2014

Från och med 2014 hittar du mig HÄR

Kärleken är .....

De båda väninnorna strövade sakta längs kajkanten och njöt av sommarsolen och gemenskapen. De hade nyss avslutat en fikastund på utecaféet och ville ta vara på varje stund de hade tillsammans - man och barnfria för några timmar.

"Du," sa den ena och tittade på väninnan. "Jag har funderat över det här med kärlek. Vad är kärlek egentligen? Vad är det för dig? Är det att ge, dela med dig av det sista du har i godispåsen? Är det att ta hand om din gamla mamma? Är det att ställa upp och hjälpa den du älskar?"

Väninnan tittade småleende tillbaks.

"Ja, du - visst är väl allt det där kärlek, men det är väl också personlig läggning? Jag menar - en generös människa delar gärna med sig - även till den hon inte älskar. Att vårda är ju också det en läggning - en del gör det bättre och med inlevelse, andra har lite svårare för det där med blöjbyten på gamlingar och sånt. Och visst är det kärlek att ställa upp för varandra och andra. Men också det kan man ju göra utan att älska personen i fråga.

Jag menar - inte älskar du ditt barn mindre för att du plockar undan det där godiset du köpte i affären och sparar till din egen mysstund framför tv:n på kvällen? Och inte älskar du dina föräldrar mindre för att du är äckelmagad och har svårt för att byta blöjor på dom, när din syster kanske gör det utan problem? Och alla dom som ställer upp för främmande människor som har det svårt av en eller annan anledning - älskar dom dessa personer speciellt mycket? Eller är den som inte ställer upp, kanske har egna tuffa problem att brottas med osv, en "sämre" människa?

Jag ser det mer som att sådana här saker är, dels en personlig läggning - vårdande - generös - slåss på barrikaderna för de svagare osv - men också en medmänsklig kärlekshandling. För visst ligger det kärlek bakom - det tycker jag inte man kan säga annat, men den där kärleken som du talar om -nej, den tycker jag inte man kan mäta i dom exemplen."

"Nej, jag ser hur du tänker. Kanske man ska vända på det då. Är det brist på kärlek när man ljuger, bedrar, manipulerar, spelar spel osv? Är det ett mått på kärlek? Eller avsaknad av, rättare sagt."

"Hm" - nu var de båda kvinnorna helt uppe i sin diskussion, de slog sig ner på en solvarm träbrygga och lät benen dingla ner mot vattnet under dom.

Den andra kvinnan försvann bort i ett hemligt minne av en affär hon haft med en arbetskamrat - en stormig natt på en konferens, sedan var hon botad och ångerköpt. Hon beslutade sig för att aldrig berätta för någon om vad hon gjort - inte ens för väninnan.

"Hallå - var tog du vägen? Jag sa just att detta att medvetet göra något, säga något som man vet sårar den andre, att manipulera - visst är väl det brist på kärlek. Det tycker i alla fall jag."

Med sin otrohet i minnet svarade den andra:

"Nej, jag tycker nog inte att det är det. Visst kan man hamna i situationer där man trixar lite för att inte mista den man älskar. Älskar du mindre då? Sedan det där med att medvetet skada - ja, det är ju ett kärlekslöst handlande - utan tvivel, men betyder det att du inte älskar den andre? Åter tycker jag att det är våra olika personligheter och behov som styr vårt agerande. Är du kontrollerande till din läggning så försöker du ta kontroll i relationen. Vi är givetvis överens om att det inte är ett bra sätt att hantera sina problem på, men visar det på bristande kärlek? Nej, jag tycker nog att man ska se på själva agerandet och bedöma det ur synpunkten 'kärleksfullt' eller 'inte kärleksfullt'.

Det enda jag kan tänka mig som visar verklig kärlek är förlåtelse och stöd."

Väninnan såg ut att ha lite problem med att följa med i tankekedjan - hon var tyst en stund och funderade över vad som sagts.

"Har du tänkt på en sak?" sa hon sedan. "Efter vad jag förstår av det jag fått mig berättat och själv upplevt, så är det just kärlek och stöd vi får av våra vänner och anhöriga som gått över till andra sidan!"

"Ja, det har du rätt i. Men de gör inte våra val och de försöker inte styra, de ger råd i den mån det ingår i planen, men annars låter de oss både välja och ta konsekvenserna. Men trots att vi ibland barkar käpprätt in i skogen med våra val, så visar de inget fördömande utan försöker i stället att stödja oss där vi är."

"Ja, DET är kärlek, det"

Kärleken ÄR ....

Ett möte i busskuren

Hösten hade gjort sitt intåg med regn och blåst. Det hade hunnit bli mörkt och bilarnas lyktor speglade sig i den blöta asfalten när de susade förbi henne där hon stod inne i busskuren. Hon var en liten figur – dryga 1,50 lång – iklädd knallgul regnkappa och sydväst av det slag som fiskarna har.

Hon höll sin handväska med båda händerna framför sig och stod bredbent och stadigt och böjde då och då överkroppen framåt och kikade utanför de skyddande rutorna för att se om bussen var i antågande.

Ynglingen som delade hennes väntan stod längst inne i hörnet med en cigarett i handen och sneglade forskande på hennes lite satta uppenbarelse. Han var tunnklädd och frös lite av vätan som hunnit tränga genom hans tunna jeansjacka då han skyndat sig till busshållplatsen. Han drog ett snabbt bloss på cigaretten och gick också han fram för att se om bussen närmade sig.

När han stod bredvid flickan sneglade han ner på henne. Han var själv ganska lång och ynglingaslank i kroppen. Axlarna hade han dragit upp och hakan sökte skydd innanför ollen som stack upp innanför jackan.

Ingen buss i sikte. Irriterat slängde han resten av cigaretten på marken och krossade den med foten. Flickan vände sitt ansikte upp mot honom och när han nu kunde se henne på nära håll upptäckte han att hon var mongolid. Hon skrattade med hela ansiktet mot honom och sa med oväntat mörk röst:

De regnar!
Han sneglade sig snabbt omkring som för att se så att ingen såg honom. Sedan gjorde han en liten grimas, fnyste genom näsan och drog sig tillbaks till sitt hörn igen.

Flickan lät sig inte bekomma av hans avoga uppträdande. Hon vände sig mot honom och fortsatte att prata:

Ja ska åka till min farmor. Me 34:an. Ska du också åka me den?
Han bevärdigade henne inte med en blick utan tittade demonstrativt på annonsskyltarna som satt i busskuren. Flickan skrämde honom lite. Han kände ingen som var handikappad och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig – eller vad hon skulle kunna tänkas hitta på. Rädslan för det okända fick honom att visa upp en tuff och avvisande attityd.

När han inte svarade så vände flickan åter ryggen åt honom och kikade ut efter bussen. Hon pratade nu för sig själv:

Kom nu då bussen. Jag längtar till farmor. Kooooom nu då!
Ynglingen tittade storögt på den lilla satta kroppen som nu hoppade lite upp och ner av otålighet. Skulle hon få någon form av utbrott nu? Vad skulle han göra då??

Än en gång vände hon sig om mot honom. Hon log och hela hennes ansikte lyste upp som det bara gör på den som är genuint lycklig för ögonblicket. Utan att vara medveten om det avståndstagande som hela hans gestalt utstrålade gick hon fram till honom. Hon gick honom aningen för nära, som den gör som inte naturligt är medveten om var gränsen mellan dig och mig går. Han försökte komma undan hennes närhet, men stod redan med ryggen mot glaset och kunde inte backa mer.

Är det inte myyysigt med regnet?
Hon läspade lite lätt och när hon betonade ”yyy” så kände han hennes andedräkt mot ansiktet. Hon luktade violpastiller – hans favoriter. Han visste inte hur han skulle göra. Det var svårt att ignorera en person som stod med ansiktet uppåtvänt bara någon centimeter från ens bröstkorg.

Han gled ett steg åt höger så att han kom fri från henne, men svarade i alla fall på hennes tilltal.

Tycker jag väl inte!
De tycker jag! De e så myyysigt att plaska i vattenpölarna.
Herregud, hur gammal är hon? Hon ser ju i alla fall ut att vara runt 20! Han såg ju att hon inte var som andra, men blev ändå lite förbluffad över hennes glädje över så barnsliga nöjen.

Vafför har du inte stövlar och regnjacka på dig? Det regnar ju jättemycket.
Hon såg bekymrat på hans blöta uppenbarelse.

Du får låna min regnjacka om du vill. Jag har regnbyxor och sydväst så jag blir inte så blöt ändå.
Bestört såg han hur hon började att knäppa upp tryckknapparna i regnjackan

Nä, nä. Behåll du din regnjacka. Jag klarar mig!
Säkert? Vill du ha en violkaramell?
Hon bet i sin vante och drog den av handen som hon sedan stoppade i fickan där hon fiskade upp en ask violpastiller. Hon tog ut vanten ur munnen och stoppade den under ena armen och räckte fram asken mot honom.

Den såg ny ut och var väl stängd så han kunde inte motstå frestelsen att sticka ner fingrarna och ta två pastiller. En tanke flög för honom. Tänk om han skulle ta hela asken? Hon skulle inte vara någon match för honom. Hon kanske hade pengar också!

Förskräckt sköt han undan de främmande impulserna som bara dykt upp i sinnet. Han hade aldrig någonsin tagit något från någon annan. Han såg sin mammas kärleksfulla ansikte framför sig och föreställde sig hur hon skulle se ut om hon vetat att han ens tänkt tanken på att råna någon – om det så var bara en tablettask det gällde.

Vid tanken på mamman – död sedan två år tillbaks – kände han sorgen skölja över sig igen. Han hade till sist lyckats finna en rutin i sin vardag och små glädjeämnen här och där efter att den första chocken och oerhörda sorgen nästan lamslagit honom under ett drygt år. Pappan, lillasystern och han hade blivit väl sammansvetsade och de hade varit varandras livbojar och funnits till hands för varandra hela den tunga perioden.

Den välkända ilskan steg i honom. Ilska över att ha blivit lämnad, ilska mot bilisten som inte sett modern där hon kommit cyklande vid vägkanten, ilska mot hela världen – för att den fortsatte som ingenting när detta oerhörda hade inträffat.

Han vände sig mot flickan och kände lust att slå henne. Slå henne, bara för att få lätta på ilskan som överrumplade honom när saknaden och sorgen slog till med all kraft när han var som mest oförberedd.

Vafför är du så arg?
Flickan såg bekymrad ut och all ilska pyste med ens ut med utandningen. Kvar fanns bara en oerhörd tomhet och känsla av meningslöshet.

De ska inte du bry dig om!
Han fräste åt henne – men inte med en min visade hon att hon tagit illa upp.

De gör ont här när man är arg. Har du ont här?
Flickan tog sig för bröstet med den nu åter vantbeklädda handen. Hon la huvudet på sned och såg medkännande på honom. Åter vände han henne ryggen och gick fram för att kika efter den eländiga bussen som aldrig tycktes komma. Han brydde sig inte om att svara henne, men kände den välkända smärtan i sitt bröst.

Min mamma sa alltid att när man är arg så e det för att man egentligen e lessen eller rädd. Min mamma e en ängel nu. Ja har haft jätteont här för att ja va’t lessen så mycket. Men sen sa min farmor att ja inte ska va lessen för mamma e me mig hela tiden fast ja inte kan se henne. Fast det va inte riktigt rätt, för ja känner henne ibland.
Tårar började trilla nerför de runda kinderna men hon torkade resolut bort dom med vanten och log mot honom igen.

Han tittade på henne och förundrades över de snabba humörsskiftningarna. Han kände sympati och syskonskap med hennes förlust och avundades henne lite för den saklighet som hon lyckades se på situationen med.

Vaddå känner henne?
Nyfiket la han huvudet på sned och tittade ner på den lilla satta gestalten i den gula regndressen.

När ja hoppar i vattenpölarna – eller när ja rullar runt i gräset på sommaren – eller när ja leker me farmors hund. Då känner ja att mamma är me mig för då ä ja så gla här (åter handen på bröstet) Å de va så som ja kände mig när hon krama mig.
Tyst tittade han på henne. Ja, visst. Också han hade stundtals känt sin mammas närvaro på det sättet. I somras t ex – när han satt ute i ekan och metade. Solen höll på att gå ner, lommen lät sorgset från andra sidan sjön och myggorna började bli envetna och påträngande. Men mitt i alltihop kände han en lycka över att få sitta där och bara finnas. Och samma sköna varma känsla av trygghet och glädje hade han ju upplevt många gånger tillsammans med sin mamma – bara av hennes blotta närvaro.

Han kände värmen stiga i bröstet. Så enkelt var det. Hans mamma var närvarande i hans liv fortfarande – även om han inte längre kunde se eller ta på henne. Men han kunde känna hennes närvaro. Om han fyllde sitt bröst med smärta och ilska så fanns det ingen plats kvar där han kunde känna mammas kärleksfyllda närvaro, men när han släppte ilskan och lämnade rum för glädje och kärlek så kunde han också förnimma sin mamma.

Han såg bussen närma sig och till både sin egen och flickans förundran slog han spontant ut med armarna och gav den kycklinggula varelsen en stor kram. Hans ansikte sken som solen och han mumlade:

Tack, tack min vän för det du lärt mig ikväll.
Bussföraren tittade förvånat då han såg hur en lång yngling springande försvann från busskuren mot villaområdet som låg strax bredvid. En gulklädd flicka med skinande ansikte klev på bussen, visade sitt månadskort och sa

Nu ska ja åka till farmor. Mamma ska också me, men hon flyger själv.
I en villa några kvarter längre bort blev en far och en syster glatt överraskade av att brodern plötsligt stod i dörren och ropade efter sina stövlar. Han skulle ut och plaska i vattenpölarna och uppmanade sin syster att följa med. En stund senare sågs tre personer skutta som tossiga i vattenpölarna på den lilla åtevändsgatan utanför huset. Och var man riktigt uppmärksam, så såg man en fjärde person som förnöjt skvätte vatten på än den ena och än den andra medan ett stort kärleksfyllt leende lyste upp hennes ansikte.

Stockholms central - 050324

Utdrag ur ”En resa till Helsingfors”

Personer: ”Hon” – kvinna i övre medelåldern/snart att beteckna som ’äldre’ – van bilresenär –

för dagen något besvärad av en envis förkylning (nysningar och näsdropp)

’Kepsen’ – äldre herre, sambo med ’hon’- van bilresenär –

för dagen något irriterad på en resväska med hjul.

Plats: Stockholms Centralstation



Glada över att äntligen vara framme i Stockholm, steg de av tåget. Hon hade pappersnäsduken i högsta hugg, en minimal handväska hängd kors över bröstet och en datorväska – för dagen använd som handbagage – i vänster hand. Kepsen lyfte ner den lilla hjulförsedda resväskan på perrongen och greppade rejält i handtaget.



Nu ska vi se, tänkte hon. ’Cityterminalen’ ska vi till. Det är därifrån transferbussen till Silja Line avgår. Hon kikar på skyltarna i taket och hittar genast en som pekar nerför en trappa mot Cityterminalen.



”Kom, häråt ska vi” hojtar hon till ’Kepsen’ och går med bestämda steg mot nergången. ’Kepsen’ hänger på. Inga rulltrappor här inte. Nehej, det blir till att lyfta resväskan då. Han är irriterad på det långa handtaget men tycker det är besvärligt att trycka ner det, så han lyfter med handtaget uppfällt och väskan blir lite otymplig och svårhanterbar. Han ser ryggtavlan på henne när hon ilar nerför trapporna och följer troget efter.



Nedanför trapporna letar hon febrilt efter ytterligare vägvisning. ’Cityterminalen’ tycks som bortblåst, men alla andra resenärer vänder i en ström åt vänster, så hon hänger instinktivt med de andra. ’Kepsen’ följer henne i kölvattnet.



De kommer in i en stor hall. Båda letar med blicken efter ny vägvisning. Trots att taket är fullt av skyltar som visar åt olika håll, kan de inte se en enda som visar vartåt ’Cityterminalen’ är belägen.



”Vi kanske missade någon när vi kom ner för trappan? Jag följde i stort sett bara med strömmen.” Sa hon, nös – torkade den röda, ömma näsan – och tittade med tårade ögon på ’Kepsen’ som blängde på resväskan. ”Det är en jädra väska, det här” sa han. ”Den tar i överallt!”



”Vi får gå tillbaks igen och titta” sa hon och vände resolut tillbaks åt det håll de kommit från. Hon sneglar över axeln och ser att ”Kepsen” följer henne i kölvattnet. Nu går de mot strömmen. Folk har bråttom och går med målmedvetna steg – alla tycks veta precis vart de är på väg. Känslan av att inte veta var hon är eller vart hon ska ta vägen är ovan och situationen känns irriterande.



Tillbaks nedanför första trappan. Nej, hur de än tittar så hittar de ingen vägvisning till ”Cityterminalen”. Det finns en skylt mot ’Flygbussar’ och då hon mindes att den och ’Cityterminalen’ suttit tillsammans på den första skylten, sa hon: ”Du, vi följer vägen mot flygbussarna – då kanske det dyker upp ny skyltning mot Cityterminalen.”



”Det är ju inte klokt!” utbrast ’Kepsen’. ”Hur tror dom att folk ska hitta när dom inte skyltar ordentligt!” Hon instämde nickande, nös och torkade näsan.



De vänder åter mot den stora hallen. Där inne hittade de skylten mot flygbussarna och började dra sig åt det hållet, fortfarande med blickarna riktade mot taket i förhoppning om att plötsligt få syn på ’Cityterminalen’. Runt om var det ett fasligt surr. Folk pilade åt olika håll och ingen så mycket som kikade åt deras håll. Luften kändes laddad med stress och de kände att den var smittande. De hade gott om tid att hitta anslutningsbussen, så egentligen borde de inte vara stressade.



Åter tvekade hon. Fanns det ingen översiktskarta så att de kunde se var de befann sig? ’Kepsen’, som knatat på efter henne genom hallen, stannade och sa: ”Vi kanske skulle fråga någon? Det måste väl finnas någon upplysning någonstans.” Tanken hade slagit henne också och hon tittade sig omkring på de olika affärerna som var runt om. Den blöta näsduken byttes mot en ny, ren och torr.



Där fick hon syn på något som liknade SJ:s biljettförsäljning. Där visste de säkert att ge besked. Hon stegade fram mot en av luckorna som stod upplyst och tittade sig om efter någon på insidan. Tomt! ”Där uppe” pekade ’Kepsen’. ”Där sitter en gubbe i den luckan!”



Hon torkade den onda näsan och stegade mot luckan som ”Kepsen” visat henne mot. I samma ögonblick klingade det i en högtalare och en person materialiserade sig ur människohavet och gick med bestämda steg och en nummerlapp i handen fram till den enda bemannade kassan.



Irriterat sökte hon med blicken någon annan affär och hittade snabbt Pressbyråns stora skylt. ”Jag frågar där inne i stället!” Utan att kolla om ”Kepsen” hängde på rusade hon tvärs över den stora salen och in i Pressbyrån. Den var stor och hon sökte efter någon personal att fråga till råds. En ung man höll på med uppackning av varor och hon riktade in sig på honom.



”Hej” sa hon. ”Kan du visa mig vilken väg jag ska gå för att komma till ’Cityterminalen’?” Den unge mannen tittade tomt och med något gapande mun på henne. När hon var på väg att upprepa frågan, i tron att han inte hört henne, ryckte han bara vältaligt på axlarna och återgick till uppackningen.



Nehej – inte ens stockholmarna själva visste var Cityterminalen låg. Hon nös igen, torkade näsan och rusade ut ur affären. ’Kepsen’ väntade troget. ”Ah, vi går väl häråt då, så får vi se” sa hon och tog av åt ett håll på måfå. Där fick de syn på en schemabild över centralen och vände upp mot den. Jaha, var befann dom sig nu då? Efter en stund tyckte hon att hon lokaliserat sig och sa till ”Kepsen”:



”Det verkar som om det är en massa bussar och grejer där vid flygbussarna. Vi ska kanske gå däråt i alla fall.” ’Kepsen’ nickade bifall. Hans största intresse var för tillfället den irriterande resväskan som skar av alla hörn han passerade och hakade tag i både stort och smått. De enades om att det var helt otroligt så dåligt skyltat det var och sneglade lite på klockan som tickade på. Hon började känna att en toalett inte var helt fel heller, men ville först förvissa sig om att de visste var bussen skulle finnas.



De vände åter mot ”Flygbuss-skyltarna” och kom in i ytterligare en stor sal. Inga skyltar mot ”Cityterminalen” där heller. Nu började hon känna hur ångan steg i kroppen. Hur i fridens dar kan man missa att skylta mot en så viktig plats!!!



Mitt i den stora hallen gick det omkring några ungdomar som bar några uniformsliknande plagg vilka gav ett intryck av att de tillhörde personalen på plats. Resolut stegade hon fram till en av flickorna och ställde sin fråga: ”Vet du hur vi hittar till Cityterminalen?” Flickan tittade vänligt leende på hennes tårade ögon och rödlysande näsa och sa: ”Ja, det är ju här?” med ett lätt frågande tonfall.



Hon kände sig ganska dum, men var nu – efter det fruktlösa sökandet – ganska så irriterad och svarade den vänliga flickan: ”Jaha du! Jag kan inte se någon buss förstås!” Hon skämdes i samma ögonblick för sin ironiska ton, så hon mildrade det med ett lite ångerköpt leende. Och så nös hon igen. ”Nej” log flickan. ”Då får ni gå rakt fram här och sedan upp för trappan där borta” hon pekade med armen åt vilket håll hon menade. ’Kepsen’ hade tyst stått bredvid och lyssnat och vände nu kosan åt det håll flickan pekat.



Det var stort – långt mycket större än Göteborgs Central – ja det kändes t o m större än Köpenhamn, vilken var den största de besökt hitintills. De var ju, som sagt inte vana vid att åka tåg utan var mer hemma med en bilkarta och gatuskyltar.



När de kommit ett stycke gick det flera trappor upp åt olika håll. De tittade suckande på varandra – vilken skulle de välja. ”OK – där står det ’Flygbussar’ igen. Vi går däråt då, som vi sa” sa hon. Efter ett litet stycke fick hon syn på en liten tilläggsskylt: ”Cityterminalen”. Hon kände en liten triumferande känsla – äntligen, målet närmar sig.



Upp för en rulltrappa. Ja, se – här går det tydligen bussar. Långfärdsbussar och flygbussar. Men ingen till Silja Line! Febrilt gick de från ”gate” till ”gate”. Hamburg, Göteborg, Köpenhamn, Arlanda osv.



Nu kände hon sig både dålig, kissenödig och uppgiven. ’Kepsen’ svor över resväskan som, enligt honom, levde sitt eget liv. En lucka med biljettförsäljning – hurra! ”Vi ska med Silja Line. Det ska gå en buss härifrån någonstans. Var står den?” ”Åh, det är bara rakt fram där. Nästa buss går 14.15” – vänligt leende – tackar!



Rusar iväg – blicken fäst på alla tavlor och gater. Rummet tar slut i en dörr som leder ut mot bussplanen. Ut genom dörren – kanske står den på en egen hållplats utanför. Inga tavlor, inga bussar. Två damer står och röker i ett hörn. ”Ursäkta, vi ska med bussen till Silja Line i Värtahamnen. Vet ni var den står någonstans?” ”Ja, det är någon av gaterna på insidan. Det står ovanför dörren.” ”Nej, vi har läst på allihop, men det står ingenstans.” ”Nehej, men då är ni nog för tidiga – när går den?”



Jaha, de var då äntligen på rätt plats – nu var det toalett som gällde. Tillbaks in igen. På tillbakavägen hittade de gaten för Silja-bussen – den hade tänts medan de var på utsidan och letade. De hade en halvtimma på sig innan bussen skulle avgå. Skönt, både kiss och fika. Livet började kännas ok igen.



När de, efter väl förrättat värv, skulle lämna fikastället ryckte Kepsen’ irriterat i resväskan som fastnat bak ett stolsben. Resolut tog den från honom och gav honom handbagaget i stället. Nu var hon trött på att höra om att den var så besvärlig.



Hon satte fart mot gaten och i den lilla kurvan ut från caféet började väskan att ’vobbla’. Den vred sig i hennes hand och hon fick stanna upp, varvid den körde mot hennes ben. ’Kepsen’ bara tittade. Ingen sa något. Lite lugnare återupptog hon den lilla promenaden – de sista befriande stegen ut från Stockholms Centralstation.