biobesök
Har varit och sett filmen ”Masjävlar”. Jag hade fått berättat för mig att den skulle vara jätterolig men med ett tragiskt slut. ’suck’ – tänk att jag ska tycka så olika mot vad andra gör. Ja, min bioväninna tyckte faktiskt som jag, så sådär väldigt unik är jag kanske inte J
Först vill jag säga att jag gillar det sätt som våra svenska skådespelare har utvecklats på. Det finns idag ingen som ”spelar teater” på film. De är väldigt äkta och trovärdiga i sina rollprestationer överlag och det är en njutning att se dom agera.
Jag förundrades flera gånger över vad folk skrattar åt när de ser en film. Visst – det fanns repliker och mimiker som lockade till skratt vid ett antal tillfällen, men lika ofta kände jag ett enormt medlidande med människorna på duken då många andra i publiken brast ut i gapskratt.
För mig var det en mycket tragisk historia som spelades upp. I grunden låg, som så ofta, en oförmåga att kommunicera. Däremot, även om det inträffade en tragisk händelse, så tyckte jag att slutet gav löfte om en ljusare framtid.
Ja, så olika kan man uppleva det man ser. Och detta var ”bara” en film. Hur olika ser vi då inte på livet självt. Och vem har rätt – och vem har fel???
En liten kul detalj i biobesöket: Vi såg filmen på en ”riktig” biograf, Palladium på Kungsportsplatsen. För att se allra bäst så hade vi beställt två biljetter på första raden, balkong. Till vår förvåning var hela första raden tom medan andra och tredje var välfyllda. Vi förstod varför då vi sjönk ner i fåtöljerna. Ja, vi sjönk verkligen NER i dom. Balustraden dolde nedre delen av filmen och det var tur att filmen inte var textad för då hade vi inte sett en rad. Men nu vet vi det till nästa gång – andra raden, balkong, är rätta platsen.
Först vill jag säga att jag gillar det sätt som våra svenska skådespelare har utvecklats på. Det finns idag ingen som ”spelar teater” på film. De är väldigt äkta och trovärdiga i sina rollprestationer överlag och det är en njutning att se dom agera.
Jag förundrades flera gånger över vad folk skrattar åt när de ser en film. Visst – det fanns repliker och mimiker som lockade till skratt vid ett antal tillfällen, men lika ofta kände jag ett enormt medlidande med människorna på duken då många andra i publiken brast ut i gapskratt.
För mig var det en mycket tragisk historia som spelades upp. I grunden låg, som så ofta, en oförmåga att kommunicera. Däremot, även om det inträffade en tragisk händelse, så tyckte jag att slutet gav löfte om en ljusare framtid.
Ja, så olika kan man uppleva det man ser. Och detta var ”bara” en film. Hur olika ser vi då inte på livet självt. Och vem har rätt – och vem har fel???
En liten kul detalj i biobesöket: Vi såg filmen på en ”riktig” biograf, Palladium på Kungsportsplatsen. För att se allra bäst så hade vi beställt två biljetter på första raden, balkong. Till vår förvåning var hela första raden tom medan andra och tredje var välfyllda. Vi förstod varför då vi sjönk ner i fåtöljerna. Ja, vi sjönk verkligen NER i dom. Balustraden dolde nedre delen av filmen och det var tur att filmen inte var textad för då hade vi inte sett en rad. Men nu vet vi det till nästa gång – andra raden, balkong, är rätta platsen.
Kommentarer
Trackback