Stockholms central - 050324
Utdrag ur ”En resa till Helsingfors”
Personer: ”Hon” – kvinna i övre medelåldern/snart att beteckna som ’äldre’ – van bilresenär –
för dagen något besvärad av en envis förkylning (nysningar och näsdropp)
’Kepsen’ – äldre herre, sambo med ’hon’- van bilresenär –
för dagen något irriterad på en resväska med hjul.
Plats: Stockholms Centralstation
Glada över att äntligen vara framme i Stockholm, steg de av tåget. Hon hade pappersnäsduken i högsta hugg, en minimal handväska hängd kors över bröstet och en datorväska – för dagen använd som handbagage – i vänster hand. Kepsen lyfte ner den lilla hjulförsedda resväskan på perrongen och greppade rejält i handtaget.
Nu ska vi se, tänkte hon. ’Cityterminalen’ ska vi till. Det är därifrån transferbussen till Silja Line avgår. Hon kikar på skyltarna i taket och hittar genast en som pekar nerför en trappa mot Cityterminalen.
”Kom, häråt ska vi” hojtar hon till ’Kepsen’ och går med bestämda steg mot nergången. ’Kepsen’ hänger på. Inga rulltrappor här inte. Nehej, det blir till att lyfta resväskan då. Han är irriterad på det långa handtaget men tycker det är besvärligt att trycka ner det, så han lyfter med handtaget uppfällt och väskan blir lite otymplig och svårhanterbar. Han ser ryggtavlan på henne när hon ilar nerför trapporna och följer troget efter.
Nedanför trapporna letar hon febrilt efter ytterligare vägvisning. ’Cityterminalen’ tycks som bortblåst, men alla andra resenärer vänder i en ström åt vänster, så hon hänger instinktivt med de andra. ’Kepsen’ följer henne i kölvattnet.
De kommer in i en stor hall. Båda letar med blicken efter ny vägvisning. Trots att taket är fullt av skyltar som visar åt olika håll, kan de inte se en enda som visar vartåt ’Cityterminalen’ är belägen.
”Vi kanske missade någon när vi kom ner för trappan? Jag följde i stort sett bara med strömmen.” Sa hon, nös – torkade den röda, ömma näsan – och tittade med tårade ögon på ’Kepsen’ som blängde på resväskan. ”Det är en jädra väska, det här” sa han. ”Den tar i överallt!”
”Vi får gå tillbaks igen och titta” sa hon och vände resolut tillbaks åt det håll de kommit från. Hon sneglar över axeln och ser att ”Kepsen” följer henne i kölvattnet. Nu går de mot strömmen. Folk har bråttom och går med målmedvetna steg – alla tycks veta precis vart de är på väg. Känslan av att inte veta var hon är eller vart hon ska ta vägen är ovan och situationen känns irriterande.
Tillbaks nedanför första trappan. Nej, hur de än tittar så hittar de ingen vägvisning till ”Cityterminalen”. Det finns en skylt mot ’Flygbussar’ och då hon mindes att den och ’Cityterminalen’ suttit tillsammans på den första skylten, sa hon: ”Du, vi följer vägen mot flygbussarna – då kanske det dyker upp ny skyltning mot Cityterminalen.”
”Det är ju inte klokt!” utbrast ’Kepsen’. ”Hur tror dom att folk ska hitta när dom inte skyltar ordentligt!” Hon instämde nickande, nös och torkade näsan.
De vänder åter mot den stora hallen. Där inne hittade de skylten mot flygbussarna och började dra sig åt det hållet, fortfarande med blickarna riktade mot taket i förhoppning om att plötsligt få syn på ’Cityterminalen’. Runt om var det ett fasligt surr. Folk pilade åt olika håll och ingen så mycket som kikade åt deras håll. Luften kändes laddad med stress och de kände att den var smittande. De hade gott om tid att hitta anslutningsbussen, så egentligen borde de inte vara stressade.
Åter tvekade hon. Fanns det ingen översiktskarta så att de kunde se var de befann sig? ’Kepsen’, som knatat på efter henne genom hallen, stannade och sa: ”Vi kanske skulle fråga någon? Det måste väl finnas någon upplysning någonstans.” Tanken hade slagit henne också och hon tittade sig omkring på de olika affärerna som var runt om. Den blöta näsduken byttes mot en ny, ren och torr.
Där fick hon syn på något som liknade SJ:s biljettförsäljning. Där visste de säkert att ge besked. Hon stegade fram mot en av luckorna som stod upplyst och tittade sig om efter någon på insidan. Tomt! ”Där uppe” pekade ’Kepsen’. ”Där sitter en gubbe i den luckan!”
Hon torkade den onda näsan och stegade mot luckan som ”Kepsen” visat henne mot. I samma ögonblick klingade det i en högtalare och en person materialiserade sig ur människohavet och gick med bestämda steg och en nummerlapp i handen fram till den enda bemannade kassan.
Irriterat sökte hon med blicken någon annan affär och hittade snabbt Pressbyråns stora skylt. ”Jag frågar där inne i stället!” Utan att kolla om ”Kepsen” hängde på rusade hon tvärs över den stora salen och in i Pressbyrån. Den var stor och hon sökte efter någon personal att fråga till råds. En ung man höll på med uppackning av varor och hon riktade in sig på honom.
”Hej” sa hon. ”Kan du visa mig vilken väg jag ska gå för att komma till ’Cityterminalen’?” Den unge mannen tittade tomt och med något gapande mun på henne. När hon var på väg att upprepa frågan, i tron att han inte hört henne, ryckte han bara vältaligt på axlarna och återgick till uppackningen.
Nehej – inte ens stockholmarna själva visste var Cityterminalen låg. Hon nös igen, torkade näsan och rusade ut ur affären. ’Kepsen’ väntade troget. ”Ah, vi går väl häråt då, så får vi se” sa hon och tog av åt ett håll på måfå. Där fick de syn på en schemabild över centralen och vände upp mot den. Jaha, var befann dom sig nu då? Efter en stund tyckte hon att hon lokaliserat sig och sa till ”Kepsen”:
”Det verkar som om det är en massa bussar och grejer där vid flygbussarna. Vi ska kanske gå däråt i alla fall.” ’Kepsen’ nickade bifall. Hans största intresse var för tillfället den irriterande resväskan som skar av alla hörn han passerade och hakade tag i både stort och smått. De enades om att det var helt otroligt så dåligt skyltat det var och sneglade lite på klockan som tickade på. Hon började känna att en toalett inte var helt fel heller, men ville först förvissa sig om att de visste var bussen skulle finnas.
De vände åter mot ”Flygbuss-skyltarna” och kom in i ytterligare en stor sal. Inga skyltar mot ”Cityterminalen” där heller. Nu började hon känna hur ångan steg i kroppen. Hur i fridens dar kan man missa att skylta mot en så viktig plats!!!
Mitt i den stora hallen gick det omkring några ungdomar som bar några uniformsliknande plagg vilka gav ett intryck av att de tillhörde personalen på plats. Resolut stegade hon fram till en av flickorna och ställde sin fråga: ”Vet du hur vi hittar till Cityterminalen?” Flickan tittade vänligt leende på hennes tårade ögon och rödlysande näsa och sa: ”Ja, det är ju här?” med ett lätt frågande tonfall.
Hon kände sig ganska dum, men var nu – efter det fruktlösa sökandet – ganska så irriterad och svarade den vänliga flickan: ”Jaha du! Jag kan inte se någon buss förstås!” Hon skämdes i samma ögonblick för sin ironiska ton, så hon mildrade det med ett lite ångerköpt leende. Och så nös hon igen. ”Nej” log flickan. ”Då får ni gå rakt fram här och sedan upp för trappan där borta” hon pekade med armen åt vilket håll hon menade. ’Kepsen’ hade tyst stått bredvid och lyssnat och vände nu kosan åt det håll flickan pekat.
Det var stort – långt mycket större än Göteborgs Central – ja det kändes t o m större än Köpenhamn, vilken var den största de besökt hitintills. De var ju, som sagt inte vana vid att åka tåg utan var mer hemma med en bilkarta och gatuskyltar.
När de kommit ett stycke gick det flera trappor upp åt olika håll. De tittade suckande på varandra – vilken skulle de välja. ”OK – där står det ’Flygbussar’ igen. Vi går däråt då, som vi sa” sa hon. Efter ett litet stycke fick hon syn på en liten tilläggsskylt: ”Cityterminalen”. Hon kände en liten triumferande känsla – äntligen, målet närmar sig.
Upp för en rulltrappa. Ja, se – här går det tydligen bussar. Långfärdsbussar och flygbussar. Men ingen till Silja Line! Febrilt gick de från ”gate” till ”gate”. Hamburg, Göteborg, Köpenhamn, Arlanda osv.
Nu kände hon sig både dålig, kissenödig och uppgiven. ’Kepsen’ svor över resväskan som, enligt honom, levde sitt eget liv. En lucka med biljettförsäljning – hurra! ”Vi ska med Silja Line. Det ska gå en buss härifrån någonstans. Var står den?” ”Åh, det är bara rakt fram där. Nästa buss går 14.15” – vänligt leende – tackar!
Rusar iväg – blicken fäst på alla tavlor och gater. Rummet tar slut i en dörr som leder ut mot bussplanen. Ut genom dörren – kanske står den på en egen hållplats utanför. Inga tavlor, inga bussar. Två damer står och röker i ett hörn. ”Ursäkta, vi ska med bussen till Silja Line i Värtahamnen. Vet ni var den står någonstans?” ”Ja, det är någon av gaterna på insidan. Det står ovanför dörren.” ”Nej, vi har läst på allihop, men det står ingenstans.” ”Nehej, men då är ni nog för tidiga – när går den?”
Jaha, de var då äntligen på rätt plats – nu var det toalett som gällde. Tillbaks in igen. På tillbakavägen hittade de gaten för Silja-bussen – den hade tänts medan de var på utsidan och letade. De hade en halvtimma på sig innan bussen skulle avgå. Skönt, både kiss och fika. Livet började kännas ok igen.
När de, efter väl förrättat värv, skulle lämna fikastället ryckte Kepsen’ irriterat i resväskan som fastnat bak ett stolsben. Resolut tog den från honom och gav honom handbagaget i stället. Nu var hon trött på att höra om att den var så besvärlig.
Hon satte fart mot gaten och i den lilla kurvan ut från caféet började väskan att ’vobbla’. Den vred sig i hennes hand och hon fick stanna upp, varvid den körde mot hennes ben. ’Kepsen’ bara tittade. Ingen sa något. Lite lugnare återupptog hon den lilla promenaden – de sista befriande stegen ut från Stockholms Centralstation.
Personer: ”Hon” – kvinna i övre medelåldern/snart att beteckna som ’äldre’ – van bilresenär –
för dagen något besvärad av en envis förkylning (nysningar och näsdropp)
’Kepsen’ – äldre herre, sambo med ’hon’- van bilresenär –
för dagen något irriterad på en resväska med hjul.
Plats: Stockholms Centralstation
Glada över att äntligen vara framme i Stockholm, steg de av tåget. Hon hade pappersnäsduken i högsta hugg, en minimal handväska hängd kors över bröstet och en datorväska – för dagen använd som handbagage – i vänster hand. Kepsen lyfte ner den lilla hjulförsedda resväskan på perrongen och greppade rejält i handtaget.
Nu ska vi se, tänkte hon. ’Cityterminalen’ ska vi till. Det är därifrån transferbussen till Silja Line avgår. Hon kikar på skyltarna i taket och hittar genast en som pekar nerför en trappa mot Cityterminalen.
”Kom, häråt ska vi” hojtar hon till ’Kepsen’ och går med bestämda steg mot nergången. ’Kepsen’ hänger på. Inga rulltrappor här inte. Nehej, det blir till att lyfta resväskan då. Han är irriterad på det långa handtaget men tycker det är besvärligt att trycka ner det, så han lyfter med handtaget uppfällt och väskan blir lite otymplig och svårhanterbar. Han ser ryggtavlan på henne när hon ilar nerför trapporna och följer troget efter.
Nedanför trapporna letar hon febrilt efter ytterligare vägvisning. ’Cityterminalen’ tycks som bortblåst, men alla andra resenärer vänder i en ström åt vänster, så hon hänger instinktivt med de andra. ’Kepsen’ följer henne i kölvattnet.
De kommer in i en stor hall. Båda letar med blicken efter ny vägvisning. Trots att taket är fullt av skyltar som visar åt olika håll, kan de inte se en enda som visar vartåt ’Cityterminalen’ är belägen.
”Vi kanske missade någon när vi kom ner för trappan? Jag följde i stort sett bara med strömmen.” Sa hon, nös – torkade den röda, ömma näsan – och tittade med tårade ögon på ’Kepsen’ som blängde på resväskan. ”Det är en jädra väska, det här” sa han. ”Den tar i överallt!”
”Vi får gå tillbaks igen och titta” sa hon och vände resolut tillbaks åt det håll de kommit från. Hon sneglar över axeln och ser att ”Kepsen” följer henne i kölvattnet. Nu går de mot strömmen. Folk har bråttom och går med målmedvetna steg – alla tycks veta precis vart de är på väg. Känslan av att inte veta var hon är eller vart hon ska ta vägen är ovan och situationen känns irriterande.
Tillbaks nedanför första trappan. Nej, hur de än tittar så hittar de ingen vägvisning till ”Cityterminalen”. Det finns en skylt mot ’Flygbussar’ och då hon mindes att den och ’Cityterminalen’ suttit tillsammans på den första skylten, sa hon: ”Du, vi följer vägen mot flygbussarna – då kanske det dyker upp ny skyltning mot Cityterminalen.”
”Det är ju inte klokt!” utbrast ’Kepsen’. ”Hur tror dom att folk ska hitta när dom inte skyltar ordentligt!” Hon instämde nickande, nös och torkade näsan.
De vänder åter mot den stora hallen. Där inne hittade de skylten mot flygbussarna och började dra sig åt det hållet, fortfarande med blickarna riktade mot taket i förhoppning om att plötsligt få syn på ’Cityterminalen’. Runt om var det ett fasligt surr. Folk pilade åt olika håll och ingen så mycket som kikade åt deras håll. Luften kändes laddad med stress och de kände att den var smittande. De hade gott om tid att hitta anslutningsbussen, så egentligen borde de inte vara stressade.
Åter tvekade hon. Fanns det ingen översiktskarta så att de kunde se var de befann sig? ’Kepsen’, som knatat på efter henne genom hallen, stannade och sa: ”Vi kanske skulle fråga någon? Det måste väl finnas någon upplysning någonstans.” Tanken hade slagit henne också och hon tittade sig omkring på de olika affärerna som var runt om. Den blöta näsduken byttes mot en ny, ren och torr.
Där fick hon syn på något som liknade SJ:s biljettförsäljning. Där visste de säkert att ge besked. Hon stegade fram mot en av luckorna som stod upplyst och tittade sig om efter någon på insidan. Tomt! ”Där uppe” pekade ’Kepsen’. ”Där sitter en gubbe i den luckan!”
Hon torkade den onda näsan och stegade mot luckan som ”Kepsen” visat henne mot. I samma ögonblick klingade det i en högtalare och en person materialiserade sig ur människohavet och gick med bestämda steg och en nummerlapp i handen fram till den enda bemannade kassan.
Irriterat sökte hon med blicken någon annan affär och hittade snabbt Pressbyråns stora skylt. ”Jag frågar där inne i stället!” Utan att kolla om ”Kepsen” hängde på rusade hon tvärs över den stora salen och in i Pressbyrån. Den var stor och hon sökte efter någon personal att fråga till råds. En ung man höll på med uppackning av varor och hon riktade in sig på honom.
”Hej” sa hon. ”Kan du visa mig vilken väg jag ska gå för att komma till ’Cityterminalen’?” Den unge mannen tittade tomt och med något gapande mun på henne. När hon var på väg att upprepa frågan, i tron att han inte hört henne, ryckte han bara vältaligt på axlarna och återgick till uppackningen.
Nehej – inte ens stockholmarna själva visste var Cityterminalen låg. Hon nös igen, torkade näsan och rusade ut ur affären. ’Kepsen’ väntade troget. ”Ah, vi går väl häråt då, så får vi se” sa hon och tog av åt ett håll på måfå. Där fick de syn på en schemabild över centralen och vände upp mot den. Jaha, var befann dom sig nu då? Efter en stund tyckte hon att hon lokaliserat sig och sa till ”Kepsen”:
”Det verkar som om det är en massa bussar och grejer där vid flygbussarna. Vi ska kanske gå däråt i alla fall.” ’Kepsen’ nickade bifall. Hans största intresse var för tillfället den irriterande resväskan som skar av alla hörn han passerade och hakade tag i både stort och smått. De enades om att det var helt otroligt så dåligt skyltat det var och sneglade lite på klockan som tickade på. Hon började känna att en toalett inte var helt fel heller, men ville först förvissa sig om att de visste var bussen skulle finnas.
De vände åter mot ”Flygbuss-skyltarna” och kom in i ytterligare en stor sal. Inga skyltar mot ”Cityterminalen” där heller. Nu började hon känna hur ångan steg i kroppen. Hur i fridens dar kan man missa att skylta mot en så viktig plats!!!
Mitt i den stora hallen gick det omkring några ungdomar som bar några uniformsliknande plagg vilka gav ett intryck av att de tillhörde personalen på plats. Resolut stegade hon fram till en av flickorna och ställde sin fråga: ”Vet du hur vi hittar till Cityterminalen?” Flickan tittade vänligt leende på hennes tårade ögon och rödlysande näsa och sa: ”Ja, det är ju här?” med ett lätt frågande tonfall.
Hon kände sig ganska dum, men var nu – efter det fruktlösa sökandet – ganska så irriterad och svarade den vänliga flickan: ”Jaha du! Jag kan inte se någon buss förstås!” Hon skämdes i samma ögonblick för sin ironiska ton, så hon mildrade det med ett lite ångerköpt leende. Och så nös hon igen. ”Nej” log flickan. ”Då får ni gå rakt fram här och sedan upp för trappan där borta” hon pekade med armen åt vilket håll hon menade. ’Kepsen’ hade tyst stått bredvid och lyssnat och vände nu kosan åt det håll flickan pekat.
Det var stort – långt mycket större än Göteborgs Central – ja det kändes t o m större än Köpenhamn, vilken var den största de besökt hitintills. De var ju, som sagt inte vana vid att åka tåg utan var mer hemma med en bilkarta och gatuskyltar.
När de kommit ett stycke gick det flera trappor upp åt olika håll. De tittade suckande på varandra – vilken skulle de välja. ”OK – där står det ’Flygbussar’ igen. Vi går däråt då, som vi sa” sa hon. Efter ett litet stycke fick hon syn på en liten tilläggsskylt: ”Cityterminalen”. Hon kände en liten triumferande känsla – äntligen, målet närmar sig.
Upp för en rulltrappa. Ja, se – här går det tydligen bussar. Långfärdsbussar och flygbussar. Men ingen till Silja Line! Febrilt gick de från ”gate” till ”gate”. Hamburg, Göteborg, Köpenhamn, Arlanda osv.
Nu kände hon sig både dålig, kissenödig och uppgiven. ’Kepsen’ svor över resväskan som, enligt honom, levde sitt eget liv. En lucka med biljettförsäljning – hurra! ”Vi ska med Silja Line. Det ska gå en buss härifrån någonstans. Var står den?” ”Åh, det är bara rakt fram där. Nästa buss går 14.15” – vänligt leende – tackar!
Rusar iväg – blicken fäst på alla tavlor och gater. Rummet tar slut i en dörr som leder ut mot bussplanen. Ut genom dörren – kanske står den på en egen hållplats utanför. Inga tavlor, inga bussar. Två damer står och röker i ett hörn. ”Ursäkta, vi ska med bussen till Silja Line i Värtahamnen. Vet ni var den står någonstans?” ”Ja, det är någon av gaterna på insidan. Det står ovanför dörren.” ”Nej, vi har läst på allihop, men det står ingenstans.” ”Nehej, men då är ni nog för tidiga – när går den?”
Jaha, de var då äntligen på rätt plats – nu var det toalett som gällde. Tillbaks in igen. På tillbakavägen hittade de gaten för Silja-bussen – den hade tänts medan de var på utsidan och letade. De hade en halvtimma på sig innan bussen skulle avgå. Skönt, både kiss och fika. Livet började kännas ok igen.
När de, efter väl förrättat värv, skulle lämna fikastället ryckte Kepsen’ irriterat i resväskan som fastnat bak ett stolsben. Resolut tog den från honom och gav honom handbagaget i stället. Nu var hon trött på att höra om att den var så besvärlig.
Hon satte fart mot gaten och i den lilla kurvan ut från caféet började väskan att ’vobbla’. Den vred sig i hennes hand och hon fick stanna upp, varvid den körde mot hennes ben. ’Kepsen’ bara tittade. Ingen sa något. Lite lugnare återupptog hon den lilla promenaden – de sista befriande stegen ut från Stockholms Centralstation.
Kommentarer
Trackback