Frusna vitsippor - 050312
Jag har skaffat mig en inflammation i musklerna i min arm. Så illa dumt. Överansträngde en i övrigt bortglömd muskel när jag rensade i mina pärmar och nogsamt rev sönder alla gamla bankpapper och annat med namn och olika sorters nummer på. Igår kändes armen relativt OK och jag sydde gardiner, ett par dukar, diskade och strök. Det borde jag låtit bli L
I natt har jag inte sovit många minuter. Det hjälpte inte hur jag lade mig. Räddningen blev några timmars slummer i en badenbaden-stol, där jag av någon anledning fick armen i lämpligt viloläge.
Trött av sömnbrist och fortfarande med en molande värk åkte jag med sambon ut för att fika. En sådan lycka! På vägen såg vi årets första tofsvipa på ett fält i närheten av Fjärås. Den såg verkligen inte ut att trivas med tillvaron, där den stod med fossingarna i snön och burrade upp sig. Runt om på fälten ”drällde” det av kanadagäss, vilka mellanlandat för att äta upp sig på ….? Ja, vadå? Något ätbart fanns det tydligen i alla fall – eller också hade de bara stannat för att vila sig ett tag.
På eftermiddagen blev vi bjudna på potatis och pepparrotskött hos goda vänner, som är medvetna om sambons svaghet för husmanskost och mitt bristande intresse för att laga ”långkok”. Heder och tack för sådan omtänksamhet.
Nu snöar det igen och natten förväntas bli kall. En gång i tiden, när jag körde taxi, hade jag en ”fast” körning med bl a en man som drabbats av stroke. Vi blev nära bekanta med varandra och han visste ganska snart hur illa jag tyckte om snö och kyla. Alltid när det snöade tröstade han mig med orden (sagda med hans finska brytning): ”Men Barbro, var inte ledsen. Du vet ju att det bara är frusna vitsippor!”
Strax efter han fyllt 50 år gick han hastigt bort i en hjärtattack, men snöflingorna har inte längre den oerhört negativa effekt på mig idag som de hade innan jag lärde känna honom.
Sigge – de här snöflingorna som nu dansar utanför mitt fönster – får mig att tänka på dig och på tiden som komma skall. Dessa vitsippor tillägnar jag dig!
I natt har jag inte sovit många minuter. Det hjälpte inte hur jag lade mig. Räddningen blev några timmars slummer i en badenbaden-stol, där jag av någon anledning fick armen i lämpligt viloläge.
Trött av sömnbrist och fortfarande med en molande värk åkte jag med sambon ut för att fika. En sådan lycka! På vägen såg vi årets första tofsvipa på ett fält i närheten av Fjärås. Den såg verkligen inte ut att trivas med tillvaron, där den stod med fossingarna i snön och burrade upp sig. Runt om på fälten ”drällde” det av kanadagäss, vilka mellanlandat för att äta upp sig på ….? Ja, vadå? Något ätbart fanns det tydligen i alla fall – eller också hade de bara stannat för att vila sig ett tag.
På eftermiddagen blev vi bjudna på potatis och pepparrotskött hos goda vänner, som är medvetna om sambons svaghet för husmanskost och mitt bristande intresse för att laga ”långkok”. Heder och tack för sådan omtänksamhet.
Nu snöar det igen och natten förväntas bli kall. En gång i tiden, när jag körde taxi, hade jag en ”fast” körning med bl a en man som drabbats av stroke. Vi blev nära bekanta med varandra och han visste ganska snart hur illa jag tyckte om snö och kyla. Alltid när det snöade tröstade han mig med orden (sagda med hans finska brytning): ”Men Barbro, var inte ledsen. Du vet ju att det bara är frusna vitsippor!”
Strax efter han fyllt 50 år gick han hastigt bort i en hjärtattack, men snöflingorna har inte längre den oerhört negativa effekt på mig idag som de hade innan jag lärde känna honom.
Sigge – de här snöflingorna som nu dansar utanför mitt fönster – får mig att tänka på dig och på tiden som komma skall. Dessa vitsippor tillägnar jag dig!
Kommentarer
Trackback