Att nedvärdera andra

Idag skulle sambon stå för matlagningen. Själv är jag väldigt ointresserad av den biten. Sambon är å andra sidan mycket intresserad, tycker det är kul att koka skinka till jul, julkorvar av olika slag och även i övrigt gillar han att laga till lite enkla rätter. Jag skriver enkla, då han är helt självlärd vid spisen och därför håller sig till det han behärskar - steka fisk, koka fisk osv. Detta gör han med den äran och det är en fröjd att komma hem från jobbet på kvällen och känna lukten av nystekt makrill t ex.

Idag skulle det bli enklare än enklast - djupfrysta kåldolmar i sås och stekta djupfrysta potatistärningar. Enkelt, men ändå gott, tycker vi.

När han så ropade att det var dags att hämta en tallrik och lägga upp då maten var klar, så förenade jag mig med honom i köket. På spisen står fortfarande stekpannan kvar med potatistärningarna i. De var hårt brända på ena sidan men lite blekare på den andra.

"Vi får köpa nya grejer. Det går ju inte att vända potatisen med dom vi har." suckar han i det han bedrövat studerar de tvåfärgade potatisarna i stekpannan. I handen håller han en plastgaffel modell större.

Jag bara tittar på honom, tar sedan en stekspade ur stället bredvid spisen och vänder lätt på potatistärningarna. "Jaha," säger han då urskuldande "den kanske jag skulle använt istället. Jag har haft den här" han tittar ner på gaffeln han håller i handen. Själv skakar jag bara irriterat på huvudet och tänker: "hur dum får man vara"

Som om han läst mina tankar så säger sambon lite bitskt: "Ja, du får faktiskt ursäkta, men jag använder ofta den här när jag steker och det brukar fungera bra. Jag tänkte bara inte på att vi har andra stekspadar att ta till när inte den här fungerar. Du behöver inte alls ruska på huvudet och dumförklara mig för det!"

Jag skämdes genast alldeles oerhört när han sa orden "dumförklara mig". Hur har jag mage att stå och nedvärdera en person som är mig så vida överlägsen på många områden i livet. Skulle jag kunna installera elen i ett helt hus alldeles själv t ex? Skulle jag kunna leta elfel och reparera utan annan hjälp än min egen kunskap? Även bortanför det rena yrkeskunnandet står jag mig slätt på många områden - kunskap om historia och olika skeden som skapat vår nuvarande världsituation t ex. Världsekonomi och hur den påverkar oss alla - för att inte tala om alla andra kunskaper som bara finns där och som ibland överraskar mig då jag inte haft en aning om vare sig intresset eller kunnandet.

Med skammens rodnad på kinderna bad jag givetvis om ursäkt för mitt uppförande. Så lätt det är att döma och fördöma. Tur att han inte är långsint :-D

Tankar

De senaste dagarna har jag ägnat åt att fundera lite kring det här med "arv" i form av inlärt beteende och också på de olika roller man har i relationer.

Det första ämnet orsakades av att jag blivit uppmanad att undersöka och göra upp med mitt "arv". Jag har värjt mig väldigt då jag inte tyckt mig ha något att göra upp med.

Det andra ämnet är ofta i mina tankar då relationer är spännande, jobbigt, roligt, energigivande, energitömmande och allt annat där emellan.

Jag har, till min glädje, haft en del "aha-upplevelser" under processens gång. En av dom var när jag insåg att jag ofta beter mig på ett visst sätt - för att det är "rätt", så "ska" man göra - fast det ibland går emot min egen personlighet.

Tänk vilken källa till skuldkänslor de gånger jag handlat enligt min personlighet (alltså klart "fel" mot vad mina föräldrar ansåg - och deras i sin tur - och deras ....) eller vilken dålig självkänsla som värkt i mig de gånger jag i stället handlat "rätt" - enligt mitt "arv" - men klart emot min personlighet.

Och när jag sedan - "AHA"!!!! - kom underfund med att dessa känslor, skuld respektive dålig självkänsla beroende på situationen, formade min roll i olika relationer... ja, då kunde jag inte annat än skratta.

Med risk för att låta som en gammal repig 78-varvare; alltså haka upp mig gång på gång - så måste jag säga: ÄR inte livet spännande - *S*

Dagens lilla ord på vägen

Självkärlek är nyckeln till positiva förändringar
(Insiktskort nr 90)

Innebörden tyds då till att det är först när jag kan älska mig själv utan att påverkas negativt av krav från andra som det kan ske positiva och varaktiga förändringar i mitt liv.

Min tanke blir då: Kraven jag ställer på mig själv då? Många gånger är ju de mer destruktiva och hindrande i min förmåga att älska mig själv än vad kraven från andra är.

Nåja, inte alltid så klart - det är ju "andra" som i begynnelsen fick mig att se mig själv med "yttre, kritiska ögon" - men nu, när jag är vuxen och själv väljer mina åsikter....

Det är alltså dags att se min potential - mina positiva sidor, mina styrkor, mina förmågor och därtill gilla dom av hjärtats lust. SEDAN - kan ju andra få tycka och tänka som dom vill utan att det bekommer mig något - *smile*

Vägval - 05

Att hitta sin väg i livet hör nog till en av de allra största utmaningarna som vi ställs inför. Det finns de som redan från ”start” vet/känner vad de är ämnade för – var de har sin passion och målet är klart och tydligt. Men för de allra flesta av oss så är det en pendling mellan olika mål.



I skolan ska vi välja väg och inriktning på fortsatt utbildning – och det innan vi ens vet vem vi är – ändå mindre vad vi vill ha ut av livet (mer än killar/brudar, musik, nöjen och party förstås). Har vi klarsynta vägledare i form av föräldrar, lärare eller andra vuxna med möjlighet att se våra gryende talanger så kan vi kanske få ett eller annat gott råd – och ofta följer vi dom i brist på egna idéer. Vi kan också ha en ”bästis” som har sin väg klar för sig och – även då i brist på annat – följa denne på fortsatt utbildning eller yrkesval.



På så vis hamnar vi många gånger ”snett” i början av livet. Vi vantrivs kanske med utbildningen eller – om vi hunnit så långt – med det yrke vi lyckats få arbete inom. Är arbetsmarknaden god – sett ur arbetstagarens synvinkel – så finns kanske möjlighet att byta jobb till något som känns mer ”jag”. Detta har hänt mig under min färd. Jag utbildade mig till korrespondent – i brist på egna idéer – vantrivdes, sadlade om och började köra taxi.



Bilkörning och service – jag var som klippt och skuren och stannade i yrket i 20 år till dess att tiderna blev tuffare och riskerna ökade mer och mer. Var då till sist redo för ett mer ”pappersbetonat” arbete och sökte mig till Posten – uppsagd p gr a övertalighet fick jag sedan chans att ägna mig åt den mest personliga formen av service – zonterapi och massage. Dålig lönsamhet fick mig att återvända till Posten och sedan – efter ytterligare en uppsägning så står jag nu bakom en kassa och fortsätter att ge service.



Ja, det är inte tu tal om att min bana inkluderar service i någon form. Att enbart sitta på kontor och skriva på maskin eller liknande hade varit förödande för mig – det inser jag ju idag. Men visst finns det en liten del av mig även i det jobbet. Och så är det väl – vi har en liten bit av oss inom alla de områden vi hamnar eller söker oss till.



Därför är det ju extra svårt att finna en enda ”rätt” väg. Var finns jobbet där jag kan tillfredsställa ALLA mina behov och få nytta av alla mina former av färdighet? Det blir alltså att komplettera – antingen två deltidsjobb eller ett jobb och ett nöje (eller fler).



Tyvärr så är det ju idag inte så lätt att pröva vingarna inom olika yrken. Jobben står inte som spön i backen och otaliga är de ungdomar som blir helt utan och därigenom också fortsätter att vara vilsna långt upp i åldrarna. Att sedan självförtroende och arbetslust försvinner i takt med att tiden som arbetslös rinner på gör det ju inte lättare att hitta ett mål att sträva mot.



Många är det som i sådana situationer väljer att studera i stället. Det tycker jag är bra för ingen lärdom är bortkastad och kunskap är lätt att bära. Värre är det ju med de hundratusentals kronor de under studietiden blir skyldiga att betala tillbaks. Helt OK om de får ett jobb inom den sektor de utbildat sig – men åter är det tuffa tider – även för välutbildade personer.

Toppar och dalar - 05

Svackor är välbekanta för oss alla.



Ena dagen mår jag toppen – allt flyter min väg – inga motgångar känns stora.



Helt plötsligt så börjar tankarna gå i andra banor.



Det jobb (skola eller kurs) som för några dagar sedan kändes inspirerande och lyftande är helt plötsligt en börda att gå till. Tiden är lång och dagen vill aldrig ta slut.



Den där spänningen jag kände av i nacken när jag satt vid datorn och snabbt kurerade med lite axelrullningar och avspänningsövningar värker idag så att jag är övertygad om att det blivit kroniskt.



Ekonomin som kändes helt under kontroll – varje krona var räknad och funnen tillräcklig för mina behov den närmaste tiden – ter sig helt plötsligt som en pengapåse med hål i botten där kronorna rinner ut utan att jag kan påverka det – och inga kommer det in heller.



Ja – verkligt eller inbillat så är svackorna de där stunderna, dagarna eller längre perioderna då jag inte kan se något positivt, någon möjlighet i vare sig nutiden eller framtiden. Det är då jag struntar i om jag lägger på mig några extrakilon och stoppar munnen full av godis eller annat gott som tröstar för stunden. Det är då jag ”vet” att alla människor tycker att jag är knäpp och inte vill umgås med mig. Det är då jag köper den där väskan som jag verkligen inte behöver eller också sitter jag framför datorn och spelar ”spindelharpan” och låter monotonin döva tankarna.



Och helt plötsligt – vem vet hur! – så ser jag ljuset i tunneln igen.



Då börjar jag plötsligt att se möjligheterna som tidigare skymdes av mina tvivel och min känsla av otillräcklighet och oförmåga. Det är då lusten till förändring gör sig gällande och jag kan plötsligt le mot min spegelbild och mot hela min omvärld igen. Jag känner hur livsglädjen börjar sjuda i kroppen och plötsligt ser jag också mina vänner som funnits där hela tiden – dolda av de draperier bakom vilka jag dolt mig med min rädsla.



Idéer och planer föds och tar form. Inspirationen infinner sig och jag är åter på väg mot nya eller nygamla mål.



Svackan är början till backen upp mot toppen! Utan svackor fanns det inga toppar! Är inte livet underbart

Samtalsterapi - 05

På hemväg från en fikastund med den ”likafikasinnade” hamnade jag i tankarna på ett av de samtalsämnen vi avhandlat. Vi kom in på att det finns många olika former av samtalsterapi och hur bra det är att det finns någon form för varje människa.



Jag kunde själv relatera till två olika former. Efter att ha blivit rånad tre gånger under min tid som postkassör fick jag, av en av Previas terapeuter, en fantastisk hjälp att ta mig igenom och lägga bakom mig den rädsla, oro och otrygghet som upplevelserna väckte i mig. Denna kvinna var varm, mjuk, inkännande och bekräftande till max och hon var mycket omtyckt och hade goda resultat (om man får uttrycka sig så krasst om mänskliga känslor) men samtidigt så fanns det de, som absolut inte ville bli ”behandlade” av henne, då de ansåg henne mjäkig och medhårsstrykande i överkant.



Som mina ”privatterapeuter” har min dotter och den ”likafikasinnade” ett förhållningssätt, som är ganska annorlunda mot denna kvinnas. De har båda en likadan inkännande, men ett mer logiskt penetrerande och klarsynt sätt att möta mig på då vi diskuterat olika situationer och faser i tillvaron. De ger båda en energikick och tänder gnistan att vilja ta tag i det som för stunden känns trögt och ger motstånd på ett eller annat vis.



Kommen så långt erinrade jag mig då också tidigare tillfällen i livet när andra vänner agerat stöd och hjälp – det är ju så vi människor i allmänhet söker ”terapi”; hos våra vänner – och hur olika de varit i sina ageranden och sina former av hemsnickrade terapeutiska metoder.



I detta ögonblick gick det upp ett litet ljus för mig. De olika terapiformerna är inte gjorda för patienten. De är framarbetade och finjusterade för att passa terapeuten och hans/hennes personlighet.



Själv har jag som sagt fått stöd och hjälp i livet av olika människor med olika förhållningssätt, olika livsåskådningar, olika erfarenheter osv. Det som varit gemensamt har däremot varit att JAG – ”patienten” – önskat, sökt och ibland t o m bett om hjälp med att reda ut tankevirret som känts jobbigt det vid den eller den tidpunkten.



Jag har också upplevt hur råndrabbade kollegor, goda vänner som upplevt trauman av olika slag (skilsmässor, dödsfall, ekonomiska bekymmer mm) har sökt hjälp hos än den ene och än den andre och inte känt sig förstådd eller tyckt sig ha fått hjälp någonstans. Min upplevelse av flera av dessa har varit att de antingen inte VILL bli hjälpta – inte har MOD att ta sig igenom det som är som ett svart hål och känns som döden inom dom – eller inte har TILLIT till andra människor och givetvis inte heller till den person de sökt hjälp hos.



Nu låter det tufft att säga att någon inte VILL bli hjälpt. ”Varför tror du annars att jag har sökt hjälp?” kan de undra. För mig känns det som att dessa personer har ett stort behov av att bli uppmärksammade och att det upplevda ger dom en möjlighet till att få just denna lilla extra uppmärksamhet. Att då bli befriad från denna rädsla, oro eller otrygghet som så lätt dras upp vid varje incident och ger tillfälle till upprepad uppmärksamhet från omgivningen känns inte som prio nummer ett. Jag menar INTE att detta är ett logiskt, medvetet ställningstagande – de är nog helt övertygade om att de verkligen sökt hjälp – ingen VILL ju må dåligt, vara rädd och otrygg – men OMEDVETET är behovet av uppmärksamhet starkare och det omedvetna värjer sig mot att reducera de tillfällen då uppmärksamhetsbehovet kan bli tillfredsställt. Låter det luddigt? Läs igen och försök förstå. Jag menar INTE att dessa människor agerar medvetet och manipulativt – tvärt om, de agerar omedvetet, drivna av något oerhört starkt, som de inte ens är medvetna om.



MOD – det andra kriteriet för att en terapimetod ska fungera. Det ÄR tufft att rota i sig själv. Jag är ibland livrädd för att ge mig in på områden inom mig själv – jag är övertygad om att det är döden som väntar mig om jag närmar mig vissa delar. Kroppen kan reagera rent fysiskt med illamående, trötthet, depression, värk, olyckshändelser (ja, jag tror fraktiskt det också!) – allt för att förhindra att jag rotar i de allra ömtåligaste, allra mest smärtsamma ögonblicken i mitt förflutna. Själv har jag genomlidit en del av dessa smärtor, jag har gråtit och jag har bannat och varit rädd för min hälsa – men jag har erfarit att på andra sidan smärtan finns lugnet och ron. Givetvis finns det oerhört mycket kvar att upptäcka och uppleva – sådant som jag inte ens är medveten om för att kroppen gömmer det bakom en fysisk eller psykisk reaktion – och tidvis har man varken ork eller lust att jobba med det. Då får man ta paus – årslång sådan, känns det som just nu J-



Som en liten parantes till detta kan jag väl tillägga att just sådana här traumatiska upplevelser gett mig möjlighet till att närma mig sådant som jag annars aldrig själv skulle komma på tanken – då det ligger så djupt att jag inte ens är medveten om att det finns där – att skärskåda och ta mig igenom. För mig (med den livssyn jag har) är det alltså – mitt i eländet – ett tillfälle till växande som erbjuds mig. Följaktligen känner jag ibland tacksamhet till ”mina” rånare som startade denna ”befrielseprocess” hos mig. Utan dom hade jag, som sagt, förmodligen aldrig ens blivit medveten om att det funnits smärtsamma upplevelser, väl dolda bakom försvarsmurar - vilka jag byggt upp under många, långa år - och dirigerande många omedvetna val och skapande av negativa mönster. Det finns massor kvar såklart - *suck* - men jag tar det bit för bit.



TILLIT. Det är oerhört viktigt att jag som ”patient” känner tillit till min ”terapeut” – inte till den metod som han/hon använder. Ibland kommer man i detta skede tillbaks till bristande vilja att förändra sig – man skyller på att man inte litar till den eller den terapeuten eller till den metod som h*n använder. Därför är det viktigt att man är medveten om detta: VILL jag eller smiter jag undan? Jag ska känna att jag kan blotta mitt innersta för min vän/terapeut och att h*n ser mig, älskar och accepterar mig för den jag är och inte säger ett till mig och ett annat om mig.



Summan av kardemumman blev alltså – i min lilla fundering – att resultatet av en terapi (oavsett form) ligger i första hand hos patienten, hans/hennes VILJA, MOD till förändring och TILLIT till sin terapeut/vän.



Får fundera vidare – något att ta upp vid nästa lilla träff, eller vad säger du min ”likafikasinnade”? J

Affirmationer - 050701

Affirmationer – Mental träning.

För mig är det två namn på samma sak. OK – visst ligger det lite mer ”andlighet” i benämningen affirmationer medan mental träning är fast förankrad i vetenskapliga kretsar.

De som använder uttrycket affirmationer känner ofta att de får hjälp och stöd från en annan dimension i sin strävan mot ett uttalat mål, medan de som sysslar med mental träning lägger hela ansvaret på att lyckas – eller misslyckas – på personlig basis.

Själv är jag lagd åt affirmationshållet - om nu någon trodde något annat J - och har sedan strax före jul förra året, då jag blev inspirerad av en bok jag fick i mina händer, ägnat mig åt vissa affirmationer.

Jag har affirmerat om min hälsa, min ekonomi, mitt yrkesliv och min livsinställning.

Idag har jag sett stora förändringar ske inom alla dessa områden och det som fascinerar mig allra mest är hur det främst är min inställning till dessa saker som har förändrats på vägen. Och hur små ”hintar” från omgivningen – vilka tidigare varit betydelselösa eller ointressanta för mig – helt plötsligt blivit de avgörande knuffarna på vägen mot mina mål.

Ta min hälsa t ex. Hur många gånger de senaste åren har jag inte föresatt mig att gå ner i vikt och motionera mera? Jag har gjort några tappra försök, men saknat motivation och inre styrka. Nu blev jag inspirerad av vänner – från flera håll – att ta tag i båda sakerna. En väninna övertygade mig om att jag skulle följa med och testa stavgång och en annan talade så positivt om och visade genom eget engagemang hur hon gått ner i vikt utan att egentligen anstränga sig.

Mitt liv förändrades också på ett sådant sätt att jag blev lockad in i en ”gratis” vardagsmotion – 40 minuters promenad till jobbet ca 3 ggr/vecka och resultatet har inte låtit vänta på sig. Utan att på något sätt lida har jag gått ner 5 kg och trivs nu i ”nygamla” klädesplagg som bara hängt oanvända under några år.

Ekonomin har även den förändrats och blivit mer stabil – givetvis inte av sig själv, det fordrar planering och arbete, också det saker som varit ”tunga” att genomföra tidigare men som nu känns självklara och enkla.

Jag har, efter 18 månaders sökande, ”blivit” med arbete. Och detta på ett ställe dit jag utan gensvar har sökt två gånger tidigare och dessutom skickat intresseanmälan till. Helt plötsligt öppnade sig en dörr och jag tog steget in. Först jobbade jag timmar men sedan fick jag ett ettårsvikariat vilket jag nu påbörjat.

Min livsinställning har även den förändrats. Det finns mycket kvar att jobba på där, men jag känner en förtröstan, ett lugn och en tillit som jag inte tidigare känt. Jag vet ju så klart att livet går upp och ner – jag är just nu inne i ett ”flyt” och då är det inte svårt att må bra rent psykiskt – men jag är ändå övertygad om att jag, även genom de tuffare tiderna, kommer att ha en inre övertygelse och tillit, vilken kommer att vara mig till hjälp i det långa loppet.

Nu kommer ju inte allting av sig själv. Det flyger inga stekta sparvar i munnen på någon, som han sa J - men som sagt: när motivationen och inspirationen har infunnit sig, då känns allt det man önskar möjligt att genomföra.

Några tips om du själv vill testa: (Gör det! Vad har du att förlora?)

Föreställ dig under affirmationen att dina önskningar redan gått i uppfyllelse. Fokusera och känn dig som om du redan lever ditt mål.

Ta t ex en affirmation om att känna glädje till livet.

Den kan lyda så här: Jag är fylld av glädje inför varje ny dag. Jag har lätt att hitta det positiva i olika situationer och jag har nära till skratt. Jag känner livsglädje i hela min kropp.

När du säger dessa meningar – högt eller tyst för dig själv – ska du KÄNNA den där glädjen inför varje ny dag. Tänk på ett ögonblick då du känt glädje och förväntan inför dagen – kanske en födelsedag, din bröllopsdag eller en semesterresa.

När du säger att du har lätt att hitta det positiva i olika situationer så tänk på en situation där du klart ser den positiva sidan och tar ställning för den i stället för den negativa som du ser som ett valbart alternativ.

När du talar om skratt och att känna livsglädje i din kropp – KÄNN den! Känn skrattet bubbla upp från maggropen och dra upp mungiporna till ett jättesmil. Skratta högt om det känns naturligt.

Detta fordrar koncentration och fokusering – säg din mening/dina meningar – så ofta du får tillfälle under dagen. Allt sker inte på en natt, men du kan ju också se det som så att om en dag är väldigt negativ och trist så får du åtminstone skratta och känna glädje de bråkdelar av en minut som du ägnar åt affirmationen.

Min erfarenhet är att det i början känns lite konstigt att ”låtsas” att man är vid målet. Mycket sitter i ”munnen” – i orden. Jag får plocka fram minnen från tillfällen när jag känt just så som jag förväntar mig när jag lever mitt mål. En dag så infinner sig känslan automatiskt när man säger orden – saker börjar hända, tillfällen gläntar på dörrar, förslag till vägar att gå kommer i din väg – motivationen ökar, jag SER de där möjligheterna som jag tidigare inte velat se. Slutligen är det jag säger helt sant.

Sedan är det ju inte så att världen förändras efter mig och mina önskningar. Jag upplever det mer som att jag förändrar mig själv och min syn på omgivningen och tar den plats, väljer den väg, som gör det möjligt för mig att ”leva mina mål”.

Och jo! jag tror ju att vi får hjälp på vägen!

Men om du inte tror det – ja, då kan du ju testa lite mental träning i stället J. Där gäller det också att redan se sig vid målet – att se sig genomföra det som måste göras för att nå dit vare sig det gäller att söka jobb eller vinna OS i kast med liten boll.

Visst är livet spännande?

Vem har kommit

Jag lyssnade på ett föredrag i veckan. Det handlade om hur vi kan växa som människor genom att ”skala bort” blockeringar och invanda mönster. Ett föredrag precis i min smak med andra ord J

Ytterligare en åsikt som jag delade med föredragshållaren var när hon framhöll att vi människor är så snara med att bedöma varandra efter en ’andlig’ skala och säga: Hon har kommit så långt, han är så högt utvecklad, Jag har kommit mycket längre än den eller den osv.

Enligt hennes sätt att se är vi alla lika högt utvecklade innerst inne – vi hör alla samman i grunden – det är våra personliga blockeringar som skiljer sig åt. En del har tjockare och fler lager än andra att skala bort – andra har jobbat sig igenom fler av sina lager, men alla har vi saker att jobba med.

Att kunna ha kontakt med den andliga sidan är en god hjälp på vägen, men det säger inget om hur långt personen i fråga har kommit med de ’mänskliga’ lagren.

Jag fick en välbehövlig påminnelse om att inte döma eller fördöma. Det är så lätt att söka fel hos andra för att stilla sin egen rädsla t ex. I den fällan hamnar jag titt som tätt.

Föredragshållaren höll på att läsa ’A Course in Miracles’ – en bok som också jag har liggande vid min säng. Den är tjock som en bibel och det fordras koncentration och stort intresse för innehållet för att läsa den. Den ställer titt som tätt verklighetsuppfattningar av gammalt datum på ända och jag tar en bit då och en bit då för att kunna smälta innehållet.

Sedan många år – tack vare Gary Zukav och andra samma andas barn – har jag tagit till mig budskapet: Att vi är här för att uppleva och lära genom fysisk form. Att vi skapar vår verklighet genom de val vi gör och att det är rädslan som är den stora boven i alla dramor som utspelar sig här på jorden.

Det gäller att vid varje tillfälle se bortanför sin egen rädsla – se igenom den och inte backa undan för den – och slutligen välja bort den. Detta låter sig inte göras i en livstid då vi för det mesta är helt omedvetna om att det är den som – genom vårt ego – styr våra val och vårt handlande.

Oj, jag skulle kunna hamna i en riktigt lååång utläggning här, känner jag. Det var inte min avsikt, så därför slutar jag med att önska dig en riktigt trevlig helg.

Filmvisdom - 050406

Ikväll har jag varit på bio. Filmen heter ”En långvarig förlovning” och utspelades under första världskriget och åren därefter. Ett ungt par – nyförälskade – skiljs åt av kriget och den unge mannen försvinner, betraktas som död men kvinnan vägrar ge upp hoppet. Det spelas upp en berättelse om tillfälligheter, grymheter, kärlek, hat, livsöden, hämnd, känslokyla och vänskap via tillbakablickar på realistiska och ruggiga krigsscener blandat med den unga kvinnans sökande efter sin älskade efter krigsslutet.



Själv tycker jag inte om att se realistiska scener med våld och blod i närbild. Min fantasi är livlig, samtidigt som jag inser att jag inte ens i mina vildaste sådana kan komma i närheten av det helvete som ett krig är.



Bortsett från det, så är filmen klart sevärd. Och visst förstår jag effekten i realismen. Man förstår hur en del handlar som de gör osv.



Några ord, sagda av den unga kvinnans fosterfar stannade kvar i mitt hjärta:



”Om du inte kan gråta så prata. Kan du inte prata så får du väl tiga. Men om du börjar prata så kan det lossa tårarna och om du börjar gråta så säger du kanske mycket mer än du hade tänkt. Men du kan ju också sitta där och tjura!” Det sista la han till då hans ord inte tycktes nå fram till fosterdottern.



Men jag tyckte det var så mycken levnadsvisdom i orden. ’Kan du inte gråta så prata – då är det lättare att nå in till gråten och när den väl lossnat så kommer orden som behöver bli sagda för att ge lindring.’



Mycket effektfullt och vackert foto förhöjde upplevelsen och det var trevligt att för en gångs skull höra något annat än engelska/amerikanska. Franska är ett mycket vackert och livfullt språk tycker jag. Dessutom ser man Jodi Foster i en biroll – och även hon talar franska. J

Gränssättning mm - 050405

Att sätta gränser!

Vid ett samtal, som böljade fram och åter bland livets sorger, prövningar, utmaningar och glädjeämnen, kom detta ’att sätta gränser’ upp på tapeten. Min kloka väninna sa då att hon tyckte att det var viktigt att vara medveten om VAR man sätter gränsen – i de fall man känner att man måste göra så.

Hon såg min något undrande min och förklarade vidare: ”Om man t ex vill sätta en gräns för hur långt man vill/kan/orkar hjälpa, så är det viktigt att man sätter gränsen nära sig själv och inte framför den andre.”


Hon visade med händerna hur handlingsutrymmet för motparten förändrades alltefter var man drog gränsen. Jag, som älskar bildillustrationer i de fall jag inte kan ta till mig orden, förstod då hur hon menade. Ibland tar det en stund innan 10-öringen trillar ner, nämligen.


Tack för hjälpen till den insikten – den tål att ha i minnet!


Sedan i fredags är jag arbetslös ”på riktigt”. Jag har varit på Arbetsförmedlingen och skrivit in mig, träffat min handledare och gjort upp en handlingsplan och i morgon ska jag på en informationsträff. Puh – det är jobbigt att vara arbetslös J

Idag har jag varit på ett informationsmöte på facket. Det handlade om våra pensioner. En dam från FK berättade om vårt gamla pensionssystem och det nya och vilka effekter det har på oss på olika sätt – beroende på födelseår. Det är en djungel, men hon lyckades räta ut några frågetecken och medan hon pratade så begrep man alltihop – men be mig inte upprepa det bara.


Därefter gjorde jag en liten visit hos min lilla bonusfamilj. Far i huset var i full färd med att packa för en arbetsresa till Irland, bonusgossen kände att något var i görningen och växlade mellan bus, skratt, smörgås och misstänksamma blickar på de vuxna som flängde runt och bar på kläder hit och dit. Slutligen tog Moderen och jag med oss den lille och gick till lekparken där det var en fröjd att se hur dessa jämnstora, små människor lätt knöt an till varandra – samtidigt som de levde helt i var sin egen lilla värld, där jakten på småfåglar och balansövningar på snett byggda bryggor och inmundigandet av god, härlig sand växlade om med gemensamma flygturer i gungorna.


Den sköna vårvärmen börjar åter dra sig tillbaks och lämnar plats för regn och blåst. Men ljuset är här och tar mer och mer tid från mörkret. Ljuvligt! Jag njuter.


Jag ser att Irene har namnsdag idag! Visst känner jag en sådan! Grattis på dig – hoppas du haft en bra dag. Och en liten blomma skadar ju inte som avslutning på dagens lilla tankemöda. Den är till dig Irene med en liten påminnelse om vad som komma skall

Blockeringar - 050311

Igår impulsköpte jag en begagnad symaskin. Sedan ett otal antal år tillbaks har min symaskin befunnit sig i dotterns ägo, då jag inte hade plats att ha den och dessutom ansåg att jag kunde handfålla de få byxben eller kjolfållar som det kunde röra sig om. I övrigt är jag ingen fantast på att sy. Men nu är det då dags att sy en ny gardinkappa till köket – och då saknade jag den gamle trotjänaren. Men nu har vi var sin – dottern och jag – och det är ju inte så dumt med tanke på att det är 12 mil emellan oss.



Annars så handlade det väldigt mycket om på vilka sätt man kan utvecklas som människa, komma runt sina egna blockeringar och känna tillit till flödet. Det var den ”likafikasinnade” och jag som åter hade intressanta diskussioner i ämnet.



För mig känns det viktigt att kunna identifiera just blockeringarna. Om jag inte ens ser dom så är det ju stört omöjligt att komma förbi dom. Till vår hjälp finns det då olika former av terapier, vilka kan lösa upp de inre spärrarna. Många gör det utan att nödvändigtvis definiera orsaken till spärren (rosenmetoden, healing m fl) utan ger oss i stället möjlighet att – med utgångspunkt från dagens insikter och kunskaper - arbeta med det som kommer fram, eller bara känna känslorna och därmed riva ner spärren.



Vi behöver alltså inte alltid minnas vad som orsakat spärren, utan får, genom att blockeringen löses upp, möjlighet att se nya vägar att handskas med gamla mönster. Mönster vilka en gång skapats av en speciell händelse (som ligger till grund för spärren, som hindrat oss att se nya sätt att bemöta det eller detta)



En del läkare använder sig gärna av psykofarmaka vilken lägger ut en dimridå framför blockeringen, vilket gör det ännu svårare för oss att se den. OBS! Jag fördömer inte psykofarmaka, bara viss form av användning av den – då man använder den som enda behandling eller i stället för att ge annan hjälp.



Så går vi omkring i en värld som krympt ytterligare. Jag gör ett försök att schematiskt beskriva det, som jag ser det:



- eller agerar -


Nu är det ju inte så ”enkelt” att det alltid bara är en händelse och en blockering. Har vi flera gånger upplevt saker som har varit så känslomässigt starka att vi skyddat oss från känslorna genom att skapa dessa blockeringar, så kan det ju ligga lager på lager för oss att lösa upp.



Oerhört många människor lever hela livet utan att se att de har en blockering. Det sätt de valde att reagera på första gången som skydd har blivit till ett mönster. Någon blir aggressiv – en annan viker undan och är rädd för konfrontationer – en tredje litar inte till någon annan än sig själv. Osv.



Man kan ju också arbeta på att förändra ett beteende utan att röra vid blockeringen. Jag utgår då från dagen som är och den person jag är idag. Jag skärskådar vilka reaktioner jag mår bra av och vilka som skapar problem för mig. Sedan arbetar jag medvetet med att förändra mitt agerande i de situationer då jag tidigare reagerat ’automatiskt’.



Många mår bättre av att arbeta med sig själv på det sättet och det är upp till var och en att välja sin väg.



Skönt är det i alla fall att veta att det finns en väg för var och en – ledsamt är det att så många lägger ansvaret för hur de mår utanför sig själva. Andra kan ha agerat på ett sådant sätt att jag en gång startade mitt beteende (skapade ett skydd) men det är bara jag själv som kan förändra det. Och det är en stor insikt i sig – det och insikten om att vi alla har eget ansvar för vad vi tänker och gör, mot oss själva och mot andra.



Oj, då. Så djupt det bidde idag då! Nu ska jag sy mina gardiner! Ha en bra helg.

Liknelsen om bilen - 050308

Röjningen bland pärmar och i lådor fortsätter. Under tiden vandrade tankarna och jag kom att tänka på liknelsen om oss och bilen kontra vår själ och vår kropp. Jag är inte säker på att jag minns den vare sig ordagrant eller till 100%, men på ett ungefär lyder den så här:



Tänk att kroppen är som en bil. Alla bilar behöver bränsle (mat och dryck) för att kunna fungera. En del ägare (själar) trimmar sina bilar (tränar, lyfter skrot) – andra putsar och byter ut fälgar och andra detaljer till senaste nytt (kosmetikkirurgi). Vissa sköter om sin bil – andra låter den bara gå – andra igen rent missköter sitt fordon (sin kropp).



Det finns olika bilmärken (folkslag) – inom bilmärkena så finns det olika modeller (nationaliteter) – de olika modellerna har varierande utrustning (utbildning). Det finns cabrioleter där taket är helt nerfällt och solen lyser in utan problem (mediala personer med en öppen kanal), några har taklucka (förmåga men är lite rädda) andra har en sedan.



Någon älskar att ha fönstren nervevade när det är sommar och varmt (nyfiken, öppen för nya vindar) en annan kör med klimatanläggning av senaste modell och ser ingen tjusning i att låta vinden leka i håret (jordnära o/e lagda åt det vetenskapliga hållet).



En äger en buss med plats för många, en annan föredrar en minimalistisk variant av färdmedel (stort socialt hjärta – enstöring, ensamvarg). Men på kvällen ställer vi ifrån oss vårt fordon (sover) och medan vår fyrhjulade vän vilar sig kan vi gå på upptäcktsfärd. Vi dansar, dricker, älskar och umgås. (Drömmer)



Den dag bilen inte vill vara med längre och vi blir tvungna att köra den till skroten (vi dör) så kan vi känna ett visst vemod om det nu var så att vi fäst oss speciellt vid just den här bilen (kroppen) av alla dom vi ägt tidigare. Men det tar inte lång tid förrän vi har annat för oss. Flyger till sommar och sol, kanske. Går till jobbet och fokuserar på det. Går i skola och utbildar oss. Träffar bekanta. Och när vi känner att tiden är mogen, Ja, då blir det en tur till bilhandlaren igen. Av våra tidigare fordon så har vi lärt oss vad vi behöver och vad vi inte behöver för att utveckla våra kunskaper som förare. På detta sätt så kan vi välja att köpa och byta bil ett antal gånger under vår tid på jorden = Vi beslutar oss för att återfödas för att få en chans att utveckla sådant vi missat i tidigare liv.



Ja, så ungefär låter den lilla liknelsen om bilen. Jag tycker den är jättefin och liknelsen är i mina ögon ganska träffande. Ser framför mig den där unge mannen som går med en trasa i handen mest hela tiden som han är i närheten av bilen. Likadant sneglar han in i varje skyltfönster eller spegel som han passerar och stryker gärna med handen över det glänsande håret. Undrar om han är en Rover eller BMW, tro?



Ja, jag vet i alla fall att jag är en liten fyrhjulsdriven bil. Vad är Du?

Hjälpmedel - 050224

Har åter botaniserat i floran av böcker med ’utvecklande’ innehåll. Då talar jag om böcker där författaren avser att förse sina medmänniskor med verktyg (som min likafikasinnade uttryckte det) för att kunna ta ansvar för sina val och finna den inre frid vi alla strävar efter – omedvetet eller medvetet.



Jag har läst ett otal antal sådana under de sista 10 åren och plockat till mig lite här och lite där av det jag läst och sedan försökt att använda mig av det i min vardag och i min egen strävan efter att bli en sannare och kärleksfullare människa. Periodvis har jag tyckt mig finna en inre såväl som yttre balans och har mått väldigt bra. Sedan kommer det bakslag och den nyfunna styrkan sätts på prov och flertaliga är de gånger då jag omedvetet har ’trillat tillbaks’ i gamla ingrodda vanor.



När jag efter en sådan utförslöpa tittar tillbaks på den grund jag tyckt mig bygga, ser jag att jag – trots att jag blivit bättre på en sak – har missat något annat. Det finns med andra ord alltid något att förändra och förbättra. En av de senare upptäckterna var min önskan att få min omgivning att tycka att ’min väg’ är den rätta. För mig är den det, men vad har jag för rätt att tycka att min väg är förmer än någon annans?



Nåja, nu är det inte riktigt så illa att jag tycker så. Däremot är jag så lycklig över de insikter jag gjort och den inre frid jag därmed har funnit, att jag gärna vill dela med mig av mina insikter. I och med detta har jag ibland brustit på så sätt att jag oombedd har framfört mina erfarenheter såsom vore de vägar till framgång för alla och envar. Jag har inte avsett att ’pracka på’ någon någonting – jag har mer haft som intention att påvisa en möjlig väg, vilken jag själv haft god erfarenhet av.



Nåja, det om detta. Det var ju den nya boken jag fann här om dagen som jag ville berätta om. Den heter ’Älska livet som det är’ och är skriven av Byron Katie & Stephen Mitchell. Jag har inte kommit längre än till en fjärdedel, men känner att jag kommer att kunna ta till mig denna metod som ett ytterligare verktyg, ett komplement till alla de övriga vägar jag funnit för att lära mig att leva i nuet, övervinna negativa tankemönster och agera på ett medvetet ansvarsfullt sätt – mot mig själv och mina medmänniskor.



Stora ord? Ja – det tycker jag också. Men man måste ju sikta mot månen för att nå till trädtopparna, sägs det J



Är du, liksom jag, intresserad av att hitta de små hjälpmedel vi så väl behöver i vår strävan efter utveckling, så kanske detta är något för dig. Om inte som ’solo-instrument’ så kanske som en fiol i stråkensemblen.

Du får det du ger - 050219

”Man får det man ger ut” - ”Gör mot andra som du vill att dom ska göra mot dig”



Tänk så enkelt det låter! Att agera med tanke på att det jag ger till andra – leendet till spårvagnsföraren eller kassörskan, hjälp med hissdörren till tanten med rollatorn, en slant i uteliggarens keps – det ger någon annan tillbaks till mig. Inte handlingen utan intentionen då – så klart.



Eller att jag lämnar en ren och snygg tvättstuga efter mig – det är ju sådan jag vill ha den när jag kommer.



Konstigt nog är det ganska lätt att göra de där små enkla positiva grejerna när man har de visdomsorden i minnet. Svårare är det att minnas dom när känslorna drar iväg och lockar mig till att göra ”dumma” grejer.



När jag irriterar mig på mina medtrafikanter – när jag baktalar min väninna – när jag ljuger för någon. Eller när jag hoppar över städningen av tvättstugan för att jag har bråttom.



Jag skärskådar ibland mina motgångar och försöker se varifrån de härstammar. Om butiksbiträdet fräser åt mig – kan jag ha fräst åt någon nyligen? Om någon ljuger för mig – har jag ljugit för någon? Väldigt ofta kan jag se mönstret. Jag kan erinra mig något tillfälle där jag betett mig på ett sätt som motsvarar det jag själv bemöts på – i både gott och ont.



Det är dock inte alltid jag kan hitta något samband i mitt eget beteende och det jag råkar ut för. Kanske är jag helt blind för mina egna brister (eller förtjänster J) eller också kan det vara så att jag har något specifikt att lära av det som inträffar. Det kan vara någon som ger mig en chans att växa; Ger mig tillfälle till att lära mig att säga ifrån eller be om ursäkt t ex.



På detta vis så skapar jag ju faktiskt själv en stor del av min tillvaro. Är jag arg och skäller på allt och alla? – ja, då kan jag ge mig katten på att jag ständigt kommer att ligga i luven på folk av en eller annan orsak. Skvallrar jag och berättar ”hemligheter” eller bättrar på sanningen för att bli mer intressant? – inte får jag bli förvånad om det skvallras och ljugs om mig.



Låtsas jag vara något eller någon jag inte är? – risken är överhängande att någon jag tror eller litar till kommer att visa sig vara bedräglig mot mig. Osv. osv.



”Dömen icke – på det att Ni själva icke må bli dömda” – se där, ytterligare ett känt bibelord i samma anda!



Jag älskar alla dessa gamla ordspråk, talesätt och bibelord. Det finns så mycken livsvisdom och klokhet i dom, så om alla levde i enlighet därmed, så skulle vi inte behöva ha några fängelser.



Men vi har vår frihet att välja – välja att tro att universums lagar inte gäller just mig – eller att jag är en del i helheten och lyder under lagen om orsak och verkan. Personligen väljer jag det sistnämnda även om det inte alltid är helt lätt att hålla i minnet.



Därför har jag blivit ganska så bra på att inte ge tillbaks om någon skadar mig. Jag vet ju att den som medvetet har en intention att göra mig illa på något sätt gör sig själv lika illa.



Däremot så kan jag försöka förmå mig till att ta tillfället i akt och göra något som jag önskar att någon annan gör för mig om jag tappar omdömet någon gång: Förlåta.



Visst låter det enkelt: Gör mot andra som Du vill att de ska göra mot Dig! Det Du ger ut – det får Du tillbaks.



Och ändå så är det så svårt att praktisera – men jag för min del kämpar på, åker på ett bakslag med jämna mellanrum, svär tyst för mig själv – och tar nya tag! Om du väljer att ta till dig dessa tankegångar: Lycka till! Vi kan inte göra mer än vårt bästa – men DET kan vi i alla fall göra - ’S’

För sent? - 050210

”Ingenting är någonsin för sent”

Så sant! Och ändå så har vi människor så lätt att förneka den möjligheten. ”Det går aldrig!” - ”Jag kommer aldrig att……” - ”Jag har alltid varit och kommer alltid att vara sådan eller sådan”

Det är ledsamt när vi känner så när det gäller oss själva. Ändå ledsammare är det – i mitt tycke – att vi förnekar våra medmänniskor möjligheten av att förändras. ”Hon är så aggressiv och blir arg för ingenting. Henne kan man ju inte umgås med.” – ”Han är så mesig, det blir aldrig någon karl av honom” osv.

Dags till förändring m a o. – Tillåt dig själv och människorna i din omgivning att växa och utvecklas i den takt de själva vill. Hjälp dom i stället för att sätta käppar i hjulet. Det är en stor förändring bara att sluta använda ordet ”aldrig” i samma mening som ”Jag, han eller hon kan” och ordet alltid i meningen ”kommer att vara” – såvida det inte är i positiva ordalag förstås.

Jag behöver inte söka - 050201

Läste ett litet ”ord för dagen”. ’Jag behöver inte söka’ stod det. Visst börjar man fundera.



Började tänka tillbaks på de stora händelserna i mitt liv. Första jobbet, mannen, barnet osv. Sökte jag något av det? Ja, givetvis:



Jag sökte mitt första jobb. Det sökte ju inte upp mig och knackade på min dörr – däremot fick jag tipset från en väninna som tänkte söka där.

Maken träffade jag genom arbetet.

Barnet fick vi allt jobba oss till själva ;-)



Men i det stora hela, mycket har bara kommit till mig. Jobben har jag fått genom tips, annonser som dykt upp utan att jag funderat, idéer i mitt eget huvud, vänner som haft kontakter som lett mig in på respektive yrkesval.



Visst har jag jobbat för saker och ting också, men när de väl manifesterat sig och jag skärskådar händelseförloppet så har det 8 gånger av 10 varit så att allt jobb jag lagt ner ändå inte varit det som lett fram till resultatet. Jag menar, nu senast så hade jag sökt minst 60 jobb, men det jag fick (även om det var tillfälligt) fick jag genom att andra var vakna för tillfällena som dök upp och talade i min sak. Sedan är det inte sagt att de gjort det om jag inte dessförinnan verkligen sökt en massa jobb. Hönan eller ägget?



Jag läser om igen orden: Jag behöver inte söka. Sorry, jag fortsätter nog mitt sökande i alla fall. Men kanske att det mynnar ut i en förvissning om att jag ändå får allt jag behöver – bara jag har tillit till livets flöden och är uppmärksam på när det är dags att kliva på tåget ett stycke igen.



Jag fick det en gång beskrivet för mig så här: Tänk dig att livet är en flod. Ibland flyter den lugnt och stilla och ibland forsar den fram ganska ordentligt. Själv sitter du i en kanot på floden. Du väljer själv hur du vill ta dig fram.



Du kämpar mot strömmen, sliter och åker baklänges nästan lika mycket som du tar dig framåt. Du vet inte vad som finns vid slutmålet dit du kämpar så förtvivlat, men du stannar inte ens upp och funderar över nödvändigheten, du bara ser motståndet och vill forcera det.
Du åker med strömmen, men är noga med att vara den som styr. Väljer strömmen att föra dig lite zigzag genom vattnet så låter du den inte göra det. Du tar i med all din kraft för att kanoten ska gå just den väg du bestämt. Och slutligen når du också de mål du satt upp under resans gång. De du har inom synhåll på din färd. För slutmålet, det vet ju du lika lite i den här situationen som i den förra.
Du beslutar dig för att åka med strömmen. Du lägger dig vilsamt tillbaks i din kanot och studerar himmel och natur. Du lyssnar på fåglarna och du njuter av att se solglittret i vattnet. Ibland styr du lite lätt med din åra när du tycker att kanoten är på väg att snurra runt i någon virvel, men du låter strömmen välja väg genom flodfåran. När du ser en vacker plats dyka upp kan du lätt styra in mot den och njuta där en stund. Slutmålet? Dit kommer du nog ändå vad det lider.


Lite av Puh’s filosofi det där. Men visst låter det skönt. Och nog kan vi ta till oss vikten av att inte låta sökandet överta färden och livet i realtid. Det är nu fågeln sjunger – missa inte det. Det är nu solen glittrar i vattnet – i morgon kanske det regnar.



Ja tänk vad tankarna kan flyga iväg bara av en enda mening: ’Jag behöver inte söka’

Valmöjigheter - 050121

Dagens lilla tanke handlar om val.



Vid en diskussion i ämnet framförde en av deltagarna som sin åsikt att vi inte alltid har någon valmöjlighet. Exemplet som styrkte påståendet var små barn, vilka blev utsatta för allt från psykiskt eller fysiskt våld till sjukdomar, olyckshändelser och död.



Jag, som tror på människans fria vilja och att vi alltid har en valmöjlighet – även de gånger då vi inte tycks se oss ”någon annan råd” – har också väldigt svårt att försvara mitt ställningstagande i de beskrivna fallen. Åtminstone när det kommer till valmöjligheter i detta livet.



För mig handlar det i de fallen till en stor del om val som gjorts innan vi föddes. Och om karma, vilken är en av orsakerna till att vi väljer att födas till jorden i en viss omgivning och med vissa förutsättningar.



Men det är den djupare delen av synen på vår fria vilja. Själv jobbar jag med insikten om att jag har min fria vilja i allt som rör min vardag.



Så väljer jag t ex själv om jag ska se positivt eller negativt på saker som inträffar. Eftersom jag har en tendens att se eländes elände så mår jag så jättebra när jag möter människor som hjälper mig att i stället se möjligheterna och de positiva aspekterna i en situation.



Min ’lika-fika-sinnade’ väninna är en sådan person. Därför vill jag – av egen fri vilja J - ge henne en liten ros idag på veckans sista dag.






Kram på Dig – och tack för alla uppmuntrande ord!

Förändring

Min likafikasinnade och jag strålade samman efter låååångt uppehåll - tack min vän för ett par trevliga timmar - och som vanligt vandrade diskussionen mellan det ytligaste ytliga (min frisyr - eller brist på - t ex) och det djupaste djupa.

Bl a så nuddade vi vid hur våra negativa förväntningar formades av tidigare erfarenheter.

Ett okomplicerat exempel: När en ungdom "vet" att föräldarna kommer att säga nej till hemkomst kl si eller så en onsdag, så baseras detta 9 ggr av 10 på tidigare erfarenhet av föräldrarnas gränser.

Det är när tonåringen förutsätter att det kommer att fortsätta att vara nej - oavsett situationen - som frustrationen kommer: "Ingen idé att jag ens frågar - dom säger ändå nej" - och så tjurar hon ihop inför denna negativa förväntan. I själva verket kan ju föräldrarna ha enats om att hon just vid detta tillfället skulle få stanna ute en timma till.

På detta vis tillåter vi våra negativa erfarenheter att styra vårt handlande i mångt och mycket. Och det med rätta i många fall - det är ju av misstagen man lär.

Fel blir det först när vi därmed sätter gränser för andras möjlighet till förändring och på så vis också låser oss själva i ett gammalt mönster.

"Jag gör inte si för då gör han så, det vet jag."
"Hon kommer att bli jättesur när jag talar om att..."

Tänk vilken energi vi lägger ner på att i förväg reagera på förväntade reaktioner/aktioner från andra. Och så förvånade vi stundtals blir över att personen i fråga inte alls tyckte, tänkte, sade, gjorde som vi trott.

En liten aha-upplevelse - och ytterligare en förändring att sträva efter för min del:

Förutsätt inte att gamla mönster är oföränderliga.
Ge mina medmänniskor en chans att överraska mig.
Var inte rädd för ett nej eller annan form av negativ reaktion - det kan ge mig flera valmöjligheter och större handlingsfrihet än om jag i förväg bestämmer mig för hur svaret/reaktionen blir.
Genom att släppa negativa förväntningar kan jag ge mig själv gåvan att inte oroa mig, tjura, vara förbittrad eller frustrerad i förväg eller kanske t o m helt i onödan.


Så där - nu vart det satt på pränt - alla flygande tankar. Hoppas det blev något begripligt av det hela :-D

Det har varit dåligt med bloggfunderandet, reflekterandet och djuplodandet en längre tid nu. Lusten och orken har saknats - därför känns det roligt när inspirationen väcks till liv igen.

Gruppdynamik

De var tre stycken som tillträdde sin nya tjänst på samma gång. Gruppen de skulle arbeta i bestod av två erfarna på tjänsten - varav den ena var gruppledare - och en som under ett års tid varit "till och från" för att de senaste månaderna varit "till".

Vid det första mötet enades man om hur man ville jobba. Ganska snart visade det sig att det åter igen varit lättare att säga tulipanaros än att göra den. Genom schemaläggning blev de uppdelade i två grupper. Resultatet blev "Vi och dom" så klart.

När så gruppledaretjänsten blev utlyst (vilket alla vetat från början att den skulle bli) så startade kriget.

En av de nya, ivrigt påhejad av "gamlingarna", satte sig snabbt in i alla arbetsuppgifter, tog för sig och visade framfötterna på alla vis. Hon vände sig till högste chefen för frågor och åsikter.

De andra såg ett tag storögt, förstummat på hur hon forsade fram. Sedan tog en av dem ett djupt andetag, lierade sig med en annan hög chef och tog upp kampen.

Nummer tre funderad länge. Förmodligen kom hon fram till att hon inte ville arbeta under någon av de andra aspiranterna, för hon beslöt sig till sist för att lämna in en ansökan även hon. Den baserade hon på sina stora kunskaper och erfarenhet av jobbet.

Nummer fyra ville bara att det skulle bli avgjort vem som skulle bli gruppledare för att det sedan skulle bli lite arbetsro och förhoppningsvis mer struktur i arbetet i stället för dold tävlan i vem som kunde mest och bäst.

Nummer fem, den enda deltidaren, sågs till att börja med som ett hot av de övriga kombatanterna, men när hon klart deklarerat att hon inte tänkte söka tjänsten då hon inte ville jobba 100%, bedömdes hon som ofarlig.

Fast nog hade hon haft lust att söka. Hon ville så gärna, likt nummer fyra, få struktur och ordning. Hon ville skapa samarbete, enighet och laganda i denna splittrade grupp.

Samtidigt såg hon klyftorna, hon hörde den falska vänligheten alternativt den stundtals illa dolda irritationen när man genom frågor som "Är du inte färdig med.... Har du gjort...... Vad är det som ligger här? Vad är detta? Gjorde du klart ..... " osv visade sin överlägsenhet både för sig själv, omgivningen och den andra.

Skitsnacket började, "vi och dom" blev alltmer utpräglat, att synas "uppåt" blev allt viktigare ....... kampen pågår - må bäste man vinna.

Att se sin egen rädsla

När jag för ca 10 år sedan först kom i kontakt med tanken att grunden till vårt beteende är "rädsla" så fick jag en sådan där "aha-upplevelse".

Jag började att studera mitt eget och andras beteende och kunde väldigt ofta hitta rädslan i botten.

Det var inte så svårt att efter viss träning se igenom andras masker och hitta rädslan bakom. Men att hitta min egen rädsla är ibland knepigare.

I en meditation, där jag var mycket närvarande i ögonblicket och i rummet - kunde inte släppa dagens stress och tankarna flög mellan olika händelser under dagen - och jag försökte i stort sett bara att slappna av för att finna lite ro, kraft och frid.

Jag mediterade över frågan: Varför är jag så osäker på mina faktiska kunskaper. Varför vågar jag aldrig stå upp och säga "det här kan jag"?

För att inte mina familjemedlemmar ska vrida sig i skrattspasmer, så får jag väl erkänna att jag alltsomoftast är väldigt säker på riktigheten i det jag säger (och givetvis åker på en "nit" då och då - till övrigas stora förtjusning) Jag ses alltså som påfrestande "bättrevetande" i vissa lägen.

Men inte i de fall då jag borde utstråla lugn och säkerhet. Då blir jag osäker om någon har en annan uppfattning i sak och börjar fundera på om jag lärt mig fel eller minns fel osv.

Mitt i meditationens närvaro i nuet upplevde jag under några sekunder hur jag fördes bort och såg mig själv (i en annan kvinnas gestalt) när jag förlöste ett barn som var dött. Jag "visste" att barnets död berodde på mig. Mamman hade flera gånger talat om för mig att något var fel, men jag hade stått på mig och varit säker på att allt var helt OK - vilket det således inte var.

Upplevelsen var, som sagt, sekundsnabb och jag, som är övertygad om själens överlevnad och förmåga till reinkarnation, funderade på om det kunde vara så att jag sett mig själv i ett tidigare liv. Detta skulle ju då givetvis förklara varför jag kände mig så osäker på mina kunskaper.

På morgonen berättade jag upplevelsen för min dotter, som svarade mig:
Oavsett om det var från ett tidigare liv eller "bara" en bild av din rädsla för vilka konsekvenser det kan få om du står på dig så var det ju en djup insikt.

Och tänk - SÅ 'enkelt' tror jag faktiskt att det var. Det är - återigen - rädslan som är grunden till ett beteende som är negativt för mig själv såväl för dem som jag kanske hade kunnat ge hjälp under åren.

Själv valde jag alltså att se mig som "ett offer" för händelser som jag idag inte kan styra över - den som stod vid sidan av, i det här fallet min dotter - såg istället rädslan bakom mitt beteende.

Är inte livet spännande?

Tack för den insikten kära dotera mi :-)

Tidigare inlägg