Dagens samhälle
Jag har just varit och hälsat på i Eva-Lenas loggia (http://www.minuskel.com/) och läst om hennes reaktioner på stryplekarna som det stått skrivet om i tidningarna på senaste tiden.
När jag gjorde ett inlägg i ämnet i hennes gästbok, hamnade jag plösligt i lite funderingar om hur samhället förändrats genom individens rädsla för "dig och ditt" och behov av att markera "mig och mitt".
Efter det så har tankarna farit vidare. Jag får just nu erfara hur samhället även på annat sätt förändrats radikalt under mitt liv. I min ungdom och upp genom den yngre medelåldern så kände jag en trygghet i att veta att OM jag någon gång skulle komma i knipa av en eller annan anledning, så fanns det ett skyddsnät i samhället, vilket skulle vara mig till hjälp och stöd i krissituationen.
På nittio-talet arbetade jag som postkassör och fick då dagligen bevis för hur socialtjänsten stöttade dem som inte klarat av livets prövningar utan hamnat i missbruksträsket med allt av elände som det innebär. Jag tyckte - och tycker - att dessa givetvis ska ha hjälp och stöd så att de inte blir av med en lägenhet eller inte har chans att skaffa mat för dagen. Att de sedan trots denna hjälp inte förmår annat än att skaffa mer droger är en annan historia - jag menar, man kan ju alltid diskutera formen av hjälp. När ska den personliga integriteten och självbestämmandet vara större än de krav som samhället ska kunna ställa för att ge hjälp?
Jag såg ju också hur de bluffade sina socialassistenter - och hur dessa ibland var fullt medvetna om att de blev förda bakom ljuset men ändå - med en suck - skrev ut nya pengar. Jag ljuger inte - fråga vilken "gammal" postkassör som helst, de kan intyga att det i många, många fall var just så. Jag förstår också att socialassistenter är människor - de har sina regler att gå efter och deras mer slipade klienter visste givetvis precis vad de skulle säga för att assisenten inte skulle kunna neka dem pengar. Jag lämnar det - det är som sagt en diskussion i sig.
Idag önskar jag att JAG visste vad man skulle säga. För om du i dagens läge är skötsam, aldrig har varit straffad, inte har några missbrukarproblem, har kämpat i 10 månader mot ett sinande penningflöde, är arbetslös, är utan a-kassa, är inskriven på arbetsförmedlingen och aktivt söker arbete dagligen (t o m som socialtjänsteman och andra tjänster inom kommunen - så bevis finns ju), är ensamstående mor, är självgående, har några tentor kvar på en högskoleutbildning, saknar studiebidrag då du p gr a en hel massa olika orsaker(egna o andras sjukdomar samt andra tråkigheter)har två tentor kvar och som du vid sidan av prioriteringen "jobbsök" försöker uppbåda kraft och ork till att läsa in och göra färdiga, om du i konkurrensen med andra arbetslösa, anses alltför välutbildad för de flesta jobb och i avsaknad av full examen för de jobb som ligger inom den egna sektorn, ja - då får du inget socialbidrag.
Att du varit sparsam, en otrolig levnadskonstnär, fått lite hjälp då och då från närstående, det ligger dig bara i fatet. Att du under tiden du går hemma och söker jobb, har mage att försöka läsa in dina två resttentor - det får du bara inte göra! Då räknas du som studerande - och det vet ju alla att studera, det får du inte göra om du ska få någon form av bidrag från soc. även om du är redo att ta första bästa jobb där de vill ha dig. Men går du i stället på droger - ja då kan de inte säga nej!
Som lök på laxen kom också svaret från den årliga nyansökningen om bostadsbidrag: Du kan inte leva på de inkomster du uppger därför dras bostadsbidraget in!
Är det så här vi vill att vi ska bete oss mot de som hamnar i svårigheter? Vart tog tryggheten vägen - vart tog stödet vägen för den som verkligen skött sig och under lång tid kämpat på egen hand? Vad är det för samhälle jag varit med och skapat???
När jag gjorde ett inlägg i ämnet i hennes gästbok, hamnade jag plösligt i lite funderingar om hur samhället förändrats genom individens rädsla för "dig och ditt" och behov av att markera "mig och mitt".
Efter det så har tankarna farit vidare. Jag får just nu erfara hur samhället även på annat sätt förändrats radikalt under mitt liv. I min ungdom och upp genom den yngre medelåldern så kände jag en trygghet i att veta att OM jag någon gång skulle komma i knipa av en eller annan anledning, så fanns det ett skyddsnät i samhället, vilket skulle vara mig till hjälp och stöd i krissituationen.
På nittio-talet arbetade jag som postkassör och fick då dagligen bevis för hur socialtjänsten stöttade dem som inte klarat av livets prövningar utan hamnat i missbruksträsket med allt av elände som det innebär. Jag tyckte - och tycker - att dessa givetvis ska ha hjälp och stöd så att de inte blir av med en lägenhet eller inte har chans att skaffa mat för dagen. Att de sedan trots denna hjälp inte förmår annat än att skaffa mer droger är en annan historia - jag menar, man kan ju alltid diskutera formen av hjälp. När ska den personliga integriteten och självbestämmandet vara större än de krav som samhället ska kunna ställa för att ge hjälp?
Jag såg ju också hur de bluffade sina socialassistenter - och hur dessa ibland var fullt medvetna om att de blev förda bakom ljuset men ändå - med en suck - skrev ut nya pengar. Jag ljuger inte - fråga vilken "gammal" postkassör som helst, de kan intyga att det i många, många fall var just så. Jag förstår också att socialassistenter är människor - de har sina regler att gå efter och deras mer slipade klienter visste givetvis precis vad de skulle säga för att assisenten inte skulle kunna neka dem pengar. Jag lämnar det - det är som sagt en diskussion i sig.
Idag önskar jag att JAG visste vad man skulle säga. För om du i dagens läge är skötsam, aldrig har varit straffad, inte har några missbrukarproblem, har kämpat i 10 månader mot ett sinande penningflöde, är arbetslös, är utan a-kassa, är inskriven på arbetsförmedlingen och aktivt söker arbete dagligen (t o m som socialtjänsteman och andra tjänster inom kommunen - så bevis finns ju), är ensamstående mor, är självgående, har några tentor kvar på en högskoleutbildning, saknar studiebidrag då du p gr a en hel massa olika orsaker(egna o andras sjukdomar samt andra tråkigheter)har två tentor kvar och som du vid sidan av prioriteringen "jobbsök" försöker uppbåda kraft och ork till att läsa in och göra färdiga, om du i konkurrensen med andra arbetslösa, anses alltför välutbildad för de flesta jobb och i avsaknad av full examen för de jobb som ligger inom den egna sektorn, ja - då får du inget socialbidrag.
Att du varit sparsam, en otrolig levnadskonstnär, fått lite hjälp då och då från närstående, det ligger dig bara i fatet. Att du under tiden du går hemma och söker jobb, har mage att försöka läsa in dina två resttentor - det får du bara inte göra! Då räknas du som studerande - och det vet ju alla att studera, det får du inte göra om du ska få någon form av bidrag från soc. även om du är redo att ta första bästa jobb där de vill ha dig. Men går du i stället på droger - ja då kan de inte säga nej!
Som lök på laxen kom också svaret från den årliga nyansökningen om bostadsbidrag: Du kan inte leva på de inkomster du uppger därför dras bostadsbidraget in!
Är det så här vi vill att vi ska bete oss mot de som hamnar i svårigheter? Vart tog tryggheten vägen - vart tog stödet vägen för den som verkligen skött sig och under lång tid kämpat på egen hand? Vad är det för samhälle jag varit med och skapat???
Att tro att andra tror att jag är annorlunda än jag tror att jag är
Låter det kufiskt? Nja - låt oss bena upp det. Jag tror alltså att andra tror att jag är "svag" och "snäll" medan jag själv tror att jag är stark och rättvis.
Men så är det inte alls - enligt vanligtvis välunderrättad källa *s*. Jag ses både som stark, målmedveten, kunnig, trygg och säker. Kors - det hade jag väl aldrig gissat!
Då kanske det är jag som tror att jag är allt det där som har fel. Jag kanske är svag och snäll (=dum) egentligen? Eller också tror vanligtvis välunderrättad källa bara att andra tror att jag är stark, målmedveten, kunnig, trygg och säker? Eller också så är det andra som tror att vanligtvis välunderrättad källa tror att jag är st..... osv fast andra egentligen tror att jag tror att jag är dum? Eller tror jag att vanligtvis väl..... är dum? Eller är jag dum som tror att jag tror att andra tror att jag är dum? Eller är vi alla dumma?
Suck - mitt nya mantra är: Jag tror att jag är stark - jag tror att jag är målmedveten - jag tror att jag är kunnig - jag tror att jag är trygg - jag tror att jag är säker - jag tror att jag tror det i alla fall - annars vore jag väl dum? Tror jag!
Men så är det inte alls - enligt vanligtvis välunderrättad källa *s*. Jag ses både som stark, målmedveten, kunnig, trygg och säker. Kors - det hade jag väl aldrig gissat!
Då kanske det är jag som tror att jag är allt det där som har fel. Jag kanske är svag och snäll (=dum) egentligen? Eller också tror vanligtvis välunderrättad källa bara att andra tror att jag är stark, målmedveten, kunnig, trygg och säker? Eller också så är det andra som tror att vanligtvis välunderrättad källa tror att jag är st..... osv fast andra egentligen tror att jag tror att jag är dum? Eller tror jag att vanligtvis väl..... är dum? Eller är jag dum som tror att jag tror att andra tror att jag är dum? Eller är vi alla dumma?
Suck - mitt nya mantra är: Jag tror att jag är stark - jag tror att jag är målmedveten - jag tror att jag är kunnig - jag tror att jag är trygg - jag tror att jag är säker - jag tror att jag tror det i alla fall - annars vore jag väl dum? Tror jag!
Hemsidesnickerier
Tänker tillbaks på åren som gått sedan jag först lade ut min hemsida. På b-one (eller one.com som de heter nu för tiden) har jag befunnit mig sedan 2003 och före det så höll jag till på några gratisdomäner. Sammanlagt har jag väl roat mig med datorn på detta sätt sedan strax före 2000.
Den som ledde in mig på denna trivsamma bana var min dotter och hon var den, som inspirerade mig till förnyelser och att våga pröva olika grepp på webb-makeriet. Jag startade med att göra min sida i FrontPage express. Vid ett datorbyte försvann det programmet och jag gick över till FrontPage. Ytterligare datorbyte och borta var det programmet också (ja, ja – de var väl inte så där väldigt mycket mina – om jag så får säga *rodnar*)
Efter sista förlusten av designprogram så testade jag så Word. Det tog ett tag innan jag kom underfund med hur jag skulle hantera det. Jag misstänker att jag fortfarande inte kan alla knep och fiffigheter som finns att tillgå, självlärd som jag är, men idag är jag helt tillfreds med att ha det som grund. Det är enkelt, lätthanterligt och stabilt. Det saknar förstås en hel massa finesser som andra program har – men den dagen jag känner att jag vill införa något nytt – ja, då blir det dags att köpa ett eget program och sedan lära mig det utan och innan. Till dess duger Word alldeles utmärkt.
Och hemsidan då? Jodå den har verkligen växlat utseende och innehåll genom åren. Det är så roligt när en ny idé dyker upp – från det att tanken börjar ta form och till dess resultatet ligger ute på nätet har jag verkligen haft roligt! Det försäkrar jag. Och sedan omredigeras och förnyas och förändras idéerna. För mig är det viktigt att ha en hemsida som ”lever” – att ha samma sidor ute år efter år utan några förändringar känns inte bra. Jag vill gärna att de snart 10.000 besöken på min sida ska kännas fräscha – att det ständigt ska finnas något nytt att läsa eller beskåda.
Därför ändrar jag datum och grattisföremål varje dag – jag försöker att skriva lite nytt här i bloggen och i ”Dagens Barbro” – det senaste tillskottet på sidan. Jag har haft dagboksanteckningar av något slag under hela tiden. Ibland har de varit väldigt personligt präglade, ibland bara noteringar om yttre skeenden i samhället osv. Jag har haft ”bisidor” där man kunnat läsa om den mer andliga biten i mitt liv och mina tankar om den. Gästbok har kommit och gått.
Hemsidan som den ser ut idag är inte så där väldigt gammal. 8 - 10 månader – kanske ett år – jag minns inte så noga. Men för tillfället känner jag inte någon längtan efter att förändra – för även om det är roligt, så tar det tid och fordrar engagemang, vilket jag just nu inte har.
Det är väldigt roligt när man får respons från er som är inne och läser då och då – och titta det är faktiskt snart 10.000 gånger som sidan har besökts. Det trodde jag väl aldrig när jag en gång startade. Om du blir den 10.000:e gästen så skriv till mig och berätta vem du är och varför du hittat hit. Det skulle vara jätteroligt. Några har efterlyst min gästbok och bett att jag ska lägga ut den igen. Men det var så mycket strul med den så jag ledsnade till slut. Nu finns det ju flera andra gratisvarianter som man kan pröva och när andan faller på så kanske jag satsar på en sådan igen. Till dess går det alldeles utmärkt att skriva i min blogg – eller maila mig via hemsidan.
Förutom specialsidorna om andlighet så har jag haft sidor som berättat om olika fik (fikaspecialister som vi är, sambon och jag) som vi besökt i Sverige och utomlands - jag har haft sidor om "mina" olika sidor associerande till färger (Du vet, min "blå" sida, "svarta" sida osv) Jag hade mycket kul när jag gjorde dom. Och min "röda" sida, kärlekens och vänskapens sida, där fanns mina närmaste och mina vänner. Ja, det har verkligen varit roligt att "skapa" - på mitt sätt.
10.000 besök - tänka sig!!
Den som ledde in mig på denna trivsamma bana var min dotter och hon var den, som inspirerade mig till förnyelser och att våga pröva olika grepp på webb-makeriet. Jag startade med att göra min sida i FrontPage express. Vid ett datorbyte försvann det programmet och jag gick över till FrontPage. Ytterligare datorbyte och borta var det programmet också (ja, ja – de var väl inte så där väldigt mycket mina – om jag så får säga *rodnar*)
Efter sista förlusten av designprogram så testade jag så Word. Det tog ett tag innan jag kom underfund med hur jag skulle hantera det. Jag misstänker att jag fortfarande inte kan alla knep och fiffigheter som finns att tillgå, självlärd som jag är, men idag är jag helt tillfreds med att ha det som grund. Det är enkelt, lätthanterligt och stabilt. Det saknar förstås en hel massa finesser som andra program har – men den dagen jag känner att jag vill införa något nytt – ja, då blir det dags att köpa ett eget program och sedan lära mig det utan och innan. Till dess duger Word alldeles utmärkt.
Och hemsidan då? Jodå den har verkligen växlat utseende och innehåll genom åren. Det är så roligt när en ny idé dyker upp – från det att tanken börjar ta form och till dess resultatet ligger ute på nätet har jag verkligen haft roligt! Det försäkrar jag. Och sedan omredigeras och förnyas och förändras idéerna. För mig är det viktigt att ha en hemsida som ”lever” – att ha samma sidor ute år efter år utan några förändringar känns inte bra. Jag vill gärna att de snart 10.000 besöken på min sida ska kännas fräscha – att det ständigt ska finnas något nytt att läsa eller beskåda.
Därför ändrar jag datum och grattisföremål varje dag – jag försöker att skriva lite nytt här i bloggen och i ”Dagens Barbro” – det senaste tillskottet på sidan. Jag har haft dagboksanteckningar av något slag under hela tiden. Ibland har de varit väldigt personligt präglade, ibland bara noteringar om yttre skeenden i samhället osv. Jag har haft ”bisidor” där man kunnat läsa om den mer andliga biten i mitt liv och mina tankar om den. Gästbok har kommit och gått.
Hemsidan som den ser ut idag är inte så där väldigt gammal. 8 - 10 månader – kanske ett år – jag minns inte så noga. Men för tillfället känner jag inte någon längtan efter att förändra – för även om det är roligt, så tar det tid och fordrar engagemang, vilket jag just nu inte har.
Det är väldigt roligt när man får respons från er som är inne och läser då och då – och titta det är faktiskt snart 10.000 gånger som sidan har besökts. Det trodde jag väl aldrig när jag en gång startade. Om du blir den 10.000:e gästen så skriv till mig och berätta vem du är och varför du hittat hit. Det skulle vara jätteroligt. Några har efterlyst min gästbok och bett att jag ska lägga ut den igen. Men det var så mycket strul med den så jag ledsnade till slut. Nu finns det ju flera andra gratisvarianter som man kan pröva och när andan faller på så kanske jag satsar på en sådan igen. Till dess går det alldeles utmärkt att skriva i min blogg – eller maila mig via hemsidan.
Förutom specialsidorna om andlighet så har jag haft sidor som berättat om olika fik (fikaspecialister som vi är, sambon och jag) som vi besökt i Sverige och utomlands - jag har haft sidor om "mina" olika sidor associerande till färger (Du vet, min "blå" sida, "svarta" sida osv) Jag hade mycket kul när jag gjorde dom. Och min "röda" sida, kärlekens och vänskapens sida, där fanns mina närmaste och mina vänner. Ja, det har verkligen varit roligt att "skapa" - på mitt sätt.
10.000 besök - tänka sig!!
Godtrogen?
Igår "chattade" jag med en väninna på msn. Vi kom då att tala om en händelse som skett i vår närhet.
Vår spontana reaktion var: "Det måste så klart vara ett missförstånd, en missuppfattning bakom det hela" - men någon annan hade uttryckt en tanke om att det inträffade var en medveten handling.
Väninnan skrev: "Det kanske bara är du och jag som är godtrogna?" Min replik kom utan eftertanke: "Jag kallar det inte godtrogen - jag kallar det ickedömande."
Efteråt har jag haft tid att fundera på just detta - skillnaden mellan att vara godtrogen och "ickedömande".
Jag har vid ett flertal tillfällen fått höra just detta omdöme - godtrogen och snäll - om mig. Senast på jobbet, då jag vid ett tillfälle hellre friade än fällde en anställd innan hon faktiskt gjort sig skyldig till lögn. Sedan visade det sig att de andra haft "rätt" och deras glädje över detta var givetvis stor :-) Då fick jag veta att jag var: "så snäll och trodde alla om gott"
Faktum är att så inte är fallet. Jag är fullt medveten om möjligheterna att andra fullt medvetet både ljuger, bedrar och utnyttjar. Men jag väljer att avvakta med "domen" till dess att jag "vet" att så är fallet. Och DÅ kan jag fördöma deras handling. Men då kommer min nästa "svaghet" in - enligt omgivningens sätt att se.
Jag ser ofta - eller försöker åtminstone att se - orsaken till att de handlar som de gör. För mig är det inget försvar - bara en förklaring, som man brukar uttrycka det. Detta uppfattas ofta som att jag ursäktar själva handlingen och åter kommer stämpeln: "snäll och godtrogen" = "dum"
OK - nu för tiden bryr jag mig inte så mycket om att bli betraktad så. Jag vet ju vad jag själv mår bra av och att hänge mig åt ilska och bitterhet mot andra människor hör definitivt inte till de sakerna.
Därmed inte sagt att jag är befriad från fördömande tankar. De som känner mig väl vet att jag har ganska så lätt att kritisera och att jag blir ganska irriterad på mig själv när jag kommer på mig med sådana tankar - för att inte tala om när jag gör kritiska eller fördömande uttalanden.
Därför är detta ett medvetet ställningstagande, en medveten kamp från min sida för att övervinna just dessa negativa spiraler som det ofta blir när man är kritisk och fördömande gentemot sina medmänniskor.
Call me stupid *s*
Vår spontana reaktion var: "Det måste så klart vara ett missförstånd, en missuppfattning bakom det hela" - men någon annan hade uttryckt en tanke om att det inträffade var en medveten handling.
Väninnan skrev: "Det kanske bara är du och jag som är godtrogna?" Min replik kom utan eftertanke: "Jag kallar det inte godtrogen - jag kallar det ickedömande."
Efteråt har jag haft tid att fundera på just detta - skillnaden mellan att vara godtrogen och "ickedömande".
Jag har vid ett flertal tillfällen fått höra just detta omdöme - godtrogen och snäll - om mig. Senast på jobbet, då jag vid ett tillfälle hellre friade än fällde en anställd innan hon faktiskt gjort sig skyldig till lögn. Sedan visade det sig att de andra haft "rätt" och deras glädje över detta var givetvis stor :-) Då fick jag veta att jag var: "så snäll och trodde alla om gott"
Faktum är att så inte är fallet. Jag är fullt medveten om möjligheterna att andra fullt medvetet både ljuger, bedrar och utnyttjar. Men jag väljer att avvakta med "domen" till dess att jag "vet" att så är fallet. Och DÅ kan jag fördöma deras handling. Men då kommer min nästa "svaghet" in - enligt omgivningens sätt att se.
Jag ser ofta - eller försöker åtminstone att se - orsaken till att de handlar som de gör. För mig är det inget försvar - bara en förklaring, som man brukar uttrycka det. Detta uppfattas ofta som att jag ursäktar själva handlingen och åter kommer stämpeln: "snäll och godtrogen" = "dum"
OK - nu för tiden bryr jag mig inte så mycket om att bli betraktad så. Jag vet ju vad jag själv mår bra av och att hänge mig åt ilska och bitterhet mot andra människor hör definitivt inte till de sakerna.
Därmed inte sagt att jag är befriad från fördömande tankar. De som känner mig väl vet att jag har ganska så lätt att kritisera och att jag blir ganska irriterad på mig själv när jag kommer på mig med sådana tankar - för att inte tala om när jag gör kritiska eller fördömande uttalanden.
Därför är detta ett medvetet ställningstagande, en medveten kamp från min sida för att övervinna just dessa negativa spiraler som det ofta blir när man är kritisk och fördömande gentemot sina medmänniskor.
Call me stupid *s*
Mina glädjeämnen
Livet är en strid:
Mina fötter ömmar och värker.
Benen värker.
Magen krånglar (IBS)
Axlarna blir understundom inflammerade
Lederna ömmar och värker då och då
Tänderna har förnyats på konstgjord väg
Ögonen har förlorat i skärpa
Öronen hör inte längre alla toner
Håret har blivit tunnare
Så bra jag har det:
Jag har fötter att stoppa i mina skor - de förhatliga stålskodda arbetsskorna.
Jag har ben som bär mig hela dagarna - fram och tillbaks över betonggolvet - eller ute i naturen på mjukt och skönt underlag.
Stundtals märker jag inte att jag har en mage - den sköter sig som en klocka och all värk är borta.
Jag kan lyfta mina armar högt över huvudet, jag kan bära och kramas, jag kan vinka och äta och klia mig på ryggen, ta på mig skorna, knäppa alla knappar och knyta alla band.
Jag kan tugga knäckebröd, gnaga på kotlettbenet, le mot mina medmänniskor
Med hjälp av ett par glasögon kan jag läsa mina böcker, se på TV, köra bil, skriva på min dator.
Jag kan höra skön musik, samtala med vänner och kunder och höra barnröster och fågelsång.
Permanent och lite plock så duger håret alldeles utmärkt.
Vad livet ändå är skönt.
Mina fötter ömmar och värker.
Benen värker.
Magen krånglar (IBS)
Axlarna blir understundom inflammerade
Lederna ömmar och värker då och då
Tänderna har förnyats på konstgjord väg
Ögonen har förlorat i skärpa
Öronen hör inte längre alla toner
Håret har blivit tunnare
Så bra jag har det:
Jag har fötter att stoppa i mina skor - de förhatliga stålskodda arbetsskorna.
Jag har ben som bär mig hela dagarna - fram och tillbaks över betonggolvet - eller ute i naturen på mjukt och skönt underlag.
Stundtals märker jag inte att jag har en mage - den sköter sig som en klocka och all värk är borta.
Jag kan lyfta mina armar högt över huvudet, jag kan bära och kramas, jag kan vinka och äta och klia mig på ryggen, ta på mig skorna, knäppa alla knappar och knyta alla band.
Jag kan tugga knäckebröd, gnaga på kotlettbenet, le mot mina medmänniskor
Med hjälp av ett par glasögon kan jag läsa mina böcker, se på TV, köra bil, skriva på min dator.
Jag kan höra skön musik, samtala med vänner och kunder och höra barnröster och fågelsång.
Permanent och lite plock så duger håret alldeles utmärkt.
Vad livet ändå är skönt.
Höst
Jag sitter och tittar ut genom mina nyputsade fönster. Regnet utanför tar med sig salt från havet och föroreningar från fabriker och bilavgaser. När det torkat kommer där åter att finnas en tunn hinna och fläckar - ogjort arbete m a o.
Nåja, jag fick njuta några dagar i alla fall - man får glädjas åt det lilla. Träden är fortfarande övervägande gröna, bortsett från björken alldeles utanför balkongen. Den är höstligt gul och på den vackert gröna gräsmattan vid dess fot ligger otaliga gula blad.
I hörnet på balkongen står en stor chrysantemumboll i den torrlagda fontänen och lyser upp med sina gula blommor. Vinrankan - fortfarande sommargrön - klänger upp över halva taket och rosen, som gladde oss med två blommor i somras, skjuter nya skott och tror att det är vår.
Men i rönnen dignar det klasar av mörkt röda bär - tänk jag hade för mig att de var ljusare till färgen, men det är kanske en speciell sort som finns utanför mitt fönster.
NU är det alltså dags att plocka fram värmeljusen och alla ljusstakar och låta små lågor lysa upp i mörkret. Tid för mys med böcker, sudoku och korsord. Och datorn så klart.
Var sak har sin tid och var tid sin tjusning. Fast ibland så får ju en sol och ljusdyrkare som jag, gräva djupt för att hitta glädjen i kyla och mörker :-D
Myspys på Dig!
Nåja, jag fick njuta några dagar i alla fall - man får glädjas åt det lilla. Träden är fortfarande övervägande gröna, bortsett från björken alldeles utanför balkongen. Den är höstligt gul och på den vackert gröna gräsmattan vid dess fot ligger otaliga gula blad.
I hörnet på balkongen står en stor chrysantemumboll i den torrlagda fontänen och lyser upp med sina gula blommor. Vinrankan - fortfarande sommargrön - klänger upp över halva taket och rosen, som gladde oss med två blommor i somras, skjuter nya skott och tror att det är vår.
Men i rönnen dignar det klasar av mörkt röda bär - tänk jag hade för mig att de var ljusare till färgen, men det är kanske en speciell sort som finns utanför mitt fönster.
NU är det alltså dags att plocka fram värmeljusen och alla ljusstakar och låta små lågor lysa upp i mörkret. Tid för mys med böcker, sudoku och korsord. Och datorn så klart.
Var sak har sin tid och var tid sin tjusning. Fast ibland så får ju en sol och ljusdyrkare som jag, gräva djupt för att hitta glädjen i kyla och mörker :-D
Myspys på Dig!
Tankar
De senaste dagarna har jag ägnat åt att fundera lite kring det här med "arv" i form av inlärt beteende och också på de olika roller man har i relationer.
Det första ämnet orsakades av att jag blivit uppmanad att undersöka och göra upp med mitt "arv". Jag har värjt mig väldigt då jag inte tyckt mig ha något att göra upp med.
Det andra ämnet är ofta i mina tankar då relationer är spännande, jobbigt, roligt, energigivande, energitömmande och allt annat där emellan.
Jag har, till min glädje, haft en del "aha-upplevelser" under processens gång. En av dom var när jag insåg att jag ofta beter mig på ett visst sätt - för att det är "rätt", så "ska" man göra - fast det ibland går emot min egen personlighet.
Tänk vilken källa till skuldkänslor de gånger jag handlat enligt min personlighet (alltså klart "fel" mot vad mina föräldrar ansåg - och deras i sin tur - och deras ....) eller vilken dålig självkänsla som värkt i mig de gånger jag i stället handlat "rätt" - enligt mitt "arv" - men klart emot min personlighet.
Och när jag sedan - "AHA"!!!! - kom underfund med att dessa känslor, skuld respektive dålig självkänsla beroende på situationen, formade min roll i olika relationer... ja, då kunde jag inte annat än skratta.
Med risk för att låta som en gammal repig 78-varvare; alltså haka upp mig gång på gång - så måste jag säga: ÄR inte livet spännande - *S*
Det första ämnet orsakades av att jag blivit uppmanad att undersöka och göra upp med mitt "arv". Jag har värjt mig väldigt då jag inte tyckt mig ha något att göra upp med.
Det andra ämnet är ofta i mina tankar då relationer är spännande, jobbigt, roligt, energigivande, energitömmande och allt annat där emellan.
Jag har, till min glädje, haft en del "aha-upplevelser" under processens gång. En av dom var när jag insåg att jag ofta beter mig på ett visst sätt - för att det är "rätt", så "ska" man göra - fast det ibland går emot min egen personlighet.
Tänk vilken källa till skuldkänslor de gånger jag handlat enligt min personlighet (alltså klart "fel" mot vad mina föräldrar ansåg - och deras i sin tur - och deras ....) eller vilken dålig självkänsla som värkt i mig de gånger jag i stället handlat "rätt" - enligt mitt "arv" - men klart emot min personlighet.
Och när jag sedan - "AHA"!!!! - kom underfund med att dessa känslor, skuld respektive dålig självkänsla beroende på situationen, formade min roll i olika relationer... ja, då kunde jag inte annat än skratta.
Med risk för att låta som en gammal repig 78-varvare; alltså haka upp mig gång på gång - så måste jag säga: ÄR inte livet spännande - *S*