barbro

Min likafikasinnade och jag strålade samman efter låååångt uppehåll - tack min vän för ett par trevliga timmar - och som vanligt vandrade diskussionen mellan det ytligaste ytliga (min frisyr - eller brist på - t ex) och det djupaste djupa.

Bl a så nuddade vi vid hur våra negativa förväntningar formades av tidigare erfarenheter.

Ett okomplicerat exempel: När en ungdom "vet" att föräldarna kommer att säga nej till hemkomst kl si eller så en onsdag, så baseras detta 9 ggr av 10 på tidigare erfarenhet av föräldrarnas gränser.

Det är när tonåringen förutsätter att det kommer att fortsätta att vara nej - oavsett situationen - som frustrationen kommer: "Ingen idé att jag ens frågar - dom säger ändå nej" - och så tjurar hon ihop inför denna negativa förväntan. I själva verket kan ju föräldrarna ha enats om att hon just vid detta tillfället skulle få stanna ute en timma till.

På detta vis tillåter vi våra negativa erfarenheter att styra vårt handlande i mångt och mycket. Och det med rätta i många fall - det är ju av misstagen man lär.

Fel blir det först när vi därmed sätter gränser för andras möjlighet till förändring och på så vis också låser oss själva i ett gammalt mönster.

"Jag gör inte si för då gör han så, det vet jag."
"Hon kommer att bli jättesur när jag talar om att..."

Tänk vilken energi vi lägger ner på att i förväg reagera på förväntade reaktioner/aktioner från andra. Och så förvånade vi stundtals blir över att personen i fråga inte alls tyckte, tänkte, sade, gjorde som vi trott.

En liten aha-upplevelse - och ytterligare en förändring att sträva efter för min del:

Förutsätt inte att gamla mönster är oföränderliga.
Ge mina medmänniskor en chans att överraska mig.
Var inte rädd för ett nej eller annan form av negativ reaktion - det kan ge mig flera valmöjligheter och större handlingsfrihet än om jag i förväg bestämmer mig för hur svaret/reaktionen blir.
Genom att släppa negativa förväntningar kan jag ge mig själv gåvan att inte oroa mig, tjura, vara förbittrad eller frustrerad i förväg eller kanske t o m helt i onödan.


Så där - nu vart det satt på pränt - alla flygande tankar. Hoppas det blev något begripligt av det hela :-D

Det har varit dåligt med bloggfunderandet, reflekterandet och djuplodandet en längre tid nu. Lusten och orken har saknats - därför känns det roligt när inspirationen väcks till liv igen.

De var tre stycken som tillträdde sin nya tjänst på samma gång. Gruppen de skulle arbeta i bestod av två erfarna på tjänsten - varav den ena var gruppledare - och en som under ett års tid varit "till och från" för att de senaste månaderna varit "till".

Vid det första mötet enades man om hur man ville jobba. Ganska snart visade det sig att det åter igen varit lättare att säga tulipanaros än att göra den. Genom schemaläggning blev de uppdelade i två grupper. Resultatet blev "Vi och dom" så klart.

När så gruppledaretjänsten blev utlyst (vilket alla vetat från början att den skulle bli) så startade kriget.

En av de nya, ivrigt påhejad av "gamlingarna", satte sig snabbt in i alla arbetsuppgifter, tog för sig och visade framfötterna på alla vis. Hon vände sig till högste chefen för frågor och åsikter.

De andra såg ett tag storögt, förstummat på hur hon forsade fram. Sedan tog en av dem ett djupt andetag, lierade sig med en annan hög chef och tog upp kampen.

Nummer tre funderad länge. Förmodligen kom hon fram till att hon inte ville arbeta under någon av de andra aspiranterna, för hon beslöt sig till sist för att lämna in en ansökan även hon. Den baserade hon på sina stora kunskaper och erfarenhet av jobbet.

Nummer fyra ville bara att det skulle bli avgjort vem som skulle bli gruppledare för att det sedan skulle bli lite arbetsro och förhoppningsvis mer struktur i arbetet i stället för dold tävlan i vem som kunde mest och bäst.

Nummer fem, den enda deltidaren, sågs till att börja med som ett hot av de övriga kombatanterna, men när hon klart deklarerat att hon inte tänkte söka tjänsten då hon inte ville jobba 100%, bedömdes hon som ofarlig.

Fast nog hade hon haft lust att söka. Hon ville så gärna, likt nummer fyra, få struktur och ordning. Hon ville skapa samarbete, enighet och laganda i denna splittrade grupp.

Samtidigt såg hon klyftorna, hon hörde den falska vänligheten alternativt den stundtals illa dolda irritationen när man genom frågor som "Är du inte färdig med.... Har du gjort...... Vad är det som ligger här? Vad är detta? Gjorde du klart ..... " osv visade sin överlägsenhet både för sig själv, omgivningen och den andra.

Skitsnacket började, "vi och dom" blev alltmer utpräglat, att synas "uppåt" blev allt viktigare ....... kampen pågår - må bäste man vinna.