Tack för mig för ett tag
I huvudet surrade det av tankar. Jag visste att jag behövde sova för att orka jobba hela dagen idag, men det tycktes helt omöjligt att finna drömmarnas rike.
Tankarna flög hit och dit. Jobbet, privatlivet, fiktiva samtal genomfördes med både den ena och den andra - har du tänkt på att du alltid hittar de rätta orden, det rätta tonfallet, den rätta visheten när du själv styr händleseförloppet i din hjärna. Vare sig det gäller att uttrycka vänlighet, kärlek eller att försvara dig mot tänkta angrepp.
Nåväl, helt plötsligt for det för mig: Nu slutar jag med bloggen. Tankar är så flyktiga de ska inte sättas på pränt för att sedan stå kvar dag efter dag. Tankar är en färskvara och därför så håller jag mig i fortsättningen till den lilla speciella avdelning på min hemsida som heter just "Dagens Tankar".
Är du intresserad av att veta vad som rör sig i mitt huvud, så är du välkommen att titta in där ibland. Adressen är http://hitta.de
I undantagsfall - om jag är bortrest eller så - står samma text några dagar i rad. Som regel byter jag den varje dag. Ibland skriver jag kort - bara några rader. Ibland blir det en halv roman.
Mottot för denna blogg är: Tankens kraft - och det håller jag fast vid. Tanken är oerhört kraftfull, skapande i positiv anda och oerhört destruktiv om vi använder den så. Men tanken i sig är eterisk, föränderlig och "opålitlig". Tänk t ex (*oj då*!!) på hur ofta vi har ändrat tankar om det eller detta genom livet.
Insikter, däremot, är något som jag vill bevara. Så fort jag får tid så ska jag göra en insiktsida. Den ska innehålla de insikter jag vunnit genom åren och vad de betytt/betyder för mig.
En insikt kan också tyckas föränderlig, men - som jag ser det - så finns den ursprungliga insikten och varje ny insikt därefter alltid kvar, som byggstenar i ett hus. Eller som varje enstaka steg jag tar på min vandring mot ett bestämt mål.
Någon möjlighet att "offentligt" kommentera mina små funderingar finns idag inte - däremot är det bara att trycka på mail-knappen så kan du maila mig dina egna reflektioner. Det är alltid roligt, intressant och givande med diskussioner. Det är trevligt att hitta "tvillingsjälar" men också väldigt utvecklande när det ges möjlighet till att se saker och ting från fler än ett håll.
Om du brukar titta in här - ändra då adressen till min hemsida i stället. Du är innerligt välkommen.
Jag önskar dig kärlek och hälsa :-)
Tankarna flög hit och dit. Jobbet, privatlivet, fiktiva samtal genomfördes med både den ena och den andra - har du tänkt på att du alltid hittar de rätta orden, det rätta tonfallet, den rätta visheten när du själv styr händleseförloppet i din hjärna. Vare sig det gäller att uttrycka vänlighet, kärlek eller att försvara dig mot tänkta angrepp.
Nåväl, helt plötsligt for det för mig: Nu slutar jag med bloggen. Tankar är så flyktiga de ska inte sättas på pränt för att sedan stå kvar dag efter dag. Tankar är en färskvara och därför så håller jag mig i fortsättningen till den lilla speciella avdelning på min hemsida som heter just "Dagens Tankar".
Är du intresserad av att veta vad som rör sig i mitt huvud, så är du välkommen att titta in där ibland. Adressen är http://hitta.de
I undantagsfall - om jag är bortrest eller så - står samma text några dagar i rad. Som regel byter jag den varje dag. Ibland skriver jag kort - bara några rader. Ibland blir det en halv roman.
Mottot för denna blogg är: Tankens kraft - och det håller jag fast vid. Tanken är oerhört kraftfull, skapande i positiv anda och oerhört destruktiv om vi använder den så. Men tanken i sig är eterisk, föränderlig och "opålitlig". Tänk t ex (*oj då*!!) på hur ofta vi har ändrat tankar om det eller detta genom livet.
Insikter, däremot, är något som jag vill bevara. Så fort jag får tid så ska jag göra en insiktsida. Den ska innehålla de insikter jag vunnit genom åren och vad de betytt/betyder för mig.
En insikt kan också tyckas föränderlig, men - som jag ser det - så finns den ursprungliga insikten och varje ny insikt därefter alltid kvar, som byggstenar i ett hus. Eller som varje enstaka steg jag tar på min vandring mot ett bestämt mål.
Någon möjlighet att "offentligt" kommentera mina små funderingar finns idag inte - däremot är det bara att trycka på mail-knappen så kan du maila mig dina egna reflektioner. Det är alltid roligt, intressant och givande med diskussioner. Det är trevligt att hitta "tvillingsjälar" men också väldigt utvecklande när det ges möjlighet till att se saker och ting från fler än ett håll.
Om du brukar titta in här - ändra då adressen till min hemsida i stället. Du är innerligt välkommen.
Jag önskar dig kärlek och hälsa :-)
Prylar - teknik och framåtskridande
För några månader sedan köpte jag en lamineringsmaskin. Tänk sådan glädje och nytta jag har haft av den. Och visst är det så att vi skapar våra behov. Själv har jag använt den till att plasta in vykort, vilka jag tillverkat med hjälp av egna foton och ett fotoprogram i datorn. Jätteroligt. Jag har plastat in vissa foton som jag bär med mig i plånboken - hållbart och bra.
Till jobbet har jag plastat in lagom stora scheman, telefonlistor och mallar för uträkning av rastschema mm. Lagom stora att ha i jobbarbyxornas rymliga fickor – alltid redo och tillhands. Toppen.
Pryltokig som jag är så blev jag ganska så avundsjuk när jag såg chefens nyinskaffade handdator/telefon. Suck – så mycket roligt han kunde göra med den – ut på nätet, kolla mailen, ha sammanträden mm mm. Men visst kostar det. Så länge företaget betalar så går det väl an – men jag skulle förmodligen inte ha råd att ha en sådan själv och sedan använda alla finesserna på den. Jag använder ju inte ens de jag har på min egen, vilken också är ganska så avancerad. Jag vet helt enkelt inte heller vad den kan.
Varför utrustas alla nya telefoner med kamera, wap, MMS och alla möjliga färdigheter? De flesta innehavarna använder ju inte – av ekonomiska skäl eller p gr a bristande kunskap – dessa möjligheter ändå. När sambon skulle köpa ny telefon var det helt omöjligt att få tag i en som han kunde ha i jobbet – behovet var: stryktålig, stora knappar, enkla menyer, stor display och högt ljud. Det var bara att köpa en Nokia med kamera, MMS och hela faderullan. Och med ”normala” knappar = ganska små för någon med stora fingrar och svaga ögon. Display och ljud var helt OK – men menyerna! – ja visst, enkla för den som är datakunnig, men krångliga för den som inte tänker i logg, multimedia, inställningar, program, internet – banor.
Fram för alternativ i de tekniska prylarnas himmel. Fler ”lätthanterliga” prylar lika min lamineringsmaskin. Man sätter på den med en knapp, väntar tills en lampa lyser grön – sedan använder man den!
Fast jag måste säga att jag är också helnöjd med min relativt nyinköpta HP ”All-in-one”. Kopiator, scanner och skrivare i ett. Sambon har varit en stor bromskloss när jag tidigare önskat köpa en allt-i-ett-apparat. Går en del sönder så står man där utan allt, är hans filosofi. Därför har vi tidigare haft skrivare och scanner/kopiator var för sig. När min skrivare gav upp andan för en tid sedan, så gick jag och köpte en kombinationsapparat, skänkte min scanner till dottern, och trivs förträffligt med ”nyheten”. Enkel, enkla instruktioner via ett litet fönster, allt är bara helt ENKELT! ”I’m loving it!” för att travestera en känd slogan.
Båda är vi pryltokiga när det gäller det tekniska – vi har således en dvd-spelare, en tv med LCD-skärm och en massa finesser, digitalbox, videospelare (så klart, gammal nu), cd-växlare för 8 cd, skivspelare, förstärkare, ministereo, minitv, var sin mobil, två laptop-datorer, var sin digitalkamera, osv. Men frågan är hur mycket vi egentligen kan – och hur mycket av finesserna vi har behov av?
Jag har trott på stor framgång för det företag som först kommer med förenklade varianter av ovanstående prylar. Men har sedan tänkt om, för å andra sidan är det väl så att de där finesserna får man ”på köpet” – det kostar förmodligen inte så mycket att lägga in möjligheterna till mer avancerat användande – och vi människor vill ju gärna skryta lite ibland: Jag kan ……. med min mobil. Kan du? Och det uppväxande släktet tänker ju i helt andra banor och är inte imponerade av eller rädda för den nya tekniken – den är ju fullt naturlig för dom. Jag ser bara på mitt äldsta barnbarn! ”Mormor, får jag låna din telefon och spela spel.” ”Jodå – men jag vet inte riktigt vad dom går ut på, så jag kan inte visa dig.” ”Gör inget mormor – jag kan själv!”
Kan själv! Det brukade gälla att ta på sig skorna eller knäppa en knapp – sådant man kunde visa dom när ”kan själv” gick åt skogen. Hm. Nu får han lära mig i stället. T ex att bli medlem på Lunarstorm. Hade jag väl aldrig tänkt mig - men vad gör man inte för barnbarnen.
Så är vi då tillbaks till grunden – från prylar till människor. De mest komplicerade företeelser på vår jord. Bruksanvisningar finns i massor – men ack så svåra de är att följa. Och så spännande det är att utforska vad som driver oss, vad som får oss att bli arga, ledsna eller lyckliga. Kanske är det inte meningen med att allt ska vara enkelt – kanske behöver vi lite utmaningar för att lära oss och utvecklas.
Så - OK då. Jag får väl fortsätta att slita med manualer jag inte begriper ett dugg av - fortsätta att i stället testa mig fram - trycker jag här så händer det och trycker jag där så händer detta. När jag SEDAN läser manualen - ja, då begriper jag plötsligt det mesta av vad den försöker tala om för mig. "Learning by doing" - ett uttryck jag kunde myntat alldeles själv.
Men det är DÅÅÅÅÅ man missar finesserna! Suck. Jag får gå på kurs! När jag får tid! Eller också får jag vänta några år så får barnbarnet lära mig :-D
Till jobbet har jag plastat in lagom stora scheman, telefonlistor och mallar för uträkning av rastschema mm. Lagom stora att ha i jobbarbyxornas rymliga fickor – alltid redo och tillhands. Toppen.
Pryltokig som jag är så blev jag ganska så avundsjuk när jag såg chefens nyinskaffade handdator/telefon. Suck – så mycket roligt han kunde göra med den – ut på nätet, kolla mailen, ha sammanträden mm mm. Men visst kostar det. Så länge företaget betalar så går det väl an – men jag skulle förmodligen inte ha råd att ha en sådan själv och sedan använda alla finesserna på den. Jag använder ju inte ens de jag har på min egen, vilken också är ganska så avancerad. Jag vet helt enkelt inte heller vad den kan.
Varför utrustas alla nya telefoner med kamera, wap, MMS och alla möjliga färdigheter? De flesta innehavarna använder ju inte – av ekonomiska skäl eller p gr a bristande kunskap – dessa möjligheter ändå. När sambon skulle köpa ny telefon var det helt omöjligt att få tag i en som han kunde ha i jobbet – behovet var: stryktålig, stora knappar, enkla menyer, stor display och högt ljud. Det var bara att köpa en Nokia med kamera, MMS och hela faderullan. Och med ”normala” knappar = ganska små för någon med stora fingrar och svaga ögon. Display och ljud var helt OK – men menyerna! – ja visst, enkla för den som är datakunnig, men krångliga för den som inte tänker i logg, multimedia, inställningar, program, internet – banor.
Fram för alternativ i de tekniska prylarnas himmel. Fler ”lätthanterliga” prylar lika min lamineringsmaskin. Man sätter på den med en knapp, väntar tills en lampa lyser grön – sedan använder man den!
Fast jag måste säga att jag är också helnöjd med min relativt nyinköpta HP ”All-in-one”. Kopiator, scanner och skrivare i ett. Sambon har varit en stor bromskloss när jag tidigare önskat köpa en allt-i-ett-apparat. Går en del sönder så står man där utan allt, är hans filosofi. Därför har vi tidigare haft skrivare och scanner/kopiator var för sig. När min skrivare gav upp andan för en tid sedan, så gick jag och köpte en kombinationsapparat, skänkte min scanner till dottern, och trivs förträffligt med ”nyheten”. Enkel, enkla instruktioner via ett litet fönster, allt är bara helt ENKELT! ”I’m loving it!” för att travestera en känd slogan.
Båda är vi pryltokiga när det gäller det tekniska – vi har således en dvd-spelare, en tv med LCD-skärm och en massa finesser, digitalbox, videospelare (så klart, gammal nu), cd-växlare för 8 cd, skivspelare, förstärkare, ministereo, minitv, var sin mobil, två laptop-datorer, var sin digitalkamera, osv. Men frågan är hur mycket vi egentligen kan – och hur mycket av finesserna vi har behov av?
Jag har trott på stor framgång för det företag som först kommer med förenklade varianter av ovanstående prylar. Men har sedan tänkt om, för å andra sidan är det väl så att de där finesserna får man ”på köpet” – det kostar förmodligen inte så mycket att lägga in möjligheterna till mer avancerat användande – och vi människor vill ju gärna skryta lite ibland: Jag kan ……. med min mobil. Kan du? Och det uppväxande släktet tänker ju i helt andra banor och är inte imponerade av eller rädda för den nya tekniken – den är ju fullt naturlig för dom. Jag ser bara på mitt äldsta barnbarn! ”Mormor, får jag låna din telefon och spela spel.” ”Jodå – men jag vet inte riktigt vad dom går ut på, så jag kan inte visa dig.” ”Gör inget mormor – jag kan själv!”
Kan själv! Det brukade gälla att ta på sig skorna eller knäppa en knapp – sådant man kunde visa dom när ”kan själv” gick åt skogen. Hm. Nu får han lära mig i stället. T ex att bli medlem på Lunarstorm. Hade jag väl aldrig tänkt mig - men vad gör man inte för barnbarnen.
Så är vi då tillbaks till grunden – från prylar till människor. De mest komplicerade företeelser på vår jord. Bruksanvisningar finns i massor – men ack så svåra de är att följa. Och så spännande det är att utforska vad som driver oss, vad som får oss att bli arga, ledsna eller lyckliga. Kanske är det inte meningen med att allt ska vara enkelt – kanske behöver vi lite utmaningar för att lära oss och utvecklas.
Så - OK då. Jag får väl fortsätta att slita med manualer jag inte begriper ett dugg av - fortsätta att i stället testa mig fram - trycker jag här så händer det och trycker jag där så händer detta. När jag SEDAN läser manualen - ja, då begriper jag plötsligt det mesta av vad den försöker tala om för mig. "Learning by doing" - ett uttryck jag kunde myntat alldeles själv.
Men det är DÅÅÅÅÅ man missar finesserna! Suck. Jag får gå på kurs! När jag får tid! Eller också får jag vänta några år så får barnbarnet lära mig :-D
Att nedvärdera andra
Idag skulle sambon stå för matlagningen. Själv är jag väldigt ointresserad av den biten. Sambon är å andra sidan mycket intresserad, tycker det är kul att koka skinka till jul, julkorvar av olika slag och även i övrigt gillar han att laga till lite enkla rätter. Jag skriver enkla, då han är helt självlärd vid spisen och därför håller sig till det han behärskar - steka fisk, koka fisk osv. Detta gör han med den äran och det är en fröjd att komma hem från jobbet på kvällen och känna lukten av nystekt makrill t ex.
Idag skulle det bli enklare än enklast - djupfrysta kåldolmar i sås och stekta djupfrysta potatistärningar. Enkelt, men ändå gott, tycker vi.
När han så ropade att det var dags att hämta en tallrik och lägga upp då maten var klar, så förenade jag mig med honom i köket. På spisen står fortfarande stekpannan kvar med potatistärningarna i. De var hårt brända på ena sidan men lite blekare på den andra.
"Vi får köpa nya grejer. Det går ju inte att vända potatisen med dom vi har." suckar han i det han bedrövat studerar de tvåfärgade potatisarna i stekpannan. I handen håller han en plastgaffel modell större.
Jag bara tittar på honom, tar sedan en stekspade ur stället bredvid spisen och vänder lätt på potatistärningarna. "Jaha," säger han då urskuldande "den kanske jag skulle använt istället. Jag har haft den här" han tittar ner på gaffeln han håller i handen. Själv skakar jag bara irriterat på huvudet och tänker: "hur dum får man vara"
Som om han läst mina tankar så säger sambon lite bitskt: "Ja, du får faktiskt ursäkta, men jag använder ofta den här när jag steker och det brukar fungera bra. Jag tänkte bara inte på att vi har andra stekspadar att ta till när inte den här fungerar. Du behöver inte alls ruska på huvudet och dumförklara mig för det!"
Jag skämdes genast alldeles oerhört när han sa orden "dumförklara mig". Hur har jag mage att stå och nedvärdera en person som är mig så vida överlägsen på många områden i livet. Skulle jag kunna installera elen i ett helt hus alldeles själv t ex? Skulle jag kunna leta elfel och reparera utan annan hjälp än min egen kunskap? Även bortanför det rena yrkeskunnandet står jag mig slätt på många områden - kunskap om historia och olika skeden som skapat vår nuvarande världsituation t ex. Världsekonomi och hur den påverkar oss alla - för att inte tala om alla andra kunskaper som bara finns där och som ibland överraskar mig då jag inte haft en aning om vare sig intresset eller kunnandet.
Med skammens rodnad på kinderna bad jag givetvis om ursäkt för mitt uppförande. Så lätt det är att döma och fördöma. Tur att han inte är långsint :-D
Idag skulle det bli enklare än enklast - djupfrysta kåldolmar i sås och stekta djupfrysta potatistärningar. Enkelt, men ändå gott, tycker vi.
När han så ropade att det var dags att hämta en tallrik och lägga upp då maten var klar, så förenade jag mig med honom i köket. På spisen står fortfarande stekpannan kvar med potatistärningarna i. De var hårt brända på ena sidan men lite blekare på den andra.
"Vi får köpa nya grejer. Det går ju inte att vända potatisen med dom vi har." suckar han i det han bedrövat studerar de tvåfärgade potatisarna i stekpannan. I handen håller han en plastgaffel modell större.
Jag bara tittar på honom, tar sedan en stekspade ur stället bredvid spisen och vänder lätt på potatistärningarna. "Jaha," säger han då urskuldande "den kanske jag skulle använt istället. Jag har haft den här" han tittar ner på gaffeln han håller i handen. Själv skakar jag bara irriterat på huvudet och tänker: "hur dum får man vara"
Som om han läst mina tankar så säger sambon lite bitskt: "Ja, du får faktiskt ursäkta, men jag använder ofta den här när jag steker och det brukar fungera bra. Jag tänkte bara inte på att vi har andra stekspadar att ta till när inte den här fungerar. Du behöver inte alls ruska på huvudet och dumförklara mig för det!"
Jag skämdes genast alldeles oerhört när han sa orden "dumförklara mig". Hur har jag mage att stå och nedvärdera en person som är mig så vida överlägsen på många områden i livet. Skulle jag kunna installera elen i ett helt hus alldeles själv t ex? Skulle jag kunna leta elfel och reparera utan annan hjälp än min egen kunskap? Även bortanför det rena yrkeskunnandet står jag mig slätt på många områden - kunskap om historia och olika skeden som skapat vår nuvarande världsituation t ex. Världsekonomi och hur den påverkar oss alla - för att inte tala om alla andra kunskaper som bara finns där och som ibland överraskar mig då jag inte haft en aning om vare sig intresset eller kunnandet.
Med skammens rodnad på kinderna bad jag givetvis om ursäkt för mitt uppförande. Så lätt det är att döma och fördöma. Tur att han inte är långsint :-D