Dagens samhälle
När jag gjorde ett inlägg i ämnet i hennes gästbok, hamnade jag plösligt i lite funderingar om hur samhället förändrats genom individens rädsla för "dig och ditt" och behov av att markera "mig och mitt".
Efter det så har tankarna farit vidare. Jag får just nu erfara hur samhället även på annat sätt förändrats radikalt under mitt liv. I min ungdom och upp genom den yngre medelåldern så kände jag en trygghet i att veta att OM jag någon gång skulle komma i knipa av en eller annan anledning, så fanns det ett skyddsnät i samhället, vilket skulle vara mig till hjälp och stöd i krissituationen.
På nittio-talet arbetade jag som postkassör och fick då dagligen bevis för hur socialtjänsten stöttade dem som inte klarat av livets prövningar utan hamnat i missbruksträsket med allt av elände som det innebär. Jag tyckte - och tycker - att dessa givetvis ska ha hjälp och stöd så att de inte blir av med en lägenhet eller inte har chans att skaffa mat för dagen. Att de sedan trots denna hjälp inte förmår annat än att skaffa mer droger är en annan historia - jag menar, man kan ju alltid diskutera formen av hjälp. När ska den personliga integriteten och självbestämmandet vara större än de krav som samhället ska kunna ställa för att ge hjälp?
Jag såg ju också hur de bluffade sina socialassistenter - och hur dessa ibland var fullt medvetna om att de blev förda bakom ljuset men ändå - med en suck - skrev ut nya pengar. Jag ljuger inte - fråga vilken "gammal" postkassör som helst, de kan intyga att det i många, många fall var just så. Jag förstår också att socialassistenter är människor - de har sina regler att gå efter och deras mer slipade klienter visste givetvis precis vad de skulle säga för att assisenten inte skulle kunna neka dem pengar. Jag lämnar det - det är som sagt en diskussion i sig.
Idag önskar jag att JAG visste vad man skulle säga. För om du i dagens läge är skötsam, aldrig har varit straffad, inte har några missbrukarproblem, har kämpat i 10 månader mot ett sinande penningflöde, är arbetslös, är utan a-kassa, är inskriven på arbetsförmedlingen och aktivt söker arbete dagligen (t o m som socialtjänsteman och andra tjänster inom kommunen - så bevis finns ju), är ensamstående mor, är självgående, har några tentor kvar på en högskoleutbildning, saknar studiebidrag då du p gr a en hel massa olika orsaker(egna o andras sjukdomar samt andra tråkigheter)har två tentor kvar och som du vid sidan av prioriteringen "jobbsök" försöker uppbåda kraft och ork till att läsa in och göra färdiga, om du i konkurrensen med andra arbetslösa, anses alltför välutbildad för de flesta jobb och i avsaknad av full examen för de jobb som ligger inom den egna sektorn, ja - då får du inget socialbidrag.
Att du varit sparsam, en otrolig levnadskonstnär, fått lite hjälp då och då från närstående, det ligger dig bara i fatet. Att du under tiden du går hemma och söker jobb, har mage att försöka läsa in dina två resttentor - det får du bara inte göra! Då räknas du som studerande - och det vet ju alla att studera, det får du inte göra om du ska få någon form av bidrag från soc. även om du är redo att ta första bästa jobb där de vill ha dig. Men går du i stället på droger - ja då kan de inte säga nej!
Som lök på laxen kom också svaret från den årliga nyansökningen om bostadsbidrag: Du kan inte leva på de inkomster du uppger därför dras bostadsbidraget in!
Är det så här vi vill att vi ska bete oss mot de som hamnar i svårigheter? Vart tog tryggheten vägen - vart tog stödet vägen för den som verkligen skött sig och under lång tid kämpat på egen hand? Vad är det för samhälle jag varit med och skapat???
Jag kan hålla med dig i mycket. Idag prioriteras inte att du tar eget ansvar, vare sig för ditt liv eller hälsa. Passar du inte in i det stela regelverk som finns hamnar du utanför det sociala skyddsnätet.
Det är nog många som idag har kämpat som undrar till vilken nytta.
Tänk om våra politiker kunde inse att det finns lika många behov som det finns människor och att flexibilitet i handläggningen skulle ge samhället otroligt mycket mer tillbaka än idag.
Du har rätt - ett individ-seende i stället för stela byråkratiska regler vore verkligen önskvärt.
Speciellt när man hamnat i den sits som jag beskrivit i bloggen. Den är nämligen helt sann och en nu pågående handläggning. Men överklagande tar tid och tid är pengar - som inte finns.
Under tiden stöder vänner och släktingar efter bästa förmåga. Se där - åtminstone en fin "gammal" sedvänja som ännu är vid liv.
Jag har så svårt att ta in att detta verkligen händer! Har alla blivit robotar? Var finns tankeverksamheten - och vem vågar använda huvudet och köra in en käpp i det självrullande byråkratiska hjulet för att få stopp på galenskaperna?
Ja, en riktig hjälte (vilket måste bli en vanlig, tänkande människa och inte någon i maktposition?) förväntas nästan träda in och riva ner det förblindande skynket som alla inblandade pinsamt nog verkar sitta bakom....
Undrar vad de ska säga efteråt, när det blir officiellt hur de med makt i den här situationen har betett sig.
Ofta brukar de tycka att de ska ursäktas direkt och att man inte ska bry sig om vad de har gjort bara de får göra rätt för sig i efterhand. Betala tv-licens när de blivit upptäckta med att inte ha gjort det, t.ex. Trots att de inte hade en tanke på att göra det före dess...
Det är så man skäms över att vara människa. Och jag blir så ledsen för den drabbades skull. Önskar jag kunde hjälpa till på något vis.