänk om han skulle ta hela asken? Hon skulle inte vara någon match för honom. Hon kanske hade pengar också!

Förskräckt sköt han undan de främmande impulserna som bara dykt upp i sinnet. Han hade aldrig någonsin tagit något från någon annan. Han såg sin mammas kärleksfulla ansikte framför sig och föreställde sig hur hon skulle se ut om hon vetat att han ens tänkt tanken på att råna någon – om det så var bara en tablettask det gällde.

Vid tanken på mamman – död sedan två år tillbaks – kände han sorgen skölja över sig igen. Han hade till sist lyckats finna en rutin i sin vardag och små glädjeämnen här och där efter att den första chocken och oerhörda sorgen nästan lamslagit honom under ett drygt år. Pappan, lillasystern och han hade blivit väl sammansvetsade och de hade varit varandras livbojar och funnits till hands för varandra hela den tunga perioden.

Den välkända ilskan steg i honom. Ilska över att ha blivit lämnad, ilska mot bilisten som inte sett modern där hon kommit cyklande vid vägkanten, ilska mot hela världen – för att den fortsatte som ingenting när detta oerhörda hade inträffat.

Han vände sig mot flickan och kände lust att slå henne. Slå henne, bara för att få lätta på ilskan som överrumplade honom när saknaden och sorgen slog till med all kraft när han var som mest oförberedd.

Vafför är du så arg?
Flickan såg bekymrad ut och all ilska pyste med ens ut med utandningen. Kvar fanns bara en oerhörd tomhet och känsla av meningslöshet.

De ska inte du bry dig om!
Han fräste åt henne – men inte med en min visade hon att hon tagit illa upp.

De gör ont här när man är arg. Har du ont här?
Flickan tog sig för bröstet med den nu åter vantbeklädda handen. Hon la huvudet på sned och såg medkännande på honom. Åter vände han henne ryggen och gick fram för att kika efter den eländiga bussen som aldrig tycktes komma. Han brydde sig inte om att svara henne, men kände den välkända smärtan i sitt bröst.

Min mamma sa alltid att när man är arg så e det för att man egentligen e lessen eller rädd. Min mamma e en ängel nu. Ja har haft jätteont här för att ja va’t lessen så mycket. Men sen sa min farmor att ja inte ska va lessen för mamma e me mig hela tiden fast ja inte kan se henne. Fast det va inte riktigt rätt, för ja känner henne ibland.
Tårar började trilla nerför de runda kinderna men hon torkade resolut bort dom med vanten och log mot honom igen.

Han tittade på henne och förundrades över de snabba humörsskiftningarna. Han kände sympati och syskonskap med hennes förlust och avundades henne lite för den saklighet som hon lyckades se på situationen med.

Vaddå känner henne?
Nyfiket la han huvudet på sned och tittade ner på den lilla satta gestalten i den gula regndressen.

När ja hoppar i vattenpölarna – eller när ja rullar runt i gräset på sommaren – eller när ja leker me farmors hund. Då känner ja att mamma är me mig för då ä ja så gla här (åter handen på bröstet) Å de va så som ja kände mig när hon krama mig.
Tyst tittade han på henne. Ja, visst. Också han hade stundtals känt sin mammas närvaro på det sättet. I somras t ex – när han satt ute i ekan och metade. Solen höll på att gå ner, lommen lät sorgset från andra sidan sjön och myggorna började bli envetna och påträngande. Men mitt i alltihop kände han en lycka över att få sitta där och bara finnas. Och samma sköna varma känsla av trygghet och glädje hade han ju upplevt många gånger tillsammans med sin mamma – bara av hennes blotta närvaro.

Han kände värmen stiga i bröstet. Så enkelt var det. Hans mamma var närvarande i hans liv fortfarande – även om han inte längre kunde se eller ta på henne. Men han kunde känna hennes närvaro. Om han fyllde sitt bröst med smärta och ilska så fanns det ingen plats kvar där han kunde känna mammas kärleksfyllda närvaro, men när han släppte ilskan och lämnade rum för glädje och kärlek så kunde han också förnimma sin mamma.

Han såg bussen närma sig och till både sin egen och flickans förundran slog han spontant ut med armarna och gav den kycklinggula varelsen en stor kram. Hans ansikte sken som solen och han mumlade:

Tack, tack min vän för det du lärt mig ikväll.
Bussföraren tittade förvånat då han såg hur en lång yngling springande försvann från busskuren mot villaområdet som låg strax bredvid. En gulklädd flicka med skinande ansikte klev på bussen, visade sitt månadskort och sa

Nu ska ja åka till farmor. Mamma ska också me, men hon flyger själv.
I en villa några kvarter längre bort blev en far och en syster glatt överraskade av att brodern plötsligt stod i dörren och ropade efter sina stövlar. Han skulle ut och plaska i vattenpölarna och uppmanade sin syster att följa med. En stund senare sågs tre personer skutta som tossiga i vattenpölarna på den lilla åtevändsgatan utanför huset. Och var man riktigt uppmärksam, så såg man en fjärde person som förnöjt skvätte vatten på än den ena och än den andra medan ett stort kärleksfyllt leende lyste upp hennes ansikte.

”Kärlek är att välja orden” – står det på en väggprydnad som jag en gång gav min dotter i present. En annan variant på temat är: ”Kan du inte säga något gott så säg inget alls”.



Men är det verkligen så?



Själv upplevde jag ’tystnad’ som ett straff från min mamma. Hon framhöll alltid att: ”den som har bäst vett tiger” och jag tror idag, som vuxen, att den tystnad jag mötte när hon blev arg på mig, egentligen var ett sätt för henne att hindra sig från att säga något som skulle såra mig eller göra henne ångerfull i efterhand.



”Som de gamla skälla, gläfsa de unga” – och följdriktigt lärde jag mig ganska snart att själv tiga ihjäl min ilska. Jag blev så allvarligt ”skadad” av detta att jag under många år inte kunde bli arg utan att efteråt känna mig totalt misslyckad och elak – även när jag bara ”tänkte” elakt.



Jag blev så hämmad av att inte kunna ge ord åt mina känslor att jag i stället brast i gråt när jag blev riktigt arg – vilket inte hjälpte upp situationen precis. Från faderssidan lärde jag mig att ’tjura’ i stället för att skälla. Den som tjurar uttrycker ju inte heller sina känslor verbalt, så jag har dubbelt påbrå – dubbel påverkan i detta.



Med åren har jag blivit bättre på att sätta ord på mina känslor – och dessutom ser jag idag en utökad innebörd i ordspråket ”Kärlek är att välja orden”.

Visst ska jag välja de ord jag använder. Inte ska jag medvetet säga saker som sårar, är osanna, överdrivna, respektlösa, fördömande eller förringande till en annan person. Däremot anser jag att det är helt OK, ja – med min erfarenhet av motsatsen med mig i bagaget – t o m viktigt, att i ord uttrycka de känslor som stiger inom mig när någon agerar på ett för mig negativt sätt – utan att för den skull fördöma personen i sig.



Detta är ju inget som jag ”uppfunnit” eller ens kommit fram till på egen hand. Detta finns ju att läsa i allehanda böcker om barnuppfostran och relationshantering. Men jag är oerhört tacksam för att jag kommit till insikt om varifrån mina problem med detta kommer och hur jag ska bearbeta och utveckla ett bättre sätt att hantera de situationer där jag reagerar per automatik på ett för mig och omvärlden negativt sätt.



Hmm – nja, kanske omvärlden tycker att det är positivt? Att jag tiger en stund menar jag J.



Att tiga kan ibland vara att visa bättre vett. Särskilt om jag vet att motparten är hetsig, lätt tappar omdömet eller gärna förfaller till ”pajkastning”. Då anser jag att jag gör bäst i att säga min åsikt och sedan inte låta mig lockas in i ytterligare diskussioner utan ta ett steg tillbaks och eventuellt diskutera saken när känslorna svalnat.



Att tiga kan ju givetvis också vara ett faktiskt försök att såra. Där tror jag att det gäller att vara uppriktig och sann mot mig själv. Undlåter jag att ringa, tala med, maila eller på annat sätt kontakta den eller den personen enbart för att jag har behov av att avvakta ett tag? Eller gör jag det för att jag någonstans vet att jag därmed gör honom/henne ledsen eller orolig? En metod som givetvis inte funkar om personen i fråga inte lider av samma ”symptom” som jag.



Tänk så tokigt det kan bli.

Svackor är välbekanta för oss alla.



Ena dagen mår jag toppen – allt flyter min väg – inga motgångar känns stora.



Helt plötsligt så börjar tankarna gå i andra banor.



Det jobb (skola eller kurs) som för några dagar sedan kändes inspirerande och lyftande är helt plötsligt en börda att gå till. Tiden är lång och dagen vill aldrig ta slut.



Den där spänningen jag kände av i nacken när jag satt vid datorn och snabbt kurerade med lite axelrullningar och avspänningsövningar värker idag så att jag är övertygad om att det blivit kroniskt.



Ekonomin som kändes helt under kontroll – varje krona var räknad och funnen tillräcklig för mina behov den närmaste tiden – ter sig helt plötsligt som en pengapåse med hål i botten där kronorna rinner ut utan att jag kan påverka det – och inga kommer det in heller.



Ja – verkligt eller inbillat så är svackorna de där stunderna, dagarna eller längre perioderna då jag inte kan se något positivt, någon möjlighet i vare sig nutiden eller framtiden. Det är då jag struntar i om jag lägger på mig några extrakilon och stoppar munnen full av godis eller annat gott som tröstar för stunden. Det är då jag ”vet” att alla människor tycker att jag är knäpp och inte vill umgås med mig. Det är då jag köper den där väskan som jag verkligen inte behöver eller också sitter jag framför datorn och spelar ”spindelharpan” och låter monotonin döva tankarna.



Och helt plötsligt – vem vet hur! – så ser jag ljuset i tunneln igen.



Då börjar jag plötsligt att se möjligheterna som tidigare skymdes av mina tvivel och min känsla av otillräcklighet och oförmåga. Det är då lusten till förändring gör sig gällande och jag kan plötsligt le mot min spegelbild och mot hela min omvärld igen. Jag känner hur livsglädjen börjar sjuda i kroppen och plötsligt ser jag också mina vänner som funnits där hela tiden – dolda av de draperier bakom vilka jag dolt mig med min rädsla.



Idéer och planer föds och tar form. Inspirationen infinner sig och jag är åter på väg mot nya eller nygamla mål.



Svackan är början till backen upp mot toppen! Utan svackor fanns det inga toppar! Är inte livet underbart

På hemväg från en fikastund med den ”likafikasinnade” hamnade jag i tankarna på ett av de samtalsämnen vi avhandlat. Vi kom in på att det finns många olika former av samtalsterapi och hur bra det är att det finns någon form för varje människa.



Jag kunde själv relatera till två olika former. Efter att ha blivit rånad tre gånger under min tid som postkassör fick jag, av en av Previas terapeuter, en fantastisk hjälp att ta mig igenom och lägga bakom mig den rädsla, oro och otrygghet som upplevelserna väckte i mig. Denna kvinna var varm, mjuk, inkännande och bekräftande till max och hon var mycket omtyckt och hade goda resultat (om man får uttrycka sig så krasst om mänskliga känslor) men samtidigt så fanns det de, som absolut inte ville bli ”behandlade” av henne, då de ansåg henne mjäkig och medhårsstrykande i överkant.



Som mina ”privatterapeuter” har min dotter och den ”likafikasinnade” ett förhållningssätt, som är ganska annorlunda mot denna kvinnas. De har båda en likadan inkännande, men ett mer logiskt penetrerande och klarsynt sätt att möta mig på då vi diskuterat olika situationer och faser i tillvaron. De ger båda en energikick och tänder gnistan att vilja ta tag i det som för stunden känns trögt och ger motstånd på ett eller annat vis.



Kommen så långt erinrade jag mig då också tidigare tillfällen i livet när andra vänner agerat stöd och hjälp – det är ju så vi människor i allmänhet söker ”terapi”; hos våra vänner – och hur olika de varit i sina ageranden och sina former av hemsnickrade terapeutiska metoder.



I detta ögonblick gick det upp ett litet ljus för mig. De olika terapiformerna är inte gjorda för patienten. De är framarbetade och finjusterade för att passa terapeuten och hans/hennes personlighet.



Själv har jag som sagt fått stöd och hjälp i livet av olika människor med olika förhållningssätt, olika livsåskådningar, olika erfarenheter osv. Det som varit gemensamt har däremot varit att JAG – ”patienten” – önskat, sökt och ibland t o m bett om hjälp med att reda ut tankevirret som känts jobbigt det vid den eller den tidpunkten.



Jag har också upplevt hur råndrabbade kollegor, goda vänner som upplevt trauman av olika slag (skilsmässor, dödsfall, ekonomiska bekymmer mm) har sökt hjälp hos än den ene och än den andre och inte känt sig förstådd eller tyckt sig ha fått hjälp någonstans. Min upplevelse av flera av dessa har varit att de antingen inte VILL bli hjälpta – inte har MOD att ta sig igenom det som är som ett svart hål och känns som döden inom dom – eller inte har TILLIT till andra människor och givetvis inte heller till den person de sökt hjälp hos.



Nu låter det tufft att säga att någon inte VILL bli hjälpt. ”Varför tror du annars att jag har sökt hjälp?” kan de undra. För mig känns det som att dessa personer har ett stort behov av att bli uppmärksammade och att det upplevda ger dom en möjlighet till att få just denna lilla extra uppmärksamhet. Att då bli befriad från denna rädsla, oro eller otrygghet som så lätt dras upp vid varje incident och ger tillfälle till upprepad uppmärksamhet från omgivningen känns inte som prio nummer ett. Jag menar INTE att detta är ett logiskt, medvetet ställningstagande – de är nog helt övertygade om att de verkligen sökt hjälp – ingen VILL ju må dåligt, vara rädd och otrygg – men OMEDVETET är behovet av uppmärksamhet starkare och det omedvetna värjer sig mot att reducera de tillfällen då uppmärksamhetsbehovet kan bli tillfredsställt. Låter det luddigt? Läs igen och försök förstå. Jag menar INTE att dessa människor agerar medvetet och manipulativt – tvärt om, de agerar omedvetet, drivna av något oerhört starkt, som de inte ens är medvetna om.



MOD – det andra kriteriet för att en terapimetod ska fungera. Det ÄR tufft att rota i sig själv. Jag är ibland livrädd för att ge mig in på områden inom mig själv – jag är övertygad om att det är döden som väntar mig om jag närmar mig vissa delar. Kroppen kan reagera rent fysiskt med illamående, trötthet, depression, värk, olyckshändelser (ja, jag tror fraktiskt det också!) – allt för att förhindra att jag rotar i de allra ömtåligaste, allra mest smärtsamma ögonblicken i mitt förflutna. Själv har jag genomlidit en del av dessa smärtor, jag har gråtit och jag har bannat och varit rädd för min hälsa – men jag har erfarit att på andra sidan smärtan finns lugnet och ron. Givetvis finns det oerhört mycket kvar att upptäcka och uppleva – sådant som jag inte ens är medveten om för att kroppen gömmer det bakom en fysisk eller psykisk reaktion – och tidvis har man varken ork eller lust att jobba med det. Då får man ta paus – årslång sådan, känns det som just nu J-



Som en liten parantes till detta kan jag väl tillägga att just sådana här traumatiska upplevelser gett mig möjlighet till att närma mig sådant som jag annars aldrig själv skulle komma på tanken – då det ligger så djupt att jag inte ens är medveten om att det finns där – att skärskåda och ta mig igenom. För mig (med den livssyn jag har) är det alltså – mitt i eländet – ett tillfälle till växande som erbjuds mig. Följaktligen känner jag ibland tacksamhet till ”mina” rånare som startade denna ”befrielseprocess” hos mig. Utan dom hade jag, som sagt, förmodligen aldrig ens blivit medveten om att det funnits smärtsamma upplevelser, väl dolda bakom försvarsmurar - vilka jag byggt upp under många, långa år - och dirigerande många omedvetna val och skapande av negativa mönster. Det finns massor kvar såklart - *suck* - men jag tar det bit för bit.



TILLIT. Det är oerhört viktigt att jag som ”patient” känner tillit till min ”terapeut” – inte till den metod som han/hon använder. Ibland kommer man i detta skede tillbaks till bristande vilja att förändra sig – man skyller på att man inte litar till den eller den terapeuten eller till den metod som h*n använder. Därför är det viktigt att man är medveten om detta: VILL jag eller smiter jag undan? Jag ska känna att jag kan blotta mitt innersta för min vän/terapeut och att h*n ser mig, älskar och accepterar mig för den jag är och inte säger ett till mig och ett annat om mig.



Summan av kardemumman blev alltså – i min lilla fundering – att resultatet av en terapi (oavsett form) ligger i första hand hos patienten, hans/hennes VILJA, MOD till förändring och TILLIT till sin terapeut/vän.



Får fundera vidare – något att ta upp vid nästa lilla träff, eller vad säger du min ”likafikasinnade”? J

Affirmationer – Mental träning.

För mig är det två namn på samma sak. OK – visst ligger det lite mer ”andlighet” i benämningen affirmationer medan mental träning är fast förankrad i vetenskapliga kretsar.

De som använder uttrycket affirmationer känner ofta att de får hjälp och stöd från en annan dimension i sin strävan mot ett uttalat mål, medan de som sysslar med mental träning lägger hela ansvaret på att lyckas – eller misslyckas – på personlig basis.

Själv är jag lagd åt affirmationshållet - om nu någon trodde något annat J - och har sedan strax före jul förra året, då jag blev inspirerad av en bok jag fick i mina händer, ägnat mig åt vissa affirmationer.

Jag har affirmerat om min hälsa, min ekonomi, mitt yrkesliv och min livsinställning.

Idag har jag sett stora förändringar ske inom alla dessa områden och det som fascinerar mig allra mest är hur det främst är min inställning till dessa saker som har förändrats på vägen. Och hur små ”hintar” från omgivningen – vilka tidigare varit betydelselösa eller ointressanta för mig – helt plötsligt blivit de avgörande knuffarna på vägen mot mina mål.

Ta min hälsa t ex. Hur många gånger de senaste åren har jag inte föresatt mig att gå ner i vikt och motionera mera? Jag har gjort några tappra försök, men saknat motivation och inre styrka. Nu blev jag inspirerad av vänner – från flera håll – att ta tag i båda sakerna. En väninna övertygade mig om att jag skulle följa med och testa stavgång och en annan talade så positivt om och visade genom eget engagemang hur hon gått ner i vikt utan att egentligen anstränga sig.

Mitt liv förändrades också på ett sådant sätt att jag blev lockad in i en ”gratis” vardagsmotion – 40 minuters promenad till jobbet ca 3 ggr/vecka och resultatet har inte låtit vänta på sig. Utan att på något sätt lida har jag gått ner 5 kg och trivs nu i ”nygamla” klädesplagg som bara hängt oanvända under några år.

Ekonomin har även den förändrats och blivit mer stabil – givetvis inte av sig själv, det fordrar planering och arbete, också det saker som varit ”tunga” att genomföra tidigare men som nu känns självklara och enkla.

Jag har, efter 18 månaders sökande, ”blivit” med arbete. Och detta på ett ställe dit jag utan gensvar har sökt två gånger tidigare och dessutom skickat intresseanmälan till. Helt plötsligt öppnade sig en dörr och jag tog steget in. Först jobbade jag timmar men sedan fick jag ett ettårsvikariat vilket jag nu påbörjat.

Min livsinställning har även den förändrats. Det finns mycket kvar att jobba på där, men jag känner en förtröstan, ett lugn och en tillit som jag inte tidigare känt. Jag vet ju så klart att livet går upp och ner – jag är just nu inne i ett ”flyt” och då är det inte svårt att må bra rent psykiskt – men jag är ändå övertygad om att jag, även genom de tuffare tiderna, kommer att ha en inre övertygelse och tillit, vilken kommer att vara mig till hjälp i det långa loppet.

Nu kommer ju inte allting av sig själv. Det flyger inga stekta sparvar i munnen på någon, som han sa J - men som sagt: när motivationen och inspirationen har infunnit sig, då känns allt det man önskar möjligt att genomföra.

Några tips om du själv vill testa: (Gör det! Vad har du att förlora?)

Föreställ dig under affirmationen att dina önskningar redan gått i uppfyllelse. Fokusera och känn dig som om du redan lever ditt mål.

Ta t ex en affirmation om att känna glädje till livet.

Den kan lyda så här: Jag är fylld av glädje inför varje ny dag. Jag har lätt att hitta det positiva i olika situationer och jag har nära till skratt. Jag känner livsglädje i hela min kropp.

När du säger dessa meningar – högt eller tyst för dig själv – ska du KÄNNA den där glädjen inför varje ny dag. Tänk på ett ögonblick då du känt glädje och förväntan inför dagen – kanske en födelsedag, din bröllopsdag eller en semesterresa.

När du säger att du har lätt att hitta det positiva i olika situationer så tänk på en situation där du klart ser den positiva sidan och tar ställning för den i stället för den negativa som du ser som ett valbart alternativ.

När du talar om skratt och att känna livsglädje i din kropp – KÄNN den! Känn skrattet bubbla upp från maggropen och dra upp mungiporna till ett jättesmil. Skratta högt om det känns naturligt.

Detta fordrar koncentration och fokusering – säg din mening/dina meningar – så ofta du får tillfälle under dagen. Allt sker inte på en natt, men du kan ju också se det som så att om en dag är väldigt negativ och trist så får du åtminstone skratta och känna glädje de bråkdelar av en minut som du ägnar åt affirmationen.

Min erfarenhet är att det i början känns lite konstigt att ”låtsas” att man är vid målet. Mycket sitter i ”munnen” – i orden. Jag får plocka fram minnen från tillfällen när jag känt just så som jag förväntar mig när jag lever mitt mål. En dag så infinner sig känslan automatiskt när man säger orden – saker börjar hända, tillfällen gläntar på dörrar, förslag till vägar att gå kommer i din väg – motivationen ökar, jag SER de där möjligheterna som jag tidigare inte velat se. Slutligen är det jag säger helt sant.

Sedan är det ju inte så att världen förändras efter mig och mina önskningar. Jag upplever det mer som att jag förändrar mig själv och min syn på omgivningen och tar den plats, väljer den väg, som gör det möjligt för mig att ”leva mina mål”.

Och jo! jag tror ju att vi får hjälp på vägen!

Men om du inte tror det – ja, då kan du ju testa lite mental träning i stället J. Där gäller det också att redan se sig vid målet – att se sig genomföra det som måste göras för att nå dit vare sig det gäller att söka jobb eller vinna OS i kast med liten boll.

Visst är livet spännande?

För att slå två flugor i en smäll - tillbringa några timmar tillsammans med mitt barnbarn samtidigt som jag hjälpte min dotter så att hon inte skulle behöva stressa då hon skulle iväg på en helgkurs, hade dottern och jag avtalat att jag skulle åka till Falköping för att möta barnbarnet när han kom från skolan och sedan ”tåga” tillsammans med honom till Göteborg och hans ”pappahelg”.



Dottern, som haft ett kundmöte i Göteborg, ringde en stund före tåget skulle gå och lät mig få veta att hon skulle hinna åka med samma tåg som jag – nätt och jämt. ”Det är Regina-tåget” förtydligade hon. ”Ja, visst” svarade jag och traskade ut på perrongen. I högtalaren ropade en kvinnoröst ut att tåget stod på spår 3. Jag läste på skyltarna och hittade tåget ”Stockholm – Västerås”. Spår 3. OK.



Eftersom jag visste att man inte släppte på resande förrän 15 minuter före avgång blev jag inte speciellt förvånad över att dörrarna var öppna – klockan var nämligen 10 minuter före avgång. Jag spatserade fram till de obokade vagnarna och förundrades något över hur tomt det var. Tänkte dock att det säkert var en tid på dagen då det inte var så många resanden, slog mig ner vid ett bord och plockade upp min nya bok. Lugnt och skönt.



En liten stund senare ringde min mobil. ”Var sitter du någonstans? Nu har jag gått igenom tåget två gånger!” Jag tyckte nog att hon överdrev lite grand för jag hade då inte sett henne. ”Jag sitter i vagnen framför familjevagnen” svarade jag lugnt. ”Familjevagnen! Det finns väl ingen familjevagn på Reginatågen!” Dotterns röst var fylld av uppgivenhet. ”Mamma – du sitter på fel tåg!!” ”Va? Fel tåg? Men hon sa ju spår 3” ”Du sitter ju på Intercity-tåget. Det står på spår 4!”



Samtidigt som detta samtal utspelades grep jag mina tillhörigheter och gjorde mig redo att byta tåg. ”Nu går mitt tåg! Det är det gula! Reginatåget!” Jag tittar ut genom fönstret och ser hur ett gult tåg långsamt lämnar perrongen.



Resten är snabbt berättat:

Åsynen av tåget som försvinner i fjärran med dottern ombord.

En timmas väntan på centralen för att sedan åter gå ombord på det tåg jag så ensam suttit på en timma tidigare. Nu var det fullsatt.

Mötet med en jäktad dotter på Falköpings central och en glatt hojtande dotterson ”Mormor! Du gick på FEL TÅG! Ha, ha, ha. Mamma har berättat!!” Glada leenden på stressade medresenärer.

Ett hastigt adjö till dottern vars tåg kom några minuter efter att mitt anlänt till perrongen.

Byta perrong och kliva på tåget till Göteborg igen.



Vi fick i alla fall en trevlig resa – barnbarnet och jag. Vi spelade yatzy och pratade. När vi närmade oss Göteborg och han sa: ”Mormor, jag önskar jag kunde backa tiden till då vi gick på tåget igen. Då kunde vi vara tillsammans en timma till!” då kände jag att resan verkligen inte varit förgäves ändå. Ett av två möjliga lyckades jag med J Inte att hjälpa dottern, som fick stressa sig halvt fördärvad, men jag fick en stund med mitt hjärtas Prins. Vi kom överens om att det inte fick dröja så länge till nästa gång. Och att vi skulle åka Paddan till sommaren igen. Och gå på Legoland (hoppas vi!)

Fick en energigivande och skön behandling av Eva och dessutom en välbehövlig påminnelse och ett tips som kan underlätta för mig i jobbet. Det gäller att ta på sig – både det ena och det andra J. Tack Eva!


Jag passade sedan på att handla lite ”livsnödvändigheter”, bok, halsband, läppstift, nattcreme o dyl, innan jag träffade min väninna för en bit mat och trivsam samvaro. Allt sammantaget en riktigt vederkvickande och givande dag med andra ord.


På kvällen fick jag ett samtal från en annan väninna. Vi kom att tala om mina arbetstider och hon uttryckte då som sin åsikt att det inte var så illa med en kvällstid till 20.30 – med tanke på att Ica Maxi stänger 22.00 alla dagar. Och det har hon ju alldeles rätt i. Det finns sämre arbetstider – jag har haft dom.


Sedan tyckte hon att det var roligt att jag fått ett jobb och inte längre var arbetslös för att: ”Man tappar den sociala biten. Det är så roligt att ha arbetskamrater” en åsikt som också min sambo framförde för egen del när vi talade om hans arbetslivs vara eller inte vara.

Jag har skrivit det förr här på min hemsida och jag har sagt det tusen gånger:


Det är inte av den orsaken som jag inte trivts med arbetslösheten! Jag lider inte brist på vare sig intressanta sysselsättningar eller trevligt och givande umgänge!


Det är när jag arbetar som jag inte har tid att göra sådant som bereder mig glädje privat och inte heller tillräcklig tid till att umgås med människor som jag har något gemensamt med och som jag känner berikar mitt liv.


Nu hör till saken att mitt nuvarande arbete ger mig tillfredsställelse i så måtto att jag har mycket kundkontakt, vilket känns oerhört viktigt för mig. Mina arbetskamrater är vänliga och rara men de flesta är mycket unga och har helt andra intressen så några djupare relationer är det inte troligt att jag kommer att inleda där. Dessutom har vi inte tid till att byta mer än några enstaka ord då och då – vilket i och för sig är positivt då det inte finns någon arbetsdag som är så lång som den där det saknas arbetsuppgifter.

Min främsta orsak till detta arbete är känslan av att själv tjäna min lön! Och det är en mycket stark drivkraft.

Nu kan man ju då tycka att jag borde ägna mig åt ett jobb där jag får utlopp för mer än två behov (kundkontakter och självkänsla), men med den arbetsmarknad som är idag och min ålder har det ju visat sig ganska svårt att kombinera.

Jag blir alltså lite förskräckt när jag förstår att så många (jag har hört det förut – av andra också) yrkesarbetar p gr a att de inte tycker att deras privata liv är tillräckligt givande i vare sig innehåll eller umgänge. Sedan är det ju rart att de är glada för min skull – för att jag slipper denna, i deras ögon – trista och deprimerande tillvaro. *suck* - varför lyssnar ingen på mig?? J

Jag undrar hur kåsörer och andra tidningskolumnister klarar av att ständigt vara produktiva och kläcka nya idéer till artiklar och kåserier i tidningarna varje vecka. Jag måste erkänna att ibland är det total stiltje i min skalle när jag slår mig ner framför datorn för att skriva en liten dagboksanteckning – eller som jag numer har hittat på: att skriva ”main-sidan” varje dag.



Ibland vet jag ju inte ens vilket humör jag ska skriva att jag är på! Då är det verkligen sin i idébanken J. Ibland hjälper det inte att man faktiskt har underlag för en liten dagbokstext – inspirationen vill bara inte infinna sig.



Idag skulle jag t ex kunna skriva om mitt nya jobb, det vackra vårvädret, den sköna behandlingen hos Eva eller den trivsamma promenaden med svärdotter och barnbarn (bonusvarianten – han HAR en farmor på riktigt också!) Jag skulle kunna berätta om att jag deklarerat via SMS och varit på banken och fixat insättning på konto – med förhoppning om att få den lilla återbäringen redan till sommaren.



Den trevliga kvällen hos nygamla väninnan vore värd en sida bara den – speciellt kunde jag berätta om hur jag via bildbevis fick reda på att vi tillbringat två semesterresor i södra Sverige i vår grönaste ungdom. Lånade bilar och stort tält – det finns på bild!! Och jag kommer inte ihåg det!!! Jo, att vi rest EN gång och viss episod från den resan det finns det i minnesbanken men TVÅ gånger! ’suck’ – undrar hur mycket annat man glömt på vägen L

Jag skulle också kunna berätta om den välsmakande maten och de goda vinerna som utan problem hittade vägen ner i maggen – den härliga valnötskakan som bjöds på till dessert ska vi inte tala om.



Därför gör jag inte det. – Men gott var det och trevligt likaså.



Jag har alltså en hel massa som jag skulle kunna skriva om….. Men jag ber att få återkomma en annan dag – när jag har inspiration.

Jag lyssnade på ett föredrag i veckan. Det handlade om hur vi kan växa som människor genom att ”skala bort” blockeringar och invanda mönster. Ett föredrag precis i min smak med andra ord J

Ytterligare en åsikt som jag delade med föredragshållaren var när hon framhöll att vi människor är så snara med att bedöma varandra efter en ’andlig’ skala och säga: Hon har kommit så långt, han är så högt utvecklad, Jag har kommit mycket längre än den eller den osv.

Enligt hennes sätt att se är vi alla lika högt utvecklade innerst inne – vi hör alla samman i grunden – det är våra personliga blockeringar som skiljer sig åt. En del har tjockare och fler lager än andra att skala bort – andra har jobbat sig igenom fler av sina lager, men alla har vi saker att jobba med.

Att kunna ha kontakt med den andliga sidan är en god hjälp på vägen, men det säger inget om hur långt personen i fråga har kommit med de ’mänskliga’ lagren.

Jag fick en välbehövlig påminnelse om att inte döma eller fördöma. Det är så lätt att söka fel hos andra för att stilla sin egen rädsla t ex. I den fällan hamnar jag titt som tätt.

Föredragshållaren höll på att läsa ’A Course in Miracles’ – en bok som också jag har liggande vid min säng. Den är tjock som en bibel och det fordras koncentration och stort intresse för innehållet för att läsa den. Den ställer titt som tätt verklighetsuppfattningar av gammalt datum på ända och jag tar en bit då och en bit då för att kunna smälta innehållet.

Sedan många år – tack vare Gary Zukav och andra samma andas barn – har jag tagit till mig budskapet: Att vi är här för att uppleva och lära genom fysisk form. Att vi skapar vår verklighet genom de val vi gör och att det är rädslan som är den stora boven i alla dramor som utspelar sig här på jorden.

Det gäller att vid varje tillfälle se bortanför sin egen rädsla – se igenom den och inte backa undan för den – och slutligen välja bort den. Detta låter sig inte göras i en livstid då vi för det mesta är helt omedvetna om att det är den som – genom vårt ego – styr våra val och vårt handlande.

Oj, jag skulle kunna hamna i en riktigt lååång utläggning här, känner jag. Det var inte min avsikt, så därför slutar jag med att önska dig en riktigt trevlig helg.

Ikväll har jag varit på bio. Filmen heter ”En långvarig förlovning” och utspelades under första världskriget och åren därefter. Ett ungt par – nyförälskade – skiljs åt av kriget och den unge mannen försvinner, betraktas som död men kvinnan vägrar ge upp hoppet. Det spelas upp en berättelse om tillfälligheter, grymheter, kärlek, hat, livsöden, hämnd, känslokyla och vänskap via tillbakablickar på realistiska och ruggiga krigsscener blandat med den unga kvinnans sökande efter sin älskade efter krigsslutet.



Själv tycker jag inte om att se realistiska scener med våld och blod i närbild. Min fantasi är livlig, samtidigt som jag inser att jag inte ens i mina vildaste sådana kan komma i närheten av det helvete som ett krig är.



Bortsett från det, så är filmen klart sevärd. Och visst förstår jag effekten i realismen. Man förstår hur en del handlar som de gör osv.



Några ord, sagda av den unga kvinnans fosterfar stannade kvar i mitt hjärta:



”Om du inte kan gråta så prata. Kan du inte prata så får du väl tiga. Men om du börjar prata så kan det lossa tårarna och om du börjar gråta så säger du kanske mycket mer än du hade tänkt. Men du kan ju också sitta där och tjura!” Det sista la han till då hans ord inte tycktes nå fram till fosterdottern.



Men jag tyckte det var så mycken levnadsvisdom i orden. ’Kan du inte gråta så prata – då är det lättare att nå in till gråten och när den väl lossnat så kommer orden som behöver bli sagda för att ge lindring.’



Mycket effektfullt och vackert foto förhöjde upplevelsen och det var trevligt att för en gångs skull höra något annat än engelska/amerikanska. Franska är ett mycket vackert och livfullt språk tycker jag. Dessutom ser man Jodi Foster i en biroll – och även hon talar franska. J

Att sätta gränser!

Vid ett samtal, som böljade fram och åter bland livets sorger, prövningar, utmaningar och glädjeämnen, kom detta ’att sätta gränser’ upp på tapeten. Min kloka väninna sa då att hon tyckte att det var viktigt att vara medveten om VAR man sätter gränsen – i de fall man känner att man måste göra så.

Hon såg min något undrande min och förklarade vidare: ”Om man t ex vill sätta en gräns för hur långt man vill/kan/orkar hjälpa, så är det viktigt att man sätter gränsen nära sig själv och inte framför den andre.”


Hon visade med händerna hur handlingsutrymmet för motparten förändrades alltefter var man drog gränsen. Jag, som älskar bildillustrationer i de fall jag inte kan ta till mig orden, förstod då hur hon menade. Ibland tar det en stund innan 10-öringen trillar ner, nämligen.


Tack för hjälpen till den insikten – den tål att ha i minnet!


Sedan i fredags är jag arbetslös ”på riktigt”. Jag har varit på Arbetsförmedlingen och skrivit in mig, träffat min handledare och gjort upp en handlingsplan och i morgon ska jag på en informationsträff. Puh – det är jobbigt att vara arbetslös J

Idag har jag varit på ett informationsmöte på facket. Det handlade om våra pensioner. En dam från FK berättade om vårt gamla pensionssystem och det nya och vilka effekter det har på oss på olika sätt – beroende på födelseår. Det är en djungel, men hon lyckades räta ut några frågetecken och medan hon pratade så begrep man alltihop – men be mig inte upprepa det bara.


Därefter gjorde jag en liten visit hos min lilla bonusfamilj. Far i huset var i full färd med att packa för en arbetsresa till Irland, bonusgossen kände att något var i görningen och växlade mellan bus, skratt, smörgås och misstänksamma blickar på de vuxna som flängde runt och bar på kläder hit och dit. Slutligen tog Moderen och jag med oss den lille och gick till lekparken där det var en fröjd att se hur dessa jämnstora, små människor lätt knöt an till varandra – samtidigt som de levde helt i var sin egen lilla värld, där jakten på småfåglar och balansövningar på snett byggda bryggor och inmundigandet av god, härlig sand växlade om med gemensamma flygturer i gungorna.


Den sköna vårvärmen börjar åter dra sig tillbaks och lämnar plats för regn och blåst. Men ljuset är här och tar mer och mer tid från mörkret. Ljuvligt! Jag njuter.


Jag ser att Irene har namnsdag idag! Visst känner jag en sådan! Grattis på dig – hoppas du haft en bra dag. Och en liten blomma skadar ju inte som avslutning på dagens lilla tankemöda. Den är till dig Irene med en liten påminnelse om vad som komma skall

Utdrag ur ”En resa till Helsingfors”

Personer: ”Hon” – kvinna i övre medelåldern/snart att beteckna som ’äldre’ – van bilresenär –

för dagen något besvärad av en envis förkylning (nysningar och näsdropp)

’Kepsen’ – äldre herre, sambo med ’hon’- van bilresenär –

för dagen något irriterad på en resväska med hjul.

Plats: Stockholms Centralstation



Glada över att äntligen vara framme i Stockholm, steg de av tåget. Hon hade pappersnäsduken i högsta hugg, en minimal handväska hängd kors över bröstet och en datorväska – för dagen använd som handbagage – i vänster hand. Kepsen lyfte ner den lilla hjulförsedda resväskan på perrongen och greppade rejält i handtaget.



Nu ska vi se, tänkte hon. ’Cityterminalen’ ska vi till. Det är därifrån transferbussen till Silja Line avgår. Hon kikar på skyltarna i taket och hittar genast en som pekar nerför en trappa mot Cityterminalen.



”Kom, häråt ska vi” hojtar hon till ’Kepsen’ och går med bestämda steg mot nergången. ’Kepsen’ hänger på. Inga rulltrappor här inte. Nehej, det blir till att lyfta resväskan då. Han är irriterad på det långa handtaget men tycker det är besvärligt att trycka ner det, så han lyfter med handtaget uppfällt och väskan blir lite otymplig och svårhanterbar. Han ser ryggtavlan på henne när hon ilar nerför trapporna och följer troget efter.



Nedanför trapporna letar hon febrilt efter ytterligare vägvisning. ’Cityterminalen’ tycks som bortblåst, men alla andra resenärer vänder i en ström åt vänster, så hon hänger instinktivt med de andra. ’Kepsen’ följer henne i kölvattnet.



De kommer in i en stor hall. Båda letar med blicken efter ny vägvisning. Trots att taket är fullt av skyltar som visar åt olika håll, kan de inte se en enda som visar vartåt ’Cityterminalen’ är belägen.



”Vi kanske missade någon när vi kom ner för trappan? Jag följde i stort sett bara med strömmen.” Sa hon, nös – torkade den röda, ömma näsan – och tittade med tårade ögon på ’Kepsen’ som blängde på resväskan. ”Det är en jädra väska, det här” sa han. ”Den tar i överallt!”



”Vi får gå tillbaks igen och titta” sa hon och vände resolut tillbaks åt det håll de kommit från. Hon sneglar över axeln och ser att ”Kepsen” följer henne i kölvattnet. Nu går de mot strömmen. Folk har bråttom och går med målmedvetna steg – alla tycks veta precis vart de är på väg. Känslan av att inte veta var hon är eller vart hon ska ta vägen är ovan och situationen känns irriterande.



Tillbaks nedanför första trappan. Nej, hur de än tittar så hittar de ingen vägvisning till ”Cityterminalen”. Det finns en skylt mot ’Flygbussar’ och då hon mindes att den och ’Cityterminalen’ suttit tillsammans på den första skylten, sa hon: ”Du, vi följer vägen mot flygbussarna – då kanske det dyker upp ny skyltning mot Cityterminalen.”



”Det är ju inte klokt!” utbrast ’Kepsen’. ”Hur tror dom att folk ska hitta när dom inte skyltar ordentligt!” Hon instämde nickande, nös och torkade näsan.



De vänder åter mot den stora hallen. Där inne hittade de skylten mot flygbussarna och började dra sig åt det hållet, fortfarande med blickarna riktade mot taket i förhoppning om att plötsligt få syn på ’Cityterminalen’. Runt om var det ett fasligt surr. Folk pilade åt olika håll och ingen så mycket som kikade åt deras håll. Luften kändes laddad med stress och de kände att den var smittande. De hade gott om tid att hitta anslutningsbussen, så egentligen borde de inte vara stressade.



Åter tvekade hon. Fanns det ingen översiktskarta så att de kunde se var de befann sig? ’Kepsen’, som knatat på efter henne genom hallen, stannade och sa: ”Vi kanske skulle fråga någon? Det måste väl finnas någon upplysning någonstans.” Tanken hade slagit henne också och hon tittade sig omkring på de olika affärerna som var runt om. Den blöta näsduken byttes mot en ny, ren och torr.



Där fick hon syn på något som liknade SJ:s biljettförsäljning. Där visste de säkert att ge besked. Hon stegade fram mot en av luckorna som stod upplyst och tittade sig om efter någon på insidan. Tomt! ”Där uppe” pekade ’Kepsen’. ”Där sitter en gubbe i den luckan!”



Hon torkade den onda näsan och stegade mot luckan som ”Kepsen” visat henne mot. I samma ögonblick klingade det i en högtalare och en person materialiserade sig ur människohavet och gick med bestämda steg och en nummerlapp i handen fram till den enda bemannade kassan.



Irriterat sökte hon med blicken någon annan affär och hittade snabbt Pressbyråns stora skylt. ”Jag frågar där inne i stället!” Utan att kolla om ”Kepsen” hängde på rusade hon tvärs över den stora salen och in i Pressbyrån. Den var stor och hon sökte efter någon personal att fråga till råds. En ung man höll på med uppackning av varor och hon riktade in sig på honom.



”Hej” sa hon. ”Kan du visa mig vilken väg jag ska gå för att komma till ’Cityterminalen’?” Den unge mannen tittade tomt och med något gapande mun på henne. När hon var på väg att upprepa frågan, i tron att han inte hört henne, ryckte han bara vältaligt på axlarna och återgick till uppackningen.



Nehej – inte ens stockholmarna själva visste var Cityterminalen låg. Hon nös igen, torkade näsan och rusade ut ur affären. ’Kepsen’ väntade troget. ”Ah, vi går väl häråt då, så får vi se” sa hon och tog av åt ett håll på måfå. Där fick de syn på en schemabild över centralen och vände upp mot den. Jaha, var befann dom sig nu då? Efter en stund tyckte hon att hon lokaliserat sig och sa till ”Kepsen”:



”Det verkar som om det är en massa bussar och grejer där vid flygbussarna. Vi ska kanske gå däråt i alla fall.” ’Kepsen’ nickade bifall. Hans största intresse var för tillfället den irriterande resväskan som skar av alla hörn han passerade och hakade tag i både stort och smått. De enades om att det var helt otroligt så dåligt skyltat det var och sneglade lite på klockan som tickade på. Hon började känna att en toalett inte var helt fel heller, men ville först förvissa sig om att de visste var bussen skulle finnas.



De vände åter mot ”Flygbuss-skyltarna” och kom in i ytterligare en stor sal. Inga skyltar mot ”Cityterminalen” där heller. Nu började hon känna hur ångan steg i kroppen. Hur i fridens dar kan man missa att skylta mot en så viktig plats!!!



Mitt i den stora hallen gick det omkring några ungdomar som bar några uniformsliknande plagg vilka gav ett intryck av att de tillhörde personalen på plats. Resolut stegade hon fram till en av flickorna och ställde sin fråga: ”Vet du hur vi hittar till Cityterminalen?” Flickan tittade vänligt leende på hennes tårade ögon och rödlysande näsa och sa: ”Ja, det är ju här?” med ett lätt frågande tonfall.



Hon kände sig ganska dum, men var nu – efter det fruktlösa sökandet – ganska så irriterad och svarade den vänliga flickan: ”Jaha du! Jag kan inte se någon buss förstås!” Hon skämdes i samma ögonblick för sin ironiska ton, så hon mildrade det med ett lite ångerköpt leende. Och så nös hon igen. ”Nej” log flickan. ”Då får ni gå rakt fram här och sedan upp för trappan där borta” hon pekade med armen åt vilket håll hon menade. ’Kepsen’ hade tyst stått bredvid och lyssnat och vände nu kosan åt det håll flickan pekat.



Det var stort – långt mycket större än Göteborgs Central – ja det kändes t o m större än Köpenhamn, vilken var den största de besökt hitintills. De var ju, som sagt inte vana vid att åka tåg utan var mer hemma med en bilkarta och gatuskyltar.



När de kommit ett stycke gick det flera trappor upp åt olika håll. De tittade suckande på varandra – vilken skulle de välja. ”OK – där står det ’Flygbussar’ igen. Vi går däråt då, som vi sa” sa hon. Efter ett litet stycke fick hon syn på en liten tilläggsskylt: ”Cityterminalen”. Hon kände en liten triumferande känsla – äntligen, målet närmar sig.



Upp för en rulltrappa. Ja, se – här går det tydligen bussar. Långfärdsbussar och flygbussar. Men ingen till Silja Line! Febrilt gick de från ”gate” till ”gate”. Hamburg, Göteborg, Köpenhamn, Arlanda osv.



Nu kände hon sig både dålig, kissenödig och uppgiven. ’Kepsen’ svor över resväskan som, enligt honom, levde sitt eget liv. En lucka med biljettförsäljning – hurra! ”Vi ska med Silja Line. Det ska gå en buss härifrån någonstans. Var står den?” ”Åh, det är bara rakt fram där. Nästa buss går 14.15” – vänligt leende – tackar!



Rusar iväg – blicken fäst på alla tavlor och gater. Rummet tar slut i en dörr som leder ut mot bussplanen. Ut genom dörren – kanske står den på en egen hållplats utanför. Inga tavlor, inga bussar. Två damer står och röker i ett hörn. ”Ursäkta, vi ska med bussen till Silja Line i Värtahamnen. Vet ni var den står någonstans?” ”Ja, det är någon av gaterna på insidan. Det står ovanför dörren.” ”Nej, vi har läst på allihop, men det står ingenstans.” ”Nehej, men då är ni nog för tidiga – när går den?”



Jaha, de var då äntligen på rätt plats – nu var det toalett som gällde. Tillbaks in igen. På tillbakavägen hittade de gaten för Silja-bussen – den hade tänts medan de var på utsidan och letade. De hade en halvtimma på sig innan bussen skulle avgå. Skönt, både kiss och fika. Livet började kännas ok igen.



När de, efter väl förrättat värv, skulle lämna fikastället ryckte Kepsen’ irriterat i resväskan som fastnat bak ett stolsben. Resolut tog den från honom och gav honom handbagaget i stället. Nu var hon trött på att höra om att den var så besvärlig.



Hon satte fart mot gaten och i den lilla kurvan ut från caféet började väskan att ’vobbla’. Den vred sig i hennes hand och hon fick stanna upp, varvid den körde mot hennes ben. ’Kepsen’ bara tittade. Ingen sa något. Lite lugnare återupptog hon den lilla promenaden – de sista befriande stegen ut från Stockholms Centralstation.

Fy, så fort livet ändrar sig från att vara helt OK och skönt att njuta av till att bli pest och lämna en önskan om att bara dra täcket över huvudet och stanna där för evigheters evigheter.

Jag är just nu inne i en sådan period. Började som sagt med inflammation i armmusklerna – fortsatte med biverkningar från tabletterna – späddes sedan på med – från vårdcentralernas väntrum inhämtad – smitta av förkylning vilken ger ”ballongskalle” – ”dimtänkande” och halsont och till yttermera visso ett kvardröjande muskelproblem i armen, vilket innebär att rörligheten återkommit, men att det i vissa lägen är helt stopp på muskelstyrka och förmåga att på ”egen arm” göra vissa rörelser. *suck* - misstänker att det är början till – eller en tendens till att skaffa mig ”frusen skuldra”, varför jag då givetvis jobbar extra mycket med just detta – vilket har till följd att smärtan åter är mer eller mindre konstant. Dock utan den otrevliga inflammatoriska känslan och bultandet och stickningarna som hörde till det stadiet.

Och idag hade jag lovat dottern att vara barnvakt för barnbarnet så att hon skulle kunna få göra ett av sina återkommande prov i den mediala träningen och sedan få njuta av en god middag i goda vänners lag. Tråkigt att behöva försätta henne i knipa, men inte så mycket att göra åt egentligen. Det är nog så att man måste lära sig att man inte kan allt man vill. JAG VILL! – men kan inte.

Och på söndag ska vi åka till Helsingfors med tåget!! Så nu har jag lördagen på mig också att bli så pass att jag kan tillbringa några timmar sovande på tåget och sedan hänga med över till Helsingfors per båt T/R. Går det inte så får det bli vårdcentralen igen för att få intyg – för resan är ju betald så klart.

Ja, nu har jag verkligen klagat färdigt. Nu får du återgå till annat än att läsa om mitt eländes elände. Hoppas du har något roligt och positivt att se fram emot.

Jag har skaffat mig en inflammation i musklerna i min arm. Så illa dumt. Överansträngde en i övrigt bortglömd muskel när jag rensade i mina pärmar och nogsamt rev sönder alla gamla bankpapper och annat med namn och olika sorters nummer på. Igår kändes armen relativt OK och jag sydde gardiner, ett par dukar, diskade och strök. Det borde jag låtit bli L



I natt har jag inte sovit många minuter. Det hjälpte inte hur jag lade mig. Räddningen blev några timmars slummer i en badenbaden-stol, där jag av någon anledning fick armen i lämpligt viloläge.



Trött av sömnbrist och fortfarande med en molande värk åkte jag med sambon ut för att fika. En sådan lycka! På vägen såg vi årets första tofsvipa på ett fält i närheten av Fjärås. Den såg verkligen inte ut att trivas med tillvaron, där den stod med fossingarna i snön och burrade upp sig. Runt om på fälten ”drällde” det av kanadagäss, vilka mellanlandat för att äta upp sig på ….? Ja, vadå? Något ätbart fanns det tydligen i alla fall – eller också hade de bara stannat för att vila sig ett tag.



På eftermiddagen blev vi bjudna på potatis och pepparrotskött hos goda vänner, som är medvetna om sambons svaghet för husmanskost och mitt bristande intresse för att laga ”långkok”. Heder och tack för sådan omtänksamhet.



Nu snöar det igen och natten förväntas bli kall. En gång i tiden, när jag körde taxi, hade jag en ”fast” körning med bl a en man som drabbats av stroke. Vi blev nära bekanta med varandra och han visste ganska snart hur illa jag tyckte om snö och kyla. Alltid när det snöade tröstade han mig med orden (sagda med hans finska brytning): ”Men Barbro, var inte ledsen. Du vet ju att det bara är frusna vitsippor!”



Strax efter han fyllt 50 år gick han hastigt bort i en hjärtattack, men snöflingorna har inte längre den oerhört negativa effekt på mig idag som de hade innan jag lärde känna honom.



Sigge – de här snöflingorna som nu dansar utanför mitt fönster – får mig att tänka på dig och på tiden som komma skall. Dessa vitsippor tillägnar jag dig!

Igår impulsköpte jag en begagnad symaskin. Sedan ett otal antal år tillbaks har min symaskin befunnit sig i dotterns ägo, då jag inte hade plats att ha den och dessutom ansåg att jag kunde handfålla de få byxben eller kjolfållar som det kunde röra sig om. I övrigt är jag ingen fantast på att sy. Men nu är det då dags att sy en ny gardinkappa till köket – och då saknade jag den gamle trotjänaren. Men nu har vi var sin – dottern och jag – och det är ju inte så dumt med tanke på att det är 12 mil emellan oss.



Annars så handlade det väldigt mycket om på vilka sätt man kan utvecklas som människa, komma runt sina egna blockeringar och känna tillit till flödet. Det var den ”likafikasinnade” och jag som åter hade intressanta diskussioner i ämnet.



För mig känns det viktigt att kunna identifiera just blockeringarna. Om jag inte ens ser dom så är det ju stört omöjligt att komma förbi dom. Till vår hjälp finns det då olika former av terapier, vilka kan lösa upp de inre spärrarna. Många gör det utan att nödvändigtvis definiera orsaken till spärren (rosenmetoden, healing m fl) utan ger oss i stället möjlighet att – med utgångspunkt från dagens insikter och kunskaper - arbeta med det som kommer fram, eller bara känna känslorna och därmed riva ner spärren.



Vi behöver alltså inte alltid minnas vad som orsakat spärren, utan får, genom att blockeringen löses upp, möjlighet att se nya vägar att handskas med gamla mönster. Mönster vilka en gång skapats av en speciell händelse (som ligger till grund för spärren, som hindrat oss att se nya sätt att bemöta det eller detta)



En del läkare använder sig gärna av psykofarmaka vilken lägger ut en dimridå framför blockeringen, vilket gör det ännu svårare för oss att se den. OBS! Jag fördömer inte psykofarmaka, bara viss form av användning av den – då man använder den som enda behandling eller i stället för att ge annan hjälp.



Så går vi omkring i en värld som krympt ytterligare. Jag gör ett försök att schematiskt beskriva det, som jag ser det:



- eller agerar -


Nu är det ju inte så ”enkelt” att det alltid bara är en händelse och en blockering. Har vi flera gånger upplevt saker som har varit så känslomässigt starka att vi skyddat oss från känslorna genom att skapa dessa blockeringar, så kan det ju ligga lager på lager för oss att lösa upp.



Oerhört många människor lever hela livet utan att se att de har en blockering. Det sätt de valde att reagera på första gången som skydd har blivit till ett mönster. Någon blir aggressiv – en annan viker undan och är rädd för konfrontationer – en tredje litar inte till någon annan än sig själv. Osv.



Man kan ju också arbeta på att förändra ett beteende utan att röra vid blockeringen. Jag utgår då från dagen som är och den person jag är idag. Jag skärskådar vilka reaktioner jag mår bra av och vilka som skapar problem för mig. Sedan arbetar jag medvetet med att förändra mitt agerande i de situationer då jag tidigare reagerat ’automatiskt’.



Många mår bättre av att arbeta med sig själv på det sättet och det är upp till var och en att välja sin väg.



Skönt är det i alla fall att veta att det finns en väg för var och en – ledsamt är det att så många lägger ansvaret för hur de mår utanför sig själva. Andra kan ha agerat på ett sådant sätt att jag en gång startade mitt beteende (skapade ett skydd) men det är bara jag själv som kan förändra det. Och det är en stor insikt i sig – det och insikten om att vi alla har eget ansvar för vad vi tänker och gör, mot oss själva och mot andra.



Oj, då. Så djupt det bidde idag då! Nu ska jag sy mina gardiner! Ha en bra helg.

Röjningen bland pärmar och i lådor fortsätter. Under tiden vandrade tankarna och jag kom att tänka på liknelsen om oss och bilen kontra vår själ och vår kropp. Jag är inte säker på att jag minns den vare sig ordagrant eller till 100%, men på ett ungefär lyder den så här:



Tänk att kroppen är som en bil. Alla bilar behöver bränsle (mat och dryck) för att kunna fungera. En del ägare (själar) trimmar sina bilar (tränar, lyfter skrot) – andra putsar och byter ut fälgar och andra detaljer till senaste nytt (kosmetikkirurgi). Vissa sköter om sin bil – andra låter den bara gå – andra igen rent missköter sitt fordon (sin kropp).



Det finns olika bilmärken (folkslag) – inom bilmärkena så finns det olika modeller (nationaliteter) – de olika modellerna har varierande utrustning (utbildning). Det finns cabrioleter där taket är helt nerfällt och solen lyser in utan problem (mediala personer med en öppen kanal), några har taklucka (förmåga men är lite rädda) andra har en sedan.



Någon älskar att ha fönstren nervevade när det är sommar och varmt (nyfiken, öppen för nya vindar) en annan kör med klimatanläggning av senaste modell och ser ingen tjusning i att låta vinden leka i håret (jordnära o/e lagda åt det vetenskapliga hållet).



En äger en buss med plats för många, en annan föredrar en minimalistisk variant av färdmedel (stort socialt hjärta – enstöring, ensamvarg). Men på kvällen ställer vi ifrån oss vårt fordon (sover) och medan vår fyrhjulade vän vilar sig kan vi gå på upptäcktsfärd. Vi dansar, dricker, älskar och umgås. (Drömmer)



Den dag bilen inte vill vara med längre och vi blir tvungna att köra den till skroten (vi dör) så kan vi känna ett visst vemod om det nu var så att vi fäst oss speciellt vid just den här bilen (kroppen) av alla dom vi ägt tidigare. Men det tar inte lång tid förrän vi har annat för oss. Flyger till sommar och sol, kanske. Går till jobbet och fokuserar på det. Går i skola och utbildar oss. Träffar bekanta. Och när vi känner att tiden är mogen, Ja, då blir det en tur till bilhandlaren igen. Av våra tidigare fordon så har vi lärt oss vad vi behöver och vad vi inte behöver för att utveckla våra kunskaper som förare. På detta sätt så kan vi välja att köpa och byta bil ett antal gånger under vår tid på jorden = Vi beslutar oss för att återfödas för att få en chans att utveckla sådant vi missat i tidigare liv.



Ja, så ungefär låter den lilla liknelsen om bilen. Jag tycker den är jättefin och liknelsen är i mina ögon ganska träffande. Ser framför mig den där unge mannen som går med en trasa i handen mest hela tiden som han är i närheten av bilen. Likadant sneglar han in i varje skyltfönster eller spegel som han passerar och stryker gärna med handen över det glänsande håret. Undrar om han är en Rover eller BMW, tro?



Ja, jag vet i alla fall att jag är en liten fyrhjulsdriven bil. Vad är Du?

Idag bjöd min gamla arbetsplats sina kunder på kaffe/te och ”Svensk Kassaservice-kaka”. Jag tog mig en sväng ditåt och fick en kopp och en liten pratstund med ”gamla” arbetskamrater.



Det var mycket trevligt att träffa dom – en håller jag stadig kontakt med – de andra ser jag endast om jag besöker något kontor, vilket aldrig sker. Det är ju så att alla ekonomiska transaktioner sker via nätet, bankomater eller per kort. Det är den kalla verkligheten och det är av den orsaken som framtiden ser dyster ut för Kassaservicen.



Men idag var det kul att få träffa några av dom igen. Det kändes dock också lite underligt, för jag fick en känsla av att det infann sig en något besvärande känsla när vi möttes. Det var inte lätt att veta om man skulle se ledsen, bekymrad o/e deltagande ut med tanke på att jag fortfarande efter 1,5 år (och 80 ansökningar och 30 intresseanmälningar) ännu inte fått något nytt jobb eller enbart glad för att se mig igen.



Jag har bestämt mig för att jag misstolkade det första och fick in en femetta på det sistnämnda J

Har åter botaniserat i floran av böcker med ’utvecklande’ innehåll. Då talar jag om böcker där författaren avser att förse sina medmänniskor med verktyg (som min likafikasinnade uttryckte det) för att kunna ta ansvar för sina val och finna den inre frid vi alla strävar efter – omedvetet eller medvetet.



Jag har läst ett otal antal sådana under de sista 10 åren och plockat till mig lite här och lite där av det jag läst och sedan försökt att använda mig av det i min vardag och i min egen strävan efter att bli en sannare och kärleksfullare människa. Periodvis har jag tyckt mig finna en inre såväl som yttre balans och har mått väldigt bra. Sedan kommer det bakslag och den nyfunna styrkan sätts på prov och flertaliga är de gånger då jag omedvetet har ’trillat tillbaks’ i gamla ingrodda vanor.



När jag efter en sådan utförslöpa tittar tillbaks på den grund jag tyckt mig bygga, ser jag att jag – trots att jag blivit bättre på en sak – har missat något annat. Det finns med andra ord alltid något att förändra och förbättra. En av de senare upptäckterna var min önskan att få min omgivning att tycka att ’min väg’ är den rätta. För mig är den det, men vad har jag för rätt att tycka att min väg är förmer än någon annans?



Nåja, nu är det inte riktigt så illa att jag tycker så. Däremot är jag så lycklig över de insikter jag gjort och den inre frid jag därmed har funnit, att jag gärna vill dela med mig av mina insikter. I och med detta har jag ibland brustit på så sätt att jag oombedd har framfört mina erfarenheter såsom vore de vägar till framgång för alla och envar. Jag har inte avsett att ’pracka på’ någon någonting – jag har mer haft som intention att påvisa en möjlig väg, vilken jag själv haft god erfarenhet av.



Nåja, det om detta. Det var ju den nya boken jag fann här om dagen som jag ville berätta om. Den heter ’Älska livet som det är’ och är skriven av Byron Katie & Stephen Mitchell. Jag har inte kommit längre än till en fjärdedel, men känner att jag kommer att kunna ta till mig denna metod som ett ytterligare verktyg, ett komplement till alla de övriga vägar jag funnit för att lära mig att leva i nuet, övervinna negativa tankemönster och agera på ett medvetet ansvarsfullt sätt – mot mig själv och mina medmänniskor.



Stora ord? Ja – det tycker jag också. Men man måste ju sikta mot månen för att nå till trädtopparna, sägs det J



Är du, liksom jag, intresserad av att hitta de små hjälpmedel vi så väl behöver i vår strävan efter utveckling, så kanske detta är något för dig. Om inte som ’solo-instrument’ så kanske som en fiol i stråkensemblen.

”Man får det man ger ut” - ”Gör mot andra som du vill att dom ska göra mot dig”



Tänk så enkelt det låter! Att agera med tanke på att det jag ger till andra – leendet till spårvagnsföraren eller kassörskan, hjälp med hissdörren till tanten med rollatorn, en slant i uteliggarens keps – det ger någon annan tillbaks till mig. Inte handlingen utan intentionen då – så klart.



Eller att jag lämnar en ren och snygg tvättstuga efter mig – det är ju sådan jag vill ha den när jag kommer.



Konstigt nog är det ganska lätt att göra de där små enkla positiva grejerna när man har de visdomsorden i minnet. Svårare är det att minnas dom när känslorna drar iväg och lockar mig till att göra ”dumma” grejer.



När jag irriterar mig på mina medtrafikanter – när jag baktalar min väninna – när jag ljuger för någon. Eller när jag hoppar över städningen av tvättstugan för att jag har bråttom.



Jag skärskådar ibland mina motgångar och försöker se varifrån de härstammar. Om butiksbiträdet fräser åt mig – kan jag ha fräst åt någon nyligen? Om någon ljuger för mig – har jag ljugit för någon? Väldigt ofta kan jag se mönstret. Jag kan erinra mig något tillfälle där jag betett mig på ett sätt som motsvarar det jag själv bemöts på – i både gott och ont.



Det är dock inte alltid jag kan hitta något samband i mitt eget beteende och det jag råkar ut för. Kanske är jag helt blind för mina egna brister (eller förtjänster J) eller också kan det vara så att jag har något specifikt att lära av det som inträffar. Det kan vara någon som ger mig en chans att växa; Ger mig tillfälle till att lära mig att säga ifrån eller be om ursäkt t ex.



På detta vis så skapar jag ju faktiskt själv en stor del av min tillvaro. Är jag arg och skäller på allt och alla? – ja, då kan jag ge mig katten på att jag ständigt kommer att ligga i luven på folk av en eller annan orsak. Skvallrar jag och berättar ”hemligheter” eller bättrar på sanningen för att bli mer intressant? – inte får jag bli förvånad om det skvallras och ljugs om mig.



Låtsas jag vara något eller någon jag inte är? – risken är överhängande att någon jag tror eller litar till kommer att visa sig vara bedräglig mot mig. Osv. osv.



”Dömen icke – på det att Ni själva icke må bli dömda” – se där, ytterligare ett känt bibelord i samma anda!



Jag älskar alla dessa gamla ordspråk, talesätt och bibelord. Det finns så mycken livsvisdom och klokhet i dom, så om alla levde i enlighet därmed, så skulle vi inte behöva ha några fängelser.



Men vi har vår frihet att välja – välja att tro att universums lagar inte gäller just mig – eller att jag är en del i helheten och lyder under lagen om orsak och verkan. Personligen väljer jag det sistnämnda även om det inte alltid är helt lätt att hålla i minnet.



Därför har jag blivit ganska så bra på att inte ge tillbaks om någon skadar mig. Jag vet ju att den som medvetet har en intention att göra mig illa på något sätt gör sig själv lika illa.



Däremot så kan jag försöka förmå mig till att ta tillfället i akt och göra något som jag önskar att någon annan gör för mig om jag tappar omdömet någon gång: Förlåta.



Visst låter det enkelt: Gör mot andra som Du vill att de ska göra mot Dig! Det Du ger ut – det får Du tillbaks.



Och ändå så är det så svårt att praktisera – men jag för min del kämpar på, åker på ett bakslag med jämna mellanrum, svär tyst för mig själv – och tar nya tag! Om du väljer att ta till dig dessa tankegångar: Lycka till! Vi kan inte göra mer än vårt bästa – men DET kan vi i alla fall göra - ’S’

Har varit och sett filmen ”Masjävlar”. Jag hade fått berättat för mig att den skulle vara jätterolig men med ett tragiskt slut. ’suck’ – tänk att jag ska tycka så olika mot vad andra gör. Ja, min bioväninna tyckte faktiskt som jag, så sådär väldigt unik är jag kanske inte J





Först vill jag säga att jag gillar det sätt som våra svenska skådespelare har utvecklats på. Det finns idag ingen som ”spelar teater” på film. De är väldigt äkta och trovärdiga i sina rollprestationer överlag och det är en njutning att se dom agera.



Jag förundrades flera gånger över vad folk skrattar åt när de ser en film. Visst – det fanns repliker och mimiker som lockade till skratt vid ett antal tillfällen, men lika ofta kände jag ett enormt medlidande med människorna på duken då många andra i publiken brast ut i gapskratt.



För mig var det en mycket tragisk historia som spelades upp. I grunden låg, som så ofta, en oförmåga att kommunicera. Däremot, även om det inträffade en tragisk händelse, så tyckte jag att slutet gav löfte om en ljusare framtid.



Ja, så olika kan man uppleva det man ser. Och detta var ”bara” en film. Hur olika ser vi då inte på livet självt. Och vem har rätt – och vem har fel???



En liten kul detalj i biobesöket: Vi såg filmen på en ”riktig” biograf, Palladium på Kungsportsplatsen. För att se allra bäst så hade vi beställt två biljetter på första raden, balkong. Till vår förvåning var hela första raden tom medan andra och tredje var välfyllda. Vi förstod varför då vi sjönk ner i fåtöljerna. Ja, vi sjönk verkligen NER i dom. Balustraden dolde nedre delen av filmen och det var tur att filmen inte var textad för då hade vi inte sett en rad. Men nu vet vi det till nästa gång – andra raden, balkong, är rätta platsen.

”Ingenting är någonsin för sent”

Så sant! Och ändå så har vi människor så lätt att förneka den möjligheten. ”Det går aldrig!” - ”Jag kommer aldrig att……” - ”Jag har alltid varit och kommer alltid att vara sådan eller sådan”

Det är ledsamt när vi känner så när det gäller oss själva. Ändå ledsammare är det – i mitt tycke – att vi förnekar våra medmänniskor möjligheten av att förändras. ”Hon är så aggressiv och blir arg för ingenting. Henne kan man ju inte umgås med.” – ”Han är så mesig, det blir aldrig någon karl av honom” osv.

Dags till förändring m a o. – Tillåt dig själv och människorna i din omgivning att växa och utvecklas i den takt de själva vill. Hjälp dom i stället för att sätta käppar i hjulet. Det är en stor förändring bara att sluta använda ordet ”aldrig” i samma mening som ”Jag, han eller hon kan” och ordet alltid i meningen ”kommer att vara” – såvida det inte är i positiva ordalag förstås.

Dagen inleddes som vanligt med jobbsökeriövningar. Sedan stressade jag iväg till Lidija, som gav mig en kanonbehandling med massage och healing. Därefter var det fikaträff med en f d kollega. Efter en lång stunds utbytande av jobbsökarerfarenheter och gamla minnen från den tiden ’det begav sig’ så gjorde jag en sväng in i Saluhallen och köpte lite lammfärs.



De blev till pannbiffar och såsen blev min egen specialare. ’Novisen vid spisen’ är inte helt taget ur luften som beskrivande uttryck för mig. Jag gjorde mycket duktigt en redning och lade i köttbuljongtärning, kryddade lagom mycket, i med lite flytande margarin och så var det då sojan för färgens skull. Men – den blev inte brun! Tog lite extra för säkerhets skull. Hm – fortfarande inte brun – och lite konstigt luktade den också.



”Vad är det här? Wostershiresauce” – läste Rune på flaskan. Tänk att dom flaskorna var så lika. Till yttermera visso så hade vi inte någon sojasås, men jag lyckades att ta fel ändå J



Ja, jisses – men jag kan härmed tala om att det är ganska gott med en sådan blandning – lammfärsbiffar, potatis, stekta grönsaker och wostershire-kryddad vit sås. Nu har jag kommit underfund med att det är på det här sättet som de, ibland underliga, maträtterna kommer till. Kocken tar fel på flaska.






Jag ”sprang” dessutom på en kär gammal vän när jag hastade iväg till spårvagnen i morse. Hon berättade att hon och sambon nu, äntligen!, hade blivit med dator! Hon frågade efter adressen till min hemsida, vilken jag givetvis gav henne per omgående. Så: ”Välkommen till mig Marie-Louise och Bosse” Hoppas ni kommer att tycka att det är lika roligt med dator som jag tycker att det är. Kanske dyker det upp en egen sida från er också vad det lider.

Idag skulle min kära Mamma ha fyllt 95 år! Dags att plocka fram rosenbuketten:







Igår var vi och tände ett ljus och satte några krukor minipåskliljor på hennes grav, men egentligen är det tulpaner som hör Mammas födelsedag till. Mamma tyckte mycket om naturen och hade ett fantastiskt bildminne. Ofta överraskade hon oss, när vi på hennes ålders höst var ute och åkte bil. Hon kunde förbereda oss för en vacker vy, ett fint eller originellt målat hus eller något speciellt landmärke av annan karaktär. Och detta när hon var nästan blind.



Det var alltid roligt att vara på resande fot med henne. En sommar för ca 30 år sedan, medan jag ännu var gift med mannen jag delade taxibil med, hade vi köpt en ny bil – en Mercedes, som ju var märket när det gällde taxibilar på den tiden – barnen var på olika former av sommarnöjen och jag behövde semester. Då fick vi en möjlighet att använda den nya bilen innan den togs i bruk som taxi och Mamma och jag for iväg på en veckas semester i Sveriges land.



Jag minns ännu hur fria vi kände oss när vi for iväg. Lite ”lyxiga” i en ny merca som ingen ännu kunde räkna ut att det var en ”vanlig” taxibil, vi var glada och förväntansfulla. Mamma var en kvinna av sin generation så några ”tjejer på vift” var vi inte. Men vi var mor och dotter i den bättre innebörden av uttrycket. Vi var goda vänner, vi hade alltid roligt och kunde lita på varandra. Det var tryggt att vara tillsammans med henne, även vid de tillfällen då jag – i och med språklig utbildning och andra livserfarenheter av teknikens framsteg – var den som hade huvudansvaret.



Vi styrde mot Växjö – inga planer, inga mål. Varför mot Växjö? Vi visste det inte då och jag vet det inte idag. Livet hade varit ganska snällt mot maken och mig just då, så vi hade råd att bo på hotell och slapp att ligga på vandrarhem, vilket annars var den vanliga övernattningsrutinen under min barndoms semesterresor med föräldrarna.



Vi tillbringade veckan med att utforska Skåne. Vi for på små grusvägar där sädesfälten växte på båda sidor så att vi inte såg något annat. Vi bekantade oss med slott och herresäten, vi fikade hos Flickorna Lundgren, på Glimmingehus och andra välbekanta platser. Och Mamma var alltid full av egna idéer, lika väl som hon glatt ställde upp på mina förslag.



Vi besökte Domkyrkan i Lund. Mamma var inte helt kurant (reumatiker, diabetiker bl a) och blev lite trött av att gå runt därinne. Dessutom började hennes syn att svikta p gr a grå starr, så hon kunde inte riktigt se allt som fanns där då det var ganska ”skummet” i en del avdelningar. Därför satte hon sig framme vid det stora kända uret i väntan på att klockan skulle bli så mycket att vi skulle få uppleva hur det fungerade. Jag gick på egen hand runt och kikade under väntetiden. Plötsligt började organisten att träna på en stor orgel. Det dånade i hela kyrkan och det var ett enormt dramatisk musikval. När jag kom tillbaks till Mamma satt hon med tårarna strömmande utför kinderna och muttrade förbittrat över organistens domedagstoner. Det var befriande att komma ut i det varma ljusa sommarvädret.



Mamma var en stor ”kvinnosakskvinna” i det tysta. Hon stod inte på några barrikader eller marscherade för kvinnans rätt eller så. Nej, hon valde att propagera för kvinnans frigörelse i sin egen ”lilla” värld. Ibland gjorde hon revolt mot den traditionella kvinnoroll hon uppfostrats i och också accepterade till vardags. Hon gillade visserligen inte att jag började köra taxi – oron för barnet sitter ju i – men hon var allt samtidigt lite stolt (i smyg så där) över att jag gav mig in på ditintills ”manliga domäner”. Det fanns kvinnliga taxichaufförer, men de var inte så många på den tiden – och det fanns faktiskt en och annan av de manliga kvarlevorna från en svunnen tid, som ”i princip” inte talade med kvinnliga kollegor – ja, tänk så tiderna ändras J



Ensam gav hon sig iväg på sitt livs första flygresa. Detta var i senare delen av 60-talet och hon var 57 fyllda och väl det. Jugoslavien var destinationen och det enda språk hon behärskade var svenskan. Visserligen hade hon gått en eller två terminer och läst engelska på kvällstid (även det på egen hand och av eget intresse) men blev sjuk och fick sluta innan språket blev annat än lösryckta glosor och ”Yes, I can speak English but it is difficult” som standardfras.



Helt plötsligt slår det mig, när jag sitter här och skriver detta att jag just nu är lika gammal som hon var den gången.

Och – OK – jag skulle nog kunna tänka mig att resa bort en vecka till utlandet helt på egen hand, men då har jag ju ändå en helt annan bakgrund och erfarenhet av resande och främmande miljöer än vad hon hade. Frågan är om jag skulle prioritera en sådan resa. Hon VAR tuff, tycker jag.



Nästa resa helt på egen hand gick efter att hon fyllt 60 - till London per båt.



När hon blivit gravt synskadad gav hon sig i kast med att lära sig blindskrift.



Hennes främsta egenskaper var: människokärlek, nyfikenhet och aptit på och kärlek till livet, ett öppet sinne för nya influenser men samtidigt förmåga till ett eget kritiskt tänkande, vilket gjorde att hon alltid hade en egen uppfattning om saker och ting. Den grundade sig alltid på omtanken om människan – ofta barnen och kvinnorna.



Tillsammans lyssnade vi till Hosianna på första advent, vi sjöng om Lilla Snuppe Sno för barnen och hon berättade eller lyssnade gärna till en rolig historia. Det gjorde liksom inte ont om den var av det lite ekivoka slaget. Vi såg på teater och vi åkte bil. Och vi åkte bil. Och vi åkte bil. Och vi åkte ………..



Och det gör jag gärna än idag. För jag är helt säker på att hon är med mig och att hon njuter av färden och vyerna lika mycket som jag.



De som befinner sig i min Mammas himmel är lyckliga änglar.



Kram på 95-årsdagen.

Läste ett litet ”ord för dagen”. ’Jag behöver inte söka’ stod det. Visst börjar man fundera.



Började tänka tillbaks på de stora händelserna i mitt liv. Första jobbet, mannen, barnet osv. Sökte jag något av det? Ja, givetvis:



Jag sökte mitt första jobb. Det sökte ju inte upp mig och knackade på min dörr – däremot fick jag tipset från en väninna som tänkte söka där.

Maken träffade jag genom arbetet.

Barnet fick vi allt jobba oss till själva ;-)



Men i det stora hela, mycket har bara kommit till mig. Jobben har jag fått genom tips, annonser som dykt upp utan att jag funderat, idéer i mitt eget huvud, vänner som haft kontakter som lett mig in på respektive yrkesval.



Visst har jag jobbat för saker och ting också, men när de väl manifesterat sig och jag skärskådar händelseförloppet så har det 8 gånger av 10 varit så att allt jobb jag lagt ner ändå inte varit det som lett fram till resultatet. Jag menar, nu senast så hade jag sökt minst 60 jobb, men det jag fick (även om det var tillfälligt) fick jag genom att andra var vakna för tillfällena som dök upp och talade i min sak. Sedan är det inte sagt att de gjort det om jag inte dessförinnan verkligen sökt en massa jobb. Hönan eller ägget?



Jag läser om igen orden: Jag behöver inte söka. Sorry, jag fortsätter nog mitt sökande i alla fall. Men kanske att det mynnar ut i en förvissning om att jag ändå får allt jag behöver – bara jag har tillit till livets flöden och är uppmärksam på när det är dags att kliva på tåget ett stycke igen.



Jag fick det en gång beskrivet för mig så här: Tänk dig att livet är en flod. Ibland flyter den lugnt och stilla och ibland forsar den fram ganska ordentligt. Själv sitter du i en kanot på floden. Du väljer själv hur du vill ta dig fram.



Du kämpar mot strömmen, sliter och åker baklänges nästan lika mycket som du tar dig framåt. Du vet inte vad som finns vid slutmålet dit du kämpar så förtvivlat, men du stannar inte ens upp och funderar över nödvändigheten, du bara ser motståndet och vill forcera det.
Du åker med strömmen, men är noga med att vara den som styr. Väljer strömmen att föra dig lite zigzag genom vattnet så låter du den inte göra det. Du tar i med all din kraft för att kanoten ska gå just den väg du bestämt. Och slutligen når du också de mål du satt upp under resans gång. De du har inom synhåll på din färd. För slutmålet, det vet ju du lika lite i den här situationen som i den förra.
Du beslutar dig för att åka med strömmen. Du lägger dig vilsamt tillbaks i din kanot och studerar himmel och natur. Du lyssnar på fåglarna och du njuter av att se solglittret i vattnet. Ibland styr du lite lätt med din åra när du tycker att kanoten är på väg att snurra runt i någon virvel, men du låter strömmen välja väg genom flodfåran. När du ser en vacker plats dyka upp kan du lätt styra in mot den och njuta där en stund. Slutmålet? Dit kommer du nog ändå vad det lider.


Lite av Puh’s filosofi det där. Men visst låter det skönt. Och nog kan vi ta till oss vikten av att inte låta sökandet överta färden och livet i realtid. Det är nu fågeln sjunger – missa inte det. Det är nu solen glittrar i vattnet – i morgon kanske det regnar.



Ja tänk vad tankarna kan flyga iväg bara av en enda mening: ’Jag behöver inte söka’

Hört talas om fiskar som deppar? Nej, inte jag heller – inte tidigare i alla fall – men nu vete katten! Vi har ju ett akvarium där det bott ett lagom antal fiskar: guppy, platy och en algätare som likt en dammsugare håller rent på växter och akvarieväggar. Dom har trivts jättebra – så bra att de ynglat av sig, så klart. Detta innebär ju att det ”lagoma” akvariet raskt började bli för litet. En centimeter fisk per liter vatten är måttet och det var snabbt på väg att överskridas.



I går beslöt vi oss för att sätta stopp för kärleksfröjderna och resultatet av desamma. Fram kom vårt första akvarium – något mindre än det vi nu har – och iordningställdes för att härbärgera våra tre onödigt fertila honor. Tillsammans med ett yngel som ser ut att vara en hona samt ytterligare ett litet ett som kom med av misstag flyttades de alltså över i det nygamla akvariet.



Sedan dess har de stått alldeles stilla – knappt velat titta åt maten – nya växter har inte gjort någon nytta – och den lilla, lilla verkar som uppslukad (wooops) av jorden. I det andra akvariet tycktes hannarna ha tappat stinget efter att haremet flyttats. Men flitiga och villiga som de är att fylla – inte bara jorden utan framför allt vårt akvarium – med nytt liv, så uppvaktar de nu i stället de fyra platyhonorna för fulla muggar. Ja, se karlar.



Kvar hos hanarna finns också en 7 – 8 yngel. Nu återstår att låta dom bli så stora att vi kan avgöra vilket kön de har. De som är honor kommer obönhörligen att förvisas till depparakvariet och på så sätt hoppas vi att med tiden få rätt balans i den blöta delen av vårt hem.



Kan ingen uppfinna p-medel för fiskar att hälla i vattnet – då kan ju alla få leva lyckliga. Det skulle bli en storsäljare J

Idag har jag varit och badat på en kommunal badinrättning. Det är något jag inte gjort på många år och det skulle snart visa sig att en hel del blivit ändrat sedan jag sist var där. Det var tur att jag hade barnbarnet med mig och att hans mamma hade en något färskare bild av hur badandet går till idag.



Förr: – handdukar och badkläder fanns att hyra – schampo och tvål fanns till salu – varje skåp var försett med lås till vilket en nyckel lämnades ut vid incheckningen.



Idag: – ingen handduk att hyra (tur att dottern sänt med handduk till barnbarnet – TACK!) inte badkläder heller, fick jag höra – Schampo och tvål? Möjligt att det fanns, men det hade jag med mig själv - Lås? Jodå, det såldes lås à 30 kr st, om man nu ville låsa in sina grejer. Och det ville man ju.



En styck (OBS EN styck) hårtork fanns att tillgå i damernas omklädningsavdelning.



Istället för lås och gummiband i olika färger, vilka talade om hur länge man fick bada, fick vi idag en slags klocka, vilken skulle tryckas mot någon form av avläsare och så skulle ”sesam” öppna sig.



Jodå – när jag skulle gå in funkade min klocka. Barnbarnet blev stående på utsidan. Hjälp från incheckningen och byte av klocka. Vid utgåendet kom barnbarnet lyckligt och väl på utsidan spärren, mormor blev fast på insidan. HJÄLP incheckningen! Vänlig ung dam kom och pekade på skylten på spärren, på vilken det stod att läsa att om det inte funkade så skulle man plocka upp klockan (vilken i första försöket lagts ner i ett hål i spärren för vidare befordran till uppsamlingsplats för använda klockor) som spottats ut i ett litet fack nere vid knäna och göra om proceduren från början.



Mormor muttrade om krångliga idéer och blev upplyst om att det fungerade alldeles utmärkt, bara man läste på skyltarna hur man skulle göra. ’suck’ – där fick jag så jag teg.



I övrigt var det en positiv upplevelse. Det fanns vattenleksaker att låna och ungar och ungdomar hade roligt med flytande båtar och ormar och allt vad det var. Själv hade jag stor glädje av en fyrkantig flytgrej, vilken gav mig extra trygghet när jag sam omkring i vattnet nedanför trampolinen där barnbarnet kastade sig i vattnet medels magplask varvat med riktigt tjusiga dykningar.



En och en halv timma var vi i vattnet och jag kände mig som ett russin när vi väl bestämde – ja, JAG väl bestämde att det fick vara nog. Då hade jag – till barnbarnets stora förtjusning – varit på väg att tappa överdelen till nyinköpta bikinin och glömt att jag hade glasögon på mig och blev helt blind när jag hamnade under vattnet. Glasögon var inte heller något jag hade sist jag var på simhall nämligen J



Nu har barnbarnet slocknat med boken om månraketer på bröstet. Klockan står på ringning till sju i morgon bitti då det blir barnprogram som inte får missas. Men det är stränga order på att inte väcka mormor före klockan åtta förstås.



I morgon ska farmor, mormor och barnbarnet besöka Universeum. Det blir en heldag att se fram emot.

Dagens lilla tanke handlar om val.



Vid en diskussion i ämnet framförde en av deltagarna som sin åsikt att vi inte alltid har någon valmöjlighet. Exemplet som styrkte påståendet var små barn, vilka blev utsatta för allt från psykiskt eller fysiskt våld till sjukdomar, olyckshändelser och död.



Jag, som tror på människans fria vilja och att vi alltid har en valmöjlighet – även de gånger då vi inte tycks se oss ”någon annan råd” – har också väldigt svårt att försvara mitt ställningstagande i de beskrivna fallen. Åtminstone när det kommer till valmöjligheter i detta livet.



För mig handlar det i de fallen till en stor del om val som gjorts innan vi föddes. Och om karma, vilken är en av orsakerna till att vi väljer att födas till jorden i en viss omgivning och med vissa förutsättningar.



Men det är den djupare delen av synen på vår fria vilja. Själv jobbar jag med insikten om att jag har min fria vilja i allt som rör min vardag.



Så väljer jag t ex själv om jag ska se positivt eller negativt på saker som inträffar. Eftersom jag har en tendens att se eländes elände så mår jag så jättebra när jag möter människor som hjälper mig att i stället se möjligheterna och de positiva aspekterna i en situation.



Min ’lika-fika-sinnade’ väninna är en sådan person. Därför vill jag – av egen fri vilja J - ge henne en liten ros idag på veckans sista dag.






Kram på Dig – och tack för alla uppmuntrande ord!

Är glad för:



v varje gång jag lyckas lösa ett problem med hur jag gör ditten eller datten för att få det eller detta resultatet på hemsidan

v det milda vintervädret

v vår lilla Toyota, som går så bra

v att det blir ljusare ute allteftersom

v att min jackficka gått sönder – då får jag kanske äntligen kommit iväg och köpt mig en ny jacka

v att jag har en filt att svepa om mig just nu – för jag fryser

v mina nya varma innetofflor

v att sambon lagade maten idag

v min väninna har försett oss med gott kaffebröd

v det strax är dags för kvällsfikat



Det är gott att vara tacksam för de små tingen likväl som för de stora – familj, vänner och hälsa.

Ett nytt år – nya möjligheter.



Jag jobbar ytterligare två veckor, sedan är jag arbetssökande på heltid igen. Visst är det lite roligt med alla de här nya beteckningarna på ”gamla” aktiviteter och yrken. Känns lite grand som plastikkirurgi för att dölja ålderstecknen. Det lurar bara vid första ögonkastet – om än det i vissa fall – sedan ser man att det är samma gamla innehåll.



Det är en av orsakerna till att jag försöker ändra på innehållet i stället för att försöka försköna mitt yttre med hjälp av kniv, laserstråle, injektion eller vad man nu använder. Det tar visserligen lite längre tid – ett par livstider så där J - men jag inbillar mig att när det väl har lyckats, så är förändringen mer beständig än vad den kirurgiska är.