Jag är utmanad
"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar."
Min dotter Anne http://anne.webblogg.se/ har sänt denna utmaning till mig och nu ska jag alltså upp till bevis.
1. Jag har - sedan 1987 följt serien Glamour på TV. *Rodnar* Det är inte många avsnitt jag missat men nu, för ca 3 veckor sedan slutade jag helt att följa den. Har varit inne och kollat på deras hemsida och läst "före" mig. Suck - så fullständigt absurt och vansinnigt snurrande i dessa kärleksaffärer och återuppståndna "döingar". Men visst har jag varit "duktig" som hållt ut i nästan 20 år!!! Nog är det både en egenhet och konstig ovana värd att nämna?
2. Gillar att äta popcorn. Minst en kväll i veckan stoppar jag i mig en micropopspåse helt på egen hand.
3. Jag gillar inte att tala i telefon. Nej, det där stämde inte riktigt. Jag har inget emot telefonen om man har något att framföra eller diskutera. Det är det där "tompratet" som jag har så illa svårt för. Men å andra sidan så är jag inte duktig på det "öga mot öga" heller. Om det inte gäller i min yrkesroll, vill säga. Då kan jag prata väder hur mycket som helst.
4. Jag äääälskar min dator. Det måste vara lite eget i alla fall?? Har jag inget vettigt att uträtta vid den - vilket jag oftast har, då jag använder den till det mesta - så spelar jag "spindelharpan" - eller något av ordleksspelen på zylom.com.
5. Skulle gärna vilja tillbringa några dygn i ett totalt svart rum - helt ensam - eller i tystnaden i ett kloster.
Ja - men nu kommer min sjätte egenhet. Jag känner inga bloggare!! Mer än min dotter och de jag varit inne och läst hos då och då. Min generation är inte lika datortokiga som jag - åtminstone inte min bekantskapskrets - så jag "måste" bryta den här länken - ledsen och bedrövad drar jag mig nu tillbaks. Jag klarade inte utmaningen.
Men livet är för kort och för underbart för att låta sådana små detaljer slå ner mig i skorna - så: som en gummiboll kommer jag tillbaks igen ...... det är också en liten egenhet jag har :-D
Min dotter Anne http://anne.webblogg.se/ har sänt denna utmaning till mig och nu ska jag alltså upp till bevis.
1. Jag har - sedan 1987 följt serien Glamour på TV. *Rodnar* Det är inte många avsnitt jag missat men nu, för ca 3 veckor sedan slutade jag helt att följa den. Har varit inne och kollat på deras hemsida och läst "före" mig. Suck - så fullständigt absurt och vansinnigt snurrande i dessa kärleksaffärer och återuppståndna "döingar". Men visst har jag varit "duktig" som hållt ut i nästan 20 år!!! Nog är det både en egenhet och konstig ovana värd att nämna?
2. Gillar att äta popcorn. Minst en kväll i veckan stoppar jag i mig en micropopspåse helt på egen hand.
3. Jag gillar inte att tala i telefon. Nej, det där stämde inte riktigt. Jag har inget emot telefonen om man har något att framföra eller diskutera. Det är det där "tompratet" som jag har så illa svårt för. Men å andra sidan så är jag inte duktig på det "öga mot öga" heller. Om det inte gäller i min yrkesroll, vill säga. Då kan jag prata väder hur mycket som helst.
4. Jag äääälskar min dator. Det måste vara lite eget i alla fall?? Har jag inget vettigt att uträtta vid den - vilket jag oftast har, då jag använder den till det mesta - så spelar jag "spindelharpan" - eller något av ordleksspelen på zylom.com.
5. Skulle gärna vilja tillbringa några dygn i ett totalt svart rum - helt ensam - eller i tystnaden i ett kloster.
Ja - men nu kommer min sjätte egenhet. Jag känner inga bloggare!! Mer än min dotter och de jag varit inne och läst hos då och då. Min generation är inte lika datortokiga som jag - åtminstone inte min bekantskapskrets - så jag "måste" bryta den här länken - ledsen och bedrövad drar jag mig nu tillbaks. Jag klarade inte utmaningen.
Men livet är för kort och för underbart för att låta sådana små detaljer slå ner mig i skorna - så: som en gummiboll kommer jag tillbaks igen ...... det är också en liten egenhet jag har :-D
Att se sin egen rädsla
När jag för ca 10 år sedan först kom i kontakt med tanken att grunden till vårt beteende är "rädsla" så fick jag en sådan där "aha-upplevelse".
Jag började att studera mitt eget och andras beteende och kunde väldigt ofta hitta rädslan i botten.
Det var inte så svårt att efter viss träning se igenom andras masker och hitta rädslan bakom. Men att hitta min egen rädsla är ibland knepigare.
I en meditation, där jag var mycket närvarande i ögonblicket och i rummet - kunde inte släppa dagens stress och tankarna flög mellan olika händelser under dagen - och jag försökte i stort sett bara att slappna av för att finna lite ro, kraft och frid.
Jag mediterade över frågan: Varför är jag så osäker på mina faktiska kunskaper. Varför vågar jag aldrig stå upp och säga "det här kan jag"?
För att inte mina familjemedlemmar ska vrida sig i skrattspasmer, så får jag väl erkänna att jag alltsomoftast är väldigt säker på riktigheten i det jag säger (och givetvis åker på en "nit" då och då - till övrigas stora förtjusning) Jag ses alltså som påfrestande "bättrevetande" i vissa lägen.
Men inte i de fall då jag borde utstråla lugn och säkerhet. Då blir jag osäker om någon har en annan uppfattning i sak och börjar fundera på om jag lärt mig fel eller minns fel osv.
Mitt i meditationens närvaro i nuet upplevde jag under några sekunder hur jag fördes bort och såg mig själv (i en annan kvinnas gestalt) när jag förlöste ett barn som var dött. Jag "visste" att barnets död berodde på mig. Mamman hade flera gånger talat om för mig att något var fel, men jag hade stått på mig och varit säker på att allt var helt OK - vilket det således inte var.
Upplevelsen var, som sagt, sekundsnabb och jag, som är övertygad om själens överlevnad och förmåga till reinkarnation, funderade på om det kunde vara så att jag sett mig själv i ett tidigare liv. Detta skulle ju då givetvis förklara varför jag kände mig så osäker på mina kunskaper.
På morgonen berättade jag upplevelsen för min dotter, som svarade mig:
Oavsett om det var från ett tidigare liv eller "bara" en bild av din rädsla för vilka konsekvenser det kan få om du står på dig så var det ju en djup insikt.
Och tänk - SÅ 'enkelt' tror jag faktiskt att det var. Det är - återigen - rädslan som är grunden till ett beteende som är negativt för mig själv såväl för dem som jag kanske hade kunnat ge hjälp under åren.
Själv valde jag alltså att se mig som "ett offer" för händelser som jag idag inte kan styra över - den som stod vid sidan av, i det här fallet min dotter - såg istället rädslan bakom mitt beteende.
Är inte livet spännande?
Tack för den insikten kära dotera mi :-)
Jag började att studera mitt eget och andras beteende och kunde väldigt ofta hitta rädslan i botten.
Det var inte så svårt att efter viss träning se igenom andras masker och hitta rädslan bakom. Men att hitta min egen rädsla är ibland knepigare.
I en meditation, där jag var mycket närvarande i ögonblicket och i rummet - kunde inte släppa dagens stress och tankarna flög mellan olika händelser under dagen - och jag försökte i stort sett bara att slappna av för att finna lite ro, kraft och frid.
Jag mediterade över frågan: Varför är jag så osäker på mina faktiska kunskaper. Varför vågar jag aldrig stå upp och säga "det här kan jag"?
För att inte mina familjemedlemmar ska vrida sig i skrattspasmer, så får jag väl erkänna att jag alltsomoftast är väldigt säker på riktigheten i det jag säger (och givetvis åker på en "nit" då och då - till övrigas stora förtjusning) Jag ses alltså som påfrestande "bättrevetande" i vissa lägen.
Men inte i de fall då jag borde utstråla lugn och säkerhet. Då blir jag osäker om någon har en annan uppfattning i sak och börjar fundera på om jag lärt mig fel eller minns fel osv.
Mitt i meditationens närvaro i nuet upplevde jag under några sekunder hur jag fördes bort och såg mig själv (i en annan kvinnas gestalt) när jag förlöste ett barn som var dött. Jag "visste" att barnets död berodde på mig. Mamman hade flera gånger talat om för mig att något var fel, men jag hade stått på mig och varit säker på att allt var helt OK - vilket det således inte var.
Upplevelsen var, som sagt, sekundsnabb och jag, som är övertygad om själens överlevnad och förmåga till reinkarnation, funderade på om det kunde vara så att jag sett mig själv i ett tidigare liv. Detta skulle ju då givetvis förklara varför jag kände mig så osäker på mina kunskaper.
På morgonen berättade jag upplevelsen för min dotter, som svarade mig:
Oavsett om det var från ett tidigare liv eller "bara" en bild av din rädsla för vilka konsekvenser det kan få om du står på dig så var det ju en djup insikt.
Och tänk - SÅ 'enkelt' tror jag faktiskt att det var. Det är - återigen - rädslan som är grunden till ett beteende som är negativt för mig själv såväl för dem som jag kanske hade kunnat ge hjälp under åren.
Själv valde jag alltså att se mig som "ett offer" för händelser som jag idag inte kan styra över - den som stod vid sidan av, i det här fallet min dotter - såg istället rädslan bakom mitt beteende.
Är inte livet spännande?
Tack för den insikten kära dotera mi :-)
Julen är slut
Efter att ha ägnat halva dagen åt att diska och lägga undan alla julprydnader såg jag mig granskande omkring i rummet. Nya fräscha blommor - begonia, minivåreld och primula stod där tidigare tomtar och ljuslyktor av allehanda slag stått. Juldukarna och julljusstakarna var utbytta mot ljusa virkade saker och ljuslyktor av glas av olika modeller.
Jag har för vana att glömma kvar någon liten pryl varje år och hade bestämt mig för att inte göra så den här gången. Förnöjt hade jag sålunda plockat ner förra årets kvarglömda julgranskula från dörrknoppen till vitrinskåpet där den tillbringat 2005. Nej, inga julprylar så långt ögat kunde se.
Ner i källaren med kartongerna och upp till den julfria lägenheten. Jag hann inte mer än in i rummet förrän jag kände en förebrående - ögonlös - blick på mig. Jodå - ensam och övergiven, men jag lovar, INTE kvar under hela 2006 stod:
Att sedan sambon undrade om jag inte skulle ta ner den broderade tomten från väggen i hallen är en helt annan femma.
God Julplundring på er.
Jag har för vana att glömma kvar någon liten pryl varje år och hade bestämt mig för att inte göra så den här gången. Förnöjt hade jag sålunda plockat ner förra årets kvarglömda julgranskula från dörrknoppen till vitrinskåpet där den tillbringat 2005. Nej, inga julprylar så långt ögat kunde se.
Ner i källaren med kartongerna och upp till den julfria lägenheten. Jag hann inte mer än in i rummet förrän jag kände en förebrående - ögonlös - blick på mig. Jodå - ensam och övergiven, men jag lovar, INTE kvar under hela 2006 stod:
Att sedan sambon undrade om jag inte skulle ta ner den broderade tomten från väggen i hallen är en helt annan femma.
God Julplundring på er.
Måttstock
Igår läste jag en insändare i Metro. Författarinnan formulerade en "måttstock" som hon använder för att bedöma en människas godhet och moral. Den löd:
"Ändamålet visar människans godhet och medlen hennes moral."
Jag vände på det och fann att jag kan ha god hjälp av meningen i min egen uteckling:
VARFÖR gör jag detta? Av önskan att få egen vinning eller av "hjärtats godhet"?
HUR gör jag detta? Ljuger jag? Manipulerar jag? Är jag ärlig?
Var befinner jag mig på en skala mellan 1 till 5 i godhet? I ärlighet? Hurdan moral har jag egentligen?
Tänk - det är alltid lättare att bedöma andra än att bedöma sig själv.
"Ändamålet visar människans godhet och medlen hennes moral."
Jag vände på det och fann att jag kan ha god hjälp av meningen i min egen uteckling:
VARFÖR gör jag detta? Av önskan att få egen vinning eller av "hjärtats godhet"?
HUR gör jag detta? Ljuger jag? Manipulerar jag? Är jag ärlig?
Var befinner jag mig på en skala mellan 1 till 5 i godhet? I ärlighet? Hurdan moral har jag egentligen?
Tänk - det är alltid lättare att bedöma andra än att bedöma sig själv.
Piercing
På mitt jobb finns det många ungdomar och det är väldigt många av dom, som är piercade på ett eller annat sätt.
Igår satt jag och talade med några av dom och den ena tjejen berättade om när hon piercade sin tunga, hur smärtsamt och jobbigt det hade varit. Nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli att fråga vad det är som driver henne till dessa piercingar? Varför gör man det, när det gör ont, är jobbigt och dessutom kan vara farligt med infektioner och annat som inträffar då och då.
Jag gjorde klart för henne att jag inte frågade för att döma - att för mig får människor göra vad de vill med sina egna kroppar så länge det sker frivilligt och inte inbegriper tvång för någon annan heller. Men att jag var fascinerad av frågan om varför man vill plåga sig så.
Hon svarade då att hon ville testa var hennes smärtgräns gick. Några andra vid bordet nickade instämmande. Sedan gled samtalet över på varför man annars kunde tänkas göra det. För att inte genera "mormor" gled man bara förbi den sexuella aspekten, följd av menande ögonkast sins emellan och stannade sedan åter vid just testandet av gränser.
Mindes då min egen ungdom då man skulle ha hål i öronen. Detta var inget som gjordes för att se om man vågade utan för att man ville vara "fin". En del var "tuffa" och stack själva hål med hjälp av en sotad nål och en kork - oftast för att föräldrarna vägrat att tillåta håltagningen och de därför blev "tvungna" att göra det själva. Infektionerna infann sig även på den tiden och de äldre förfasade sig.
Visst är det underligt hur beteenden trappas upp generation efter generation. Det mamma och pappa gjorde måste ungdomen göra "värre" - eller mitt emot - på gott och ont. Rökning är väl en sådan sak som ett tag blev till det bättre. Tyvärr så tycks det åter svänga över och bli "tufft" att vara nikotinslav.
Jag skulle gissa att andra saker som kommer att svänga totalt när pendeln slagit i botten är barnuppfostran, censur mot våld och sexscener, familjebildningen går mot kärnfamiljen och fri sex kommer att ses som något negativt igen.
Man kan i tidningsartiklar i veckan läsa att allt fler barn blir agade i hemmen.
Unga föräldrar är noga med att inte låta sina små barn sitta ensamma framför TV:n och okritiskt få se både våld och sex.
Man går på äktenskapsrådgivning för att hålla ihop sitt äktenskap och arbetar medvetet med sin relation.
Med viljan att vara rädd om varandra kommer också oviljan att skada och såra genom otrohet.
Tänk alltid har den äldre generationen haft något att förfasa sig över när det gäller de unga. Shinglandet som var poppis när mormor var ung - rock'n roll i min egen ungdom - och nu piercing som förskräcker. Kjolen har genom åren krupit upp längre och längre och nu har midjan krupit ner så att den lilla tygbiten som blir kvar....... ja - man kan ibland undra om den finns överhuvudtaget :-)
De mer allvarliga konsekvenserna av ungdomlig revolt - sprit, droger, knark är avarter som drar ner den som i början "bara" vill revoltera och visa sitt "egenvärde" och klippa navelsträngen. De är inga ungdomsgrejer -de är livsfördärvare av annat slag och fordrar andra åtgärder och annan reaktion än bara förfasande från samhället och den äldre generationen.
Men piercing, modenycker, dansformer, inställningen till sex, allt är olika former av revolt. Oftast så är det också ganska oskyldiga företeelser - så länge inte blodförgiftning, sexuella övergrepp av personer som inte ser skillnad på mode och den unga kvinnans "utbjudande" av sig själv, benbrott (eller knäckt nacke när man snurrar för vilt i dansen) samt veneriska sjukdomar vänder revolten till livets mer allvarliga sida.
Våra shinglade mormödrar - som blev så gulliga och bullbakande gamla gummor - vi rock'n rollande vildhjärnor som for omkring i raggarbilar och var sexuellt lössläppta (enligt den tidens mått mätt) - som idag också är mormödrar, kloka och förståndiga, vi är väl ändå bevis för att livet går vidare, ungdomen blir äldre, förståndigare och mindre spontana och att det finns ett liv även efter piercing-perioden.
Och tro mig. OK - inte så spontan, inte så vild men med många minnen, med mycken erfarenhet, en massa misstag och många glada skratt i backspegeln så fortsätter livet att bjuda på glädjeämnen. Umgänget med vännerna - god mat och dryck - resa och se andra platser - njuta av allt vackert som finns - se sina barn och barnbarn växa upp - läsa och fortsätta lära nya saker - finna den inre friden som kommer av att veta vem man är och vad man tror och tror sig veta - inte bry sig om att den eller den inte tycker att jag är snyggast i sta'n.
En tröstens ord till alla unga som är mitt inne i den testande fasen: Livet blir bara bättre och bättre - tro mig!
Kram
Igår satt jag och talade med några av dom och den ena tjejen berättade om när hon piercade sin tunga, hur smärtsamt och jobbigt det hade varit. Nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli att fråga vad det är som driver henne till dessa piercingar? Varför gör man det, när det gör ont, är jobbigt och dessutom kan vara farligt med infektioner och annat som inträffar då och då.
Jag gjorde klart för henne att jag inte frågade för att döma - att för mig får människor göra vad de vill med sina egna kroppar så länge det sker frivilligt och inte inbegriper tvång för någon annan heller. Men att jag var fascinerad av frågan om varför man vill plåga sig så.
Hon svarade då att hon ville testa var hennes smärtgräns gick. Några andra vid bordet nickade instämmande. Sedan gled samtalet över på varför man annars kunde tänkas göra det. För att inte genera "mormor" gled man bara förbi den sexuella aspekten, följd av menande ögonkast sins emellan och stannade sedan åter vid just testandet av gränser.
Mindes då min egen ungdom då man skulle ha hål i öronen. Detta var inget som gjordes för att se om man vågade utan för att man ville vara "fin". En del var "tuffa" och stack själva hål med hjälp av en sotad nål och en kork - oftast för att föräldrarna vägrat att tillåta håltagningen och de därför blev "tvungna" att göra det själva. Infektionerna infann sig även på den tiden och de äldre förfasade sig.
Visst är det underligt hur beteenden trappas upp generation efter generation. Det mamma och pappa gjorde måste ungdomen göra "värre" - eller mitt emot - på gott och ont. Rökning är väl en sådan sak som ett tag blev till det bättre. Tyvärr så tycks det åter svänga över och bli "tufft" att vara nikotinslav.
Jag skulle gissa att andra saker som kommer att svänga totalt när pendeln slagit i botten är barnuppfostran, censur mot våld och sexscener, familjebildningen går mot kärnfamiljen och fri sex kommer att ses som något negativt igen.
Man kan i tidningsartiklar i veckan läsa att allt fler barn blir agade i hemmen.
Unga föräldrar är noga med att inte låta sina små barn sitta ensamma framför TV:n och okritiskt få se både våld och sex.
Man går på äktenskapsrådgivning för att hålla ihop sitt äktenskap och arbetar medvetet med sin relation.
Med viljan att vara rädd om varandra kommer också oviljan att skada och såra genom otrohet.
Tänk alltid har den äldre generationen haft något att förfasa sig över när det gäller de unga. Shinglandet som var poppis när mormor var ung - rock'n roll i min egen ungdom - och nu piercing som förskräcker. Kjolen har genom åren krupit upp längre och längre och nu har midjan krupit ner så att den lilla tygbiten som blir kvar....... ja - man kan ibland undra om den finns överhuvudtaget :-)
De mer allvarliga konsekvenserna av ungdomlig revolt - sprit, droger, knark är avarter som drar ner den som i början "bara" vill revoltera och visa sitt "egenvärde" och klippa navelsträngen. De är inga ungdomsgrejer -de är livsfördärvare av annat slag och fordrar andra åtgärder och annan reaktion än bara förfasande från samhället och den äldre generationen.
Men piercing, modenycker, dansformer, inställningen till sex, allt är olika former av revolt. Oftast så är det också ganska oskyldiga företeelser - så länge inte blodförgiftning, sexuella övergrepp av personer som inte ser skillnad på mode och den unga kvinnans "utbjudande" av sig själv, benbrott (eller knäckt nacke när man snurrar för vilt i dansen) samt veneriska sjukdomar vänder revolten till livets mer allvarliga sida.
Våra shinglade mormödrar - som blev så gulliga och bullbakande gamla gummor - vi rock'n rollande vildhjärnor som for omkring i raggarbilar och var sexuellt lössläppta (enligt den tidens mått mätt) - som idag också är mormödrar, kloka och förståndiga, vi är väl ändå bevis för att livet går vidare, ungdomen blir äldre, förståndigare och mindre spontana och att det finns ett liv även efter piercing-perioden.
Och tro mig. OK - inte så spontan, inte så vild men med många minnen, med mycken erfarenhet, en massa misstag och många glada skratt i backspegeln så fortsätter livet att bjuda på glädjeämnen. Umgänget med vännerna - god mat och dryck - resa och se andra platser - njuta av allt vackert som finns - se sina barn och barnbarn växa upp - läsa och fortsätta lära nya saker - finna den inre friden som kommer av att veta vem man är och vad man tror och tror sig veta - inte bry sig om att den eller den inte tycker att jag är snyggast i sta'n.
En tröstens ord till alla unga som är mitt inne i den testande fasen: Livet blir bara bättre och bättre - tro mig!
Kram
Sommardrömmar
Jag gillar inte vinter, mörker, snö och kyla - jag älskar sommar, ljus, solsken och värme. Drömmer om tider som varit och som kommer :-)
En mörkrens gärning
Kvällsmörkret mildrades av snön som täckte marken och låg på granarnas grenar. Hon hade ett par timmars bilkörning framför sig. Irriterat tänkte hon på all dricka hon bälgat i sig innan hon for. Redan nu, 15 minuter in på resan, kände hon att hon var kissnödig. Närmaste fik låg en timma bort och hon fick något vilt i blicken när hon tänkte tanken.
Hon hade aldrig gillat att "pinka i det fria" som man, enligt den gamla sången, fick göra "uppe hos Maria". Hon visste inte vad orsaken var, men trodde nog att det mest berodde på rädsla för "upptäckt".
Hon kände att all körglädje försvann i och med att kissnödigheten tilltog. Ingen bil hade hon mött på flera mil och ingen hade kommit ikapp och kört om henne. Löjligt. Det var ju bara att stanna bilen och sätta sig vid sidan om.
Där kom en timmerväg, hon saktade in för att kunna svänga in på den, men avstod då hon såg att snöhöjden innanför den upplogade vallen var lika hög som vallen själv. Breda viltgator hade huggits upp på båda sidor om vägen så hon ville inte sätta sig direkt vid bilen. Något träd att huka bakom skulle hon väl ändå hitta.
En P-plats - två bilar bred och fyra bilar lång. Toppen. Hon svängde in och stängde motorn. Lät p-ljuset vara på. Hon öppnade dörren och lyssnade. Inga ljud mer än det stilla suset från skogen. Mörkt sånär som på den vita snön. Resolut plumsade hon iväg med siktet inställt på en ensam mycket liten och mycket gles gran vid sidan om vägen. Bakom den kunde hon inte gå - där var det djupt och såg riskabelt ut att sätta ner fötterna. Hon kastade en forskande blick upp mot bilen och vägen. En svag högersväng strax före P-platsen gjorde henne övertygad om att den som kom från det hållet enbart skulle koncentrera sig på hennes bils bakljus och inte hinna se henne själv.
Resolut beslöt hon sig för att sidan av granan blev bra. Då dolde den henne åtminstone lite för de som skulle kunna tänkas komma från motsatt håll. Nöjd med sina slutsatser drog hon så ner sina byxor och kände en underbar befrielse när trycket i blåsan lättade. Säg den glädje som varar! Hon hade inte mer än hunnit börja kissa förrän hon hörde ett brummande långt bortifrån.
OK - ljudet färdas långt i natten. Hon skulle hinna bli färdig innan bilen hann fram. Plötsligt lystes kvällsmörkret upp av stora strålkastare. Ljusskenet närmade sig oroväckande fort. Febrilt började hon att resa sig och ta tag i byxorna som låg runt anklarna på henne. Där stod hon, hukande med "rumpan bar" och händerna på byxorna när en stor långtradare kom farande. Den hade så mycket strålkastare så att hela vägen och vägkanterna - inklusive den plats där hon stod - blev upplysta som i starkt soljus.
Bländad stod hon där och bara önskade sig all världens väg. En glad fanfar från signalhornet tog bort det sista lilla tvivlet om att hon lyckats bli obemärkt.
Och så var den borta igen. Mörkret och tystnaden slöt sig om henne och hon drog lättad upp sina byxor igen. Hon kunde inte annat än skratta när hon gick tillbaks till bilen. Så trevligt! Hon hade lyckats med att göra två männsikor glada - sig själv - för stunden befriad och glad - och en okänd chaufför som fick sig ett gott skratt vid åsynen av hennes förskräckta ansikte och hukande figur.
Förnöjd fortsatte hon sin resa.
Hon hade aldrig gillat att "pinka i det fria" som man, enligt den gamla sången, fick göra "uppe hos Maria". Hon visste inte vad orsaken var, men trodde nog att det mest berodde på rädsla för "upptäckt".
Hon kände att all körglädje försvann i och med att kissnödigheten tilltog. Ingen bil hade hon mött på flera mil och ingen hade kommit ikapp och kört om henne. Löjligt. Det var ju bara att stanna bilen och sätta sig vid sidan om.
Där kom en timmerväg, hon saktade in för att kunna svänga in på den, men avstod då hon såg att snöhöjden innanför den upplogade vallen var lika hög som vallen själv. Breda viltgator hade huggits upp på båda sidor om vägen så hon ville inte sätta sig direkt vid bilen. Något träd att huka bakom skulle hon väl ändå hitta.
En P-plats - två bilar bred och fyra bilar lång. Toppen. Hon svängde in och stängde motorn. Lät p-ljuset vara på. Hon öppnade dörren och lyssnade. Inga ljud mer än det stilla suset från skogen. Mörkt sånär som på den vita snön. Resolut plumsade hon iväg med siktet inställt på en ensam mycket liten och mycket gles gran vid sidan om vägen. Bakom den kunde hon inte gå - där var det djupt och såg riskabelt ut att sätta ner fötterna. Hon kastade en forskande blick upp mot bilen och vägen. En svag högersväng strax före P-platsen gjorde henne övertygad om att den som kom från det hållet enbart skulle koncentrera sig på hennes bils bakljus och inte hinna se henne själv.
Resolut beslöt hon sig för att sidan av granan blev bra. Då dolde den henne åtminstone lite för de som skulle kunna tänkas komma från motsatt håll. Nöjd med sina slutsatser drog hon så ner sina byxor och kände en underbar befrielse när trycket i blåsan lättade. Säg den glädje som varar! Hon hade inte mer än hunnit börja kissa förrän hon hörde ett brummande långt bortifrån.
OK - ljudet färdas långt i natten. Hon skulle hinna bli färdig innan bilen hann fram. Plötsligt lystes kvällsmörkret upp av stora strålkastare. Ljusskenet närmade sig oroväckande fort. Febrilt började hon att resa sig och ta tag i byxorna som låg runt anklarna på henne. Där stod hon, hukande med "rumpan bar" och händerna på byxorna när en stor långtradare kom farande. Den hade så mycket strålkastare så att hela vägen och vägkanterna - inklusive den plats där hon stod - blev upplysta som i starkt soljus.
Bländad stod hon där och bara önskade sig all världens väg. En glad fanfar från signalhornet tog bort det sista lilla tvivlet om att hon lyckats bli obemärkt.
Och så var den borta igen. Mörkret och tystnaden slöt sig om henne och hon drog lättad upp sina byxor igen. Hon kunde inte annat än skratta när hon gick tillbaks till bilen. Så trevligt! Hon hade lyckats med att göra två männsikor glada - sig själv - för stunden befriad och glad - och en okänd chaufför som fick sig ett gott skratt vid åsynen av hennes förskräckta ansikte och hukande figur.
Förnöjd fortsatte hon sin resa.
Nytt År
Jaha, så har vi då åter passerat ett årsskifte. Som vanligt firade vi tillsammans med två par goda vänner. Mycket god mat - gott att dricka (för de som inte körde bil, vill säga - gissa vem som körde?)och trivsam atmosfär.
Åren frös ihop, vilket ju lär vara ett gott tecken enligt "di gamle". Jan Malmsjö läste "Ring klocka ring", Grevinnan och betjänten hade "Same Procedure as last Year" och raketerna lyste upp himlapällen. Champangekorken small precis som den skulle och innehållet smakade lika illa som vanligt :-)
Idag sov vi läääänge. Sambon bjöd på middag ute - en gammal kär nyårstradition även det - och nu sitter vi åter inne i den go'a stugvärmen och bara njuter.
Och året som gick då? Hur var det globalt? Katastrofer i mängd, terrordåd, mord och elände. Man kan tycka att det räcker med alla naturkatastrofer som mänskligheten får genomlida på olika håll i världen utan att vi ska hjälpa till att skapa lidanden genom att ge oss på varandra också.
Hur var året för mig personligen? Omvälvande, skulle jag vilja säga. Fick ett årslångt vikariat i maj och har haft stora omställningsproblem. Först den yrande glädjen av att åter få möta kunder och känna hur "Luther, Jante och Ågren" släppte taget om axlar och huvud en tid. Sedan hur de åter fick grepp om mig när det blev fortsatt fruktlöst jobbsök den tid jag inte fick arbetspass med därtill hörande inrapportering till Arbetsförmedlingen.
En ny arbetsmiljö med allt vad det innebär av kulturkrock för min del. Inte är det som "förr" inte :-D. Först tog frustrationen en oerhörd massa energi från mig - sedan har jag lärt mig att släppa på mitt kontrollbehov och acceptera olikheterna i mitt / arbetsgivarens / arbetskamraternas synsätt på både personalpolitik, samarbete, kundbemötande och säkerhetsfokusering. Men jag har en bra bit kvar att gå. Och vem har sagt att mitt sätt att se är det "rätta"? Knappast. Det är nyttigt att möta andra världar - mycket att lära.
Jag har också fått uppleva mycket vad det gäller den andliga aspekten på livet. Fick en liten kick i våras och försomras av att promenera till jobbet och att gå lite stavgång. Mådde riktigt bra både fysiskt och psykiskt av detta. En sund själ i en sund kropp! Det ligger mycket i det!
Jag har också fått erfarenheter av länkar och kontakter med andevärlden. Dels genom egna upplevelser men också förmedlade via duktiga medier.
Jag blev tillfrågad om jag ville bli kassör i föreningen jag tillhörde och har nu jobbat med det på frivilligbasis under hösten. Det är roligt att dra sitt strå till stacken och jag får ju så mycket tillbaks genom att lära känna fler människor med samma livsåskådning som jag själv har.
Nu ser jag fram emot år 2006. För Världen önskar jag av hela mitt hjärta att både naturen och människor ska bli lite "snällare" - Privat önskar jag att mina nära och kära och jag själv får behålla vår fysiska hälsa och mentala sinnesfrid - jag önskar att jag finner en balans mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv som gör att jag finner glädje i bådadera.
Inga nyårslöften är avgivna!!! Varför slösa energi på att ha dåligt samvete när löftena bryts. Visst - jag har några kilon till att gå ner. Sluta äta sötsaker? Jodå¨- skulle jag visst behöva lova. - Promenera mera? *suck* - jo, det också.
Men jag får väl ge ett löfte i alla fall:
Jag lovar att försöka tänka positivt och att inte säga något om någon som jag inte kan säga till personen i fråga.
Det är något som jag ständigt jobbar med och försöker att hålla i minnet. Har blivit ganska duktig på det också tror jag - åtminstone periodvis . *s*. Men jag kan bli bättre!
GOTT NYTT ÅR - hälsa, kraft, frihet från måsten och förmåga att leva i nuet - det är mina nyårsönskningar till er alla.
Kram
Åren frös ihop, vilket ju lär vara ett gott tecken enligt "di gamle". Jan Malmsjö läste "Ring klocka ring", Grevinnan och betjänten hade "Same Procedure as last Year" och raketerna lyste upp himlapällen. Champangekorken small precis som den skulle och innehållet smakade lika illa som vanligt :-)
Idag sov vi läääänge. Sambon bjöd på middag ute - en gammal kär nyårstradition även det - och nu sitter vi åter inne i den go'a stugvärmen och bara njuter.
Och året som gick då? Hur var det globalt? Katastrofer i mängd, terrordåd, mord och elände. Man kan tycka att det räcker med alla naturkatastrofer som mänskligheten får genomlida på olika håll i världen utan att vi ska hjälpa till att skapa lidanden genom att ge oss på varandra också.
Hur var året för mig personligen? Omvälvande, skulle jag vilja säga. Fick ett årslångt vikariat i maj och har haft stora omställningsproblem. Först den yrande glädjen av att åter få möta kunder och känna hur "Luther, Jante och Ågren" släppte taget om axlar och huvud en tid. Sedan hur de åter fick grepp om mig när det blev fortsatt fruktlöst jobbsök den tid jag inte fick arbetspass med därtill hörande inrapportering till Arbetsförmedlingen.
En ny arbetsmiljö med allt vad det innebär av kulturkrock för min del. Inte är det som "förr" inte :-D. Först tog frustrationen en oerhörd massa energi från mig - sedan har jag lärt mig att släppa på mitt kontrollbehov och acceptera olikheterna i mitt / arbetsgivarens / arbetskamraternas synsätt på både personalpolitik, samarbete, kundbemötande och säkerhetsfokusering. Men jag har en bra bit kvar att gå. Och vem har sagt att mitt sätt att se är det "rätta"? Knappast. Det är nyttigt att möta andra världar - mycket att lära.
Jag har också fått uppleva mycket vad det gäller den andliga aspekten på livet. Fick en liten kick i våras och försomras av att promenera till jobbet och att gå lite stavgång. Mådde riktigt bra både fysiskt och psykiskt av detta. En sund själ i en sund kropp! Det ligger mycket i det!
Jag har också fått erfarenheter av länkar och kontakter med andevärlden. Dels genom egna upplevelser men också förmedlade via duktiga medier.
Jag blev tillfrågad om jag ville bli kassör i föreningen jag tillhörde och har nu jobbat med det på frivilligbasis under hösten. Det är roligt att dra sitt strå till stacken och jag får ju så mycket tillbaks genom att lära känna fler människor med samma livsåskådning som jag själv har.
Nu ser jag fram emot år 2006. För Världen önskar jag av hela mitt hjärta att både naturen och människor ska bli lite "snällare" - Privat önskar jag att mina nära och kära och jag själv får behålla vår fysiska hälsa och mentala sinnesfrid - jag önskar att jag finner en balans mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv som gör att jag finner glädje i bådadera.
Inga nyårslöften är avgivna!!! Varför slösa energi på att ha dåligt samvete när löftena bryts. Visst - jag har några kilon till att gå ner. Sluta äta sötsaker? Jodå¨- skulle jag visst behöva lova. - Promenera mera? *suck* - jo, det också.
Men jag får väl ge ett löfte i alla fall:
Jag lovar att försöka tänka positivt och att inte säga något om någon som jag inte kan säga till personen i fråga.
Det är något som jag ständigt jobbar med och försöker att hålla i minnet. Har blivit ganska duktig på det också tror jag - åtminstone periodvis . *s*. Men jag kan bli bättre!
GOTT NYTT ÅR - hälsa, kraft, frihet från måsten och förmåga att leva i nuet - det är mina nyårsönskningar till er alla.
Kram