barbro

Jag upplever Gunder Norells tavla föreställande Göran Persson, Anitra Steen, George Bush, Bosse Ringholm, Pär Nuder och Thomas Östros som respektlös, kränkande, förnedrande och totalt smaklös.

Konstnärlig frihet - OK, tryckfrihet - OK, åsiktsfrihet (min :-)) - OK.
Men vart har gränserna för vanlig anständighet - avseende respekten för individen - tagit vägen mitt i det hela? Blir så ledsen :-(

Suck

Har du hört talas om Andersson, Svensson och Hansson? Det hade inte jag heller, men nu har jag varit på ”kurs” i kundbemötande och där fick jag information om ovanstående ”typer”.

Ja, för namnen representerar nämligen tre olika människotyper. Grovt tecknade och mycket avskalat, ungefär som i astrologin: en kräfta ÄR ju inte bara sina kräftegenskaper utan så mycket, mycket mer.

Andersson:

En strukturerad person. Lite trygghetsnarkoman, vill att allt ska gå efter vissa strukturer och inom vissa ramar. Kalenderbitare och listskrivare. Vill Andersson ha hjälp så ställer han sig vid informationsdisken och väntar (och förväntar sig) att någon ska se honom. Han kollar på klockan och noterar noga hur länge han får vänta. Han har med sig en inköpslista och han har noga reda på priser och garantier. Det är ordning och reda. Varje kort ligger på sin plats och varje sedel på sin, rättvända och utslätade i plånboken. Administratör

Svensson:

Ostrukturerad men har helkoll på läget. Hans bil är gammal, sjavig och otvättad – men den är i topptrim och går igenom den ena besiktningen efter den andra u a. I hans hem kan det vara stökigt och rörigt – ”bra – att – ha” lådan i köket tenderar att bli till flera, men OJ så väl han vet var grejerna ligger. Han är social och fysisk. Lägger armen om axeln på den han pratar med och är intresserad och skojfrisk. Älskar att göra affärer. Fixar och donar åt höger och vänster. Kan han pruta lite så gör han gärna det – bara för sakens skull. Stort och varmt hjärta. Hantverkare

Hansson:

Stram, mån om ”ytan”, lite prylfreak. Har gärna en lite ”flådig” bil. Förväntar sig service NU. Trevlig och social men saknar ”djup”. Har många projekt på gång och har kort tålamod. Chef

Ja – detta var i korthet de typiska egenskaper som betecknar Andersson, Svensson och Hansson. I själva verket så är vi väl alla en blandning av dom allihop – bara mer eller mindre utpräglat åt ena eller andra hållet.

Själv är jag en typisk Hans Andersson – men en del av mina vänner kallar mig Svenne J

Det lustiga är att när jag nu står i min kassa så kan jag inte låta bli att placera in mina kunder. ”Jaha – där hade vi en liten Andersson, ja” . ”Oj – Svensson lille, där var du ju.” ”Hansson då. Oj, så många kort i plånboken – och vit skjorta och slips – på väg till ett sammanträde?”

Livet blir sig aldrig likt igen.

Är trött och lite hängig. Kanske är det dags för den där förkylningen som omgivningen gått omkring med senaste månaden? Har ju klarat mig så bra hitintills så jag hade nästan hoppats att jag skulle ”slippa undan” den här gången. Nåja, tiden får utvisa.

En fikastund med en kär ”gammal” vän före jobbet var en trevlig början på dagen. Vi träffades när våra barn var små och har genom åren delat både sorg och glädje. Vi har stöttat varandra vid skilsmässor, gått på diverse kurser ihop, funderat över livets mening, glatts med varandra åt våra nya kärlekar och vi har sett varandras barn växa upp – och hur dom i sin tur fått barn. Nu väntar vi bara på ”minstingens” nedkomst med ett litet underverk. Vart tar åren vägen???

Som min bästis från skoltiden sa sist vi träffades: ”Jag begriper inte detta – inuti är jag ju precis samma ”tjej” som jag alltid varit. Jag känner mig inte ens vuxen.” Och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi konstaterade att jämnåriga har vuxit upp, blivit ”damer” och ”vuxna” – vi själva, ja – barn är vi ju inte längre, men nog finns det både bus och fnitter bakom rynkorna.

Jag börjar förstå det där med att man som gammal börjar ”gå i barndom” igen. När kroppen inte längre orkar – när kroppsfunktionerna avtar och man inte kan reda sig själv längre – då flyr sinnet tillbaks till den tiden då man hade egen koll på allt. När man är beroende av sina barn eller andra för att få komma ut eftersom man inte själv kan köra bil längre – då är det nog väldigt lätt att drömma sig tillbaks och minnas den tid då man rådde sig själv och slapp ”ligga andra till last”. Ju mer beroende man blir – desto mer flyr man undan verkligheten. Så klart – så enkelt. Sedan kan det säkert konstateras hjärnförändringar med hjälp av medicinska tester och instrument – men utlösningsmekanismen, kan den bottna i rädsla?

Ja, jag vet – nu är jag där igen. Men kanske är det inte så fel i alla fall. En del blir ju ”senila” innan de är fysiskt oförmögna att klara sig själva. Är det ett sinnets försvar för att döva rädslan som kryper fram när man ser ålderstecknen i sin spegel? Rädslan för att bli gammal och skröplig och i behov av hjälp.

Hmm – lite löst flygande tankar så här innan det är dags att krypa till kojs. Hoppas att jag slipper bli förkyld!!

Men å andra sidan – det finns det, som värre är än en snuvig sliten nos :-D