Samtalsterapi - 05

På hemväg från en fikastund med den ”likafikasinnade” hamnade jag i tankarna på ett av de samtalsämnen vi avhandlat. Vi kom in på att det finns många olika former av samtalsterapi och hur bra det är att det finns någon form för varje människa.



Jag kunde själv relatera till två olika former. Efter att ha blivit rånad tre gånger under min tid som postkassör fick jag, av en av Previas terapeuter, en fantastisk hjälp att ta mig igenom och lägga bakom mig den rädsla, oro och otrygghet som upplevelserna väckte i mig. Denna kvinna var varm, mjuk, inkännande och bekräftande till max och hon var mycket omtyckt och hade goda resultat (om man får uttrycka sig så krasst om mänskliga känslor) men samtidigt så fanns det de, som absolut inte ville bli ”behandlade” av henne, då de ansåg henne mjäkig och medhårsstrykande i överkant.



Som mina ”privatterapeuter” har min dotter och den ”likafikasinnade” ett förhållningssätt, som är ganska annorlunda mot denna kvinnas. De har båda en likadan inkännande, men ett mer logiskt penetrerande och klarsynt sätt att möta mig på då vi diskuterat olika situationer och faser i tillvaron. De ger båda en energikick och tänder gnistan att vilja ta tag i det som för stunden känns trögt och ger motstånd på ett eller annat vis.



Kommen så långt erinrade jag mig då också tidigare tillfällen i livet när andra vänner agerat stöd och hjälp – det är ju så vi människor i allmänhet söker ”terapi”; hos våra vänner – och hur olika de varit i sina ageranden och sina former av hemsnickrade terapeutiska metoder.



I detta ögonblick gick det upp ett litet ljus för mig. De olika terapiformerna är inte gjorda för patienten. De är framarbetade och finjusterade för att passa terapeuten och hans/hennes personlighet.



Själv har jag som sagt fått stöd och hjälp i livet av olika människor med olika förhållningssätt, olika livsåskådningar, olika erfarenheter osv. Det som varit gemensamt har däremot varit att JAG – ”patienten” – önskat, sökt och ibland t o m bett om hjälp med att reda ut tankevirret som känts jobbigt det vid den eller den tidpunkten.



Jag har också upplevt hur råndrabbade kollegor, goda vänner som upplevt trauman av olika slag (skilsmässor, dödsfall, ekonomiska bekymmer mm) har sökt hjälp hos än den ene och än den andre och inte känt sig förstådd eller tyckt sig ha fått hjälp någonstans. Min upplevelse av flera av dessa har varit att de antingen inte VILL bli hjälpta – inte har MOD att ta sig igenom det som är som ett svart hål och känns som döden inom dom – eller inte har TILLIT till andra människor och givetvis inte heller till den person de sökt hjälp hos.



Nu låter det tufft att säga att någon inte VILL bli hjälpt. ”Varför tror du annars att jag har sökt hjälp?” kan de undra. För mig känns det som att dessa personer har ett stort behov av att bli uppmärksammade och att det upplevda ger dom en möjlighet till att få just denna lilla extra uppmärksamhet. Att då bli befriad från denna rädsla, oro eller otrygghet som så lätt dras upp vid varje incident och ger tillfälle till upprepad uppmärksamhet från omgivningen känns inte som prio nummer ett. Jag menar INTE att detta är ett logiskt, medvetet ställningstagande – de är nog helt övertygade om att de verkligen sökt hjälp – ingen VILL ju må dåligt, vara rädd och otrygg – men OMEDVETET är behovet av uppmärksamhet starkare och det omedvetna värjer sig mot att reducera de tillfällen då uppmärksamhetsbehovet kan bli tillfredsställt. Låter det luddigt? Läs igen och försök förstå. Jag menar INTE att dessa människor agerar medvetet och manipulativt – tvärt om, de agerar omedvetet, drivna av något oerhört starkt, som de inte ens är medvetna om.



MOD – det andra kriteriet för att en terapimetod ska fungera. Det ÄR tufft att rota i sig själv. Jag är ibland livrädd för att ge mig in på områden inom mig själv – jag är övertygad om att det är döden som väntar mig om jag närmar mig vissa delar. Kroppen kan reagera rent fysiskt med illamående, trötthet, depression, värk, olyckshändelser (ja, jag tror fraktiskt det också!) – allt för att förhindra att jag rotar i de allra ömtåligaste, allra mest smärtsamma ögonblicken i mitt förflutna. Själv har jag genomlidit en del av dessa smärtor, jag har gråtit och jag har bannat och varit rädd för min hälsa – men jag har erfarit att på andra sidan smärtan finns lugnet och ron. Givetvis finns det oerhört mycket kvar att upptäcka och uppleva – sådant som jag inte ens är medveten om för att kroppen gömmer det bakom en fysisk eller psykisk reaktion – och tidvis har man varken ork eller lust att jobba med det. Då får man ta paus – årslång sådan, känns det som just nu J-



Som en liten parantes till detta kan jag väl tillägga att just sådana här traumatiska upplevelser gett mig möjlighet till att närma mig sådant som jag annars aldrig själv skulle komma på tanken – då det ligger så djupt att jag inte ens är medveten om att det finns där – att skärskåda och ta mig igenom. För mig (med den livssyn jag har) är det alltså – mitt i eländet – ett tillfälle till växande som erbjuds mig. Följaktligen känner jag ibland tacksamhet till ”mina” rånare som startade denna ”befrielseprocess” hos mig. Utan dom hade jag, som sagt, förmodligen aldrig ens blivit medveten om att det funnits smärtsamma upplevelser, väl dolda bakom försvarsmurar - vilka jag byggt upp under många, långa år - och dirigerande många omedvetna val och skapande av negativa mönster. Det finns massor kvar såklart - *suck* - men jag tar det bit för bit.



TILLIT. Det är oerhört viktigt att jag som ”patient” känner tillit till min ”terapeut” – inte till den metod som han/hon använder. Ibland kommer man i detta skede tillbaks till bristande vilja att förändra sig – man skyller på att man inte litar till den eller den terapeuten eller till den metod som h*n använder. Därför är det viktigt att man är medveten om detta: VILL jag eller smiter jag undan? Jag ska känna att jag kan blotta mitt innersta för min vän/terapeut och att h*n ser mig, älskar och accepterar mig för den jag är och inte säger ett till mig och ett annat om mig.



Summan av kardemumman blev alltså – i min lilla fundering – att resultatet av en terapi (oavsett form) ligger i första hand hos patienten, hans/hennes VILJA, MOD till förändring och TILLIT till sin terapeut/vän.



Får fundera vidare – något att ta upp vid nästa lilla träff, eller vad säger du min ”likafikasinnade”? J

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback