barbro

Hösten hade gjort sitt intåg med regn och blåst. Det hade hunnit bli mörkt och bilarnas lyktor speglade sig i den blöta asfalten när de susade förbi henne där hon stod inne i busskuren. Hon var en liten figur – dryga 1,50 lång – iklädd knallgul regnkappa och sydväst av det slag som fiskarna har.

Hon höll sin handväska med båda händerna framför sig och stod bredbent och stadigt och böjde då och då överkroppen framåt och kikade utanför de skyddande rutorna för att se om bussen var i antågande.

Ynglingen som delade hennes väntan stod längst inne i hörnet med en cigarett i handen och sneglade forskande på hennes lite satta uppenbarelse. Han var tunnklädd och frös lite av vätan som hunnit tränga genom hans tunna jeansjacka då han skyndat sig till busshållplatsen. Han drog ett snabbt bloss på cigaretten och gick också han fram för att se om bussen närmade sig.

När han stod bredvid flickan sneglade han ner på henne. Han var själv ganska lång och ynglingaslank i kroppen. Axlarna hade han dragit upp och hakan sökte skydd innanför ollen som stack upp innanför jackan.

Ingen buss i sikte. Irriterat slängde han resten av cigaretten på marken och krossade den med foten. Flickan vände sitt ansikte upp mot honom och när han nu kunde se henne på nära håll upptäckte han att hon var mongolid. Hon skrattade med hela ansiktet mot honom och sa med oväntat mörk röst:

De regnar!
Han sneglade sig snabbt omkring som för att se så att ingen såg honom. Sedan gjorde han en liten grimas, fnyste genom näsan och drog sig tillbaks till sitt hörn igen.

Flickan lät sig inte bekomma av hans avoga uppträdande. Hon vände sig mot honom och fortsatte att prata:

Ja ska åka till min farmor. Me 34:an. Ska du också åka me den?
Han bevärdigade henne inte med en blick utan tittade demonstrativt på annonsskyltarna som satt i busskuren. Flickan skrämde honom lite. Han kände ingen som var handikappad och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig – eller vad hon skulle kunna tänkas hitta på. Rädslan för det okända fick honom att visa upp en tuff och avvisande attityd.

När han inte svarade så vände flickan åter ryggen åt honom och kikade ut efter bussen. Hon pratade nu för sig själv:

Kom nu då bussen. Jag längtar till farmor. Kooooom nu då!
Ynglingen tittade storögt på den lilla satta kroppen som nu hoppade lite upp och ner av otålighet. Skulle hon få någon form av utbrott nu? Vad skulle han göra då??

Än en gång vände hon sig om mot honom. Hon log och hela hennes ansikte lyste upp som det bara gör på den som är genuint lycklig för ögonblicket. Utan att vara medveten om det avståndstagande som hela hans gestalt utstrålade gick hon fram till honom. Hon gick honom aningen för nära, som den gör som inte naturligt är medveten om var gränsen mellan dig och mig går. Han försökte komma undan hennes närhet, men stod redan med ryggen mot glaset och kunde inte backa mer.

Är det inte myyysigt med regnet?
Hon läspade lite lätt och när hon betonade ”yyy” så kände han hennes andedräkt mot ansiktet. Hon luktade violpastiller – hans favoriter. Han visste inte hur han skulle göra. Det var svårt att ignorera en person som stod med ansiktet uppåtvänt bara någon centimeter från ens bröstkorg.

Han gled ett steg åt höger så att han kom fri från henne, men svarade i alla fall på hennes tilltal.

Tycker jag väl inte!
De tycker jag! De e så myyysigt att plaska i vattenpölarna.
Herregud, hur gammal är hon? Hon ser ju i alla fall ut att vara runt 20! Han såg ju att hon inte var som andra, men blev ändå lite förbluffad över hennes glädje över så barnsliga nöjen.

Vafför har du inte stövlar och regnjacka på dig? Det regnar ju jättemycket.
Hon såg bekymrat på hans blöta uppenbarelse.

Du får låna min regnjacka om du vill. Jag har regnbyxor och sydväst så jag blir inte så blöt ändå.
Bestört såg han hur hon började att knäppa upp tryckknapparna i regnjackan

Nä, nä. Behåll du din regnjacka. Jag klarar mig!
Säkert? Vill du ha en violkaramell?
Hon bet i sin vante och drog den av handen som hon sedan stoppade i fickan där hon fiskade upp en ask violpastiller. Hon tog ut vanten ur munnen och stoppade den under ena armen och räckte fram asken mot honom.

Den såg ny ut och var väl stängd så han kunde inte motstå frestelsen att sticka ner fingrarna och ta två pastiller. En tanke flög för honom. Tänk om han skulle ta hela asken? Hon skulle inte vara någon match för honom. Hon kanske hade pengar också!

Förskräckt sköt han undan de främmande impulserna som bara dykt upp i sinnet. Han hade aldrig någonsin tagit något från någon annan. Han såg sin mammas kärleksfulla ansikte framför sig och föreställde sig hur hon skulle se ut om hon vetat att han ens tänkt tanken på att råna någon – om det så var bara en tablettask det gällde.

Vid tanken på mamman – död sedan två år tillbaks – kände han sorgen skölja över sig igen. Han hade till sist lyckats finna en rutin i sin vardag och små glädjeämnen här och där efter att den första chocken och oerhörda sorgen nästan lamslagit honom under ett drygt år. Pappan, lillasystern och han hade blivit väl sammansvetsade och de hade varit varandras livbojar och funnits till hands för varandra hela den tunga perioden.

Den välkända ilskan steg i honom. Ilska över att ha blivit lämnad, ilska mot bilisten som inte sett modern där hon kommit cyklande vid vägkanten, ilska mot hela världen – för att den fortsatte som ingenting när detta oerhörda hade inträffat.

Han vände sig mot flickan och kände lust att slå henne. Slå henne, bara för att få lätta på ilskan som överrumplade honom när saknaden och sorgen slog till med all kraft när han var som mest oförberedd.

Vafför är du så arg?
Flickan såg bekymrad ut och all ilska pyste med ens ut med utandningen. Kvar fanns bara en oerhörd tomhet och känsla av meningslöshet.

De ska inte du bry dig om!
Han fräste åt henne – men inte med en min visade hon att hon tagit illa upp.

De gör ont här när man är arg. Har du ont här?
Flickan tog sig för bröstet med den nu åter vantbeklädda handen. Hon la huvudet på sned och såg medkännande på honom. Åter vände han henne ryggen och gick fram för att kika efter den eländiga bussen som aldrig tycktes komma. Han brydde sig inte om att svara henne, men kände den välkända smärtan i sitt bröst.

Min mamma sa alltid att när man är arg så e det för att man egentligen e lessen eller rädd. Min mamma e en ängel nu. Ja har haft jätteont här för att ja va’t lessen så mycket. Men sen sa min farmor att ja inte ska va lessen för mamma e me mig hela tiden fast ja inte kan se henne. Fast det va inte riktigt rätt, för ja känner henne ibland.
Tårar började trilla nerför de runda kinderna men hon torkade resolut bort dom med vanten och log mot honom igen.

Han tittade på henne och förundrades över de snabba humörsskiftningarna. Han kände sympati och syskonskap med hennes förlust och avundades henne lite för den saklighet som hon lyckades se på situationen med.

Vaddå känner henne?
Nyfiket la han huvudet på sned och tittade ner på den lilla satta gestalten i den gula regndressen.

När ja hoppar i vattenpölarna – eller när ja rullar runt i gräset på sommaren – eller när ja leker me farmors hund. Då känner ja att mamma är me mig för då ä ja så gla här (åter handen på bröstet) Å de va så som ja kände mig när hon krama mig.
Tyst tittade han på henne. Ja, visst. Också han hade stundtals känt sin mammas närvaro på det sättet. I somras t ex – när han satt ute i ekan och metade. Solen höll på att gå ner, lommen lät sorgset från andra sidan sjön och myggorna började bli envetna och påträngande. Men mitt i alltihop kände han en lycka över att få sitta där och bara finnas. Och samma sköna varma känsla av trygghet och glädje hade han ju upplevt många gånger tillsammans med sin mamma – bara av hennes blotta närvaro.

Han kände värmen stiga i bröstet. Så enkelt var det. Hans mamma var närvarande i hans liv fortfarande – även om han inte längre kunde se eller ta på henne. Men han kunde känna hennes närvaro. Om han fyllde sitt bröst med smärta och ilska så fanns det ingen plats kvar där han kunde känna mammas kärleksfyllda närvaro, men när han släppte ilskan och lämnade rum för glädje och kärlek så kunde han också förnimma sin mamma.

Han såg bussen närma sig och till både sin egen och flickans förundran slog han spontant ut med armarna och gav den kycklinggula varelsen en stor kram. Hans ansikte sken som solen och han mumlade:

Tack, tack min vän för det du lärt mig ikväll.
Bussföraren tittade förvånat då han såg hur en lång yngling springande försvann från busskuren mot villaområdet som låg strax bredvid. En gulklädd flicka med skinande ansikte klev på bussen, visade sitt månadskort och sa

Nu ska ja åka till farmor. Mamma ska också me, men hon flyger själv.
I en villa några kvarter längre bort blev en far och en syster glatt överraskade av att brodern plötsligt stod i dörren och ropade efter sina stövlar. Han skulle ut och plaska i vattenpölarna och uppmanade sin syster att följa med. En stund senare sågs tre personer skutta som tossiga i vattenpölarna på den lilla åtevändsgatan utanför huset. Och var man riktigt uppmärksam, så såg man en fjärde person som förnöjt skvätte vatten på än den ena och än den andra medan ett stort kärleksfyllt leende lyste upp hennes ansikte.