Andersson, Svensson och Hansson
Har du hört talas om Andersson, Svensson och Hansson? Det hade inte jag heller, men nu har jag varit på ”kurs” i kundbemötande och där fick jag information om ovanstående ”typer”.
Ja, för namnen representerar nämligen tre olika människotyper. Grovt tecknade och mycket avskalat, ungefär som i astrologin: en kräfta ÄR ju inte bara sina kräftegenskaper utan så mycket, mycket mer.
Andersson:
En strukturerad person. Lite trygghetsnarkoman, vill att allt ska gå efter vissa strukturer och inom vissa ramar. Kalenderbitare och listskrivare. Vill Andersson ha hjälp så ställer han sig vid informationsdisken och väntar (och förväntar sig) att någon ska se honom. Han kollar på klockan och noterar noga hur länge han får vänta. Han har med sig en inköpslista och han har noga reda på priser och garantier. Det är ordning och reda. Varje kort ligger på sin plats och varje sedel på sin, rättvända och utslätade i plånboken. Administratör
Svensson:
Ostrukturerad men har helkoll på läget. Hans bil är gammal, sjavig och otvättad – men den är i topptrim och går igenom den ena besiktningen efter den andra u a. I hans hem kan det vara stökigt och rörigt – ”bra – att – ha” lådan i köket tenderar att bli till flera, men OJ så väl han vet var grejerna ligger. Han är social och fysisk. Lägger armen om axeln på den han pratar med och är intresserad och skojfrisk. Älskar att göra affärer. Fixar och donar åt höger och vänster. Kan han pruta lite så gör han gärna det – bara för sakens skull. Stort och varmt hjärta. Hantverkare
Hansson:
Stram, mån om ”ytan”, lite prylfreak. Har gärna en lite ”flådig” bil. Förväntar sig service NU. Trevlig och social men saknar ”djup”. Har många projekt på gång och har kort tålamod. Chef
Ja – detta var i korthet de typiska egenskaper som betecknar Andersson, Svensson och Hansson. I själva verket så är vi väl alla en blandning av dom allihop – bara mer eller mindre utpräglat åt ena eller andra hållet.
Själv är jag en typisk Hans Andersson – men en del av mina vänner kallar mig Svenne J
Det lustiga är att när jag nu står i min kassa så kan jag inte låta bli att placera in mina kunder. ”Jaha – där hade vi en liten Andersson, ja” . ”Oj – Svensson lille, där var du ju.” ”Hansson då. Oj, så många kort i plånboken – och vit skjorta och slips – på väg till ett sammanträde?”
Livet blir sig aldrig likt igen.
Ja, för namnen representerar nämligen tre olika människotyper. Grovt tecknade och mycket avskalat, ungefär som i astrologin: en kräfta ÄR ju inte bara sina kräftegenskaper utan så mycket, mycket mer.
Andersson:
En strukturerad person. Lite trygghetsnarkoman, vill att allt ska gå efter vissa strukturer och inom vissa ramar. Kalenderbitare och listskrivare. Vill Andersson ha hjälp så ställer han sig vid informationsdisken och väntar (och förväntar sig) att någon ska se honom. Han kollar på klockan och noterar noga hur länge han får vänta. Han har med sig en inköpslista och han har noga reda på priser och garantier. Det är ordning och reda. Varje kort ligger på sin plats och varje sedel på sin, rättvända och utslätade i plånboken. Administratör
Svensson:
Ostrukturerad men har helkoll på läget. Hans bil är gammal, sjavig och otvättad – men den är i topptrim och går igenom den ena besiktningen efter den andra u a. I hans hem kan det vara stökigt och rörigt – ”bra – att – ha” lådan i köket tenderar att bli till flera, men OJ så väl han vet var grejerna ligger. Han är social och fysisk. Lägger armen om axeln på den han pratar med och är intresserad och skojfrisk. Älskar att göra affärer. Fixar och donar åt höger och vänster. Kan han pruta lite så gör han gärna det – bara för sakens skull. Stort och varmt hjärta. Hantverkare
Hansson:
Stram, mån om ”ytan”, lite prylfreak. Har gärna en lite ”flådig” bil. Förväntar sig service NU. Trevlig och social men saknar ”djup”. Har många projekt på gång och har kort tålamod. Chef
Ja – detta var i korthet de typiska egenskaper som betecknar Andersson, Svensson och Hansson. I själva verket så är vi väl alla en blandning av dom allihop – bara mer eller mindre utpräglat åt ena eller andra hållet.
Själv är jag en typisk Hans Andersson – men en del av mina vänner kallar mig Svenne J
Det lustiga är att när jag nu står i min kassa så kan jag inte låta bli att placera in mina kunder. ”Jaha – där hade vi en liten Andersson, ja” . ”Oj – Svensson lille, där var du ju.” ”Hansson då. Oj, så många kort i plånboken – och vit skjorta och slips – på väg till ett sammanträde?”
Livet blir sig aldrig likt igen.
Flaxande tankar
Är trött och lite hängig. Kanske är det dags för den där förkylningen som omgivningen gått omkring med senaste månaden? Har ju klarat mig så bra hitintills så jag hade nästan hoppats att jag skulle ”slippa undan” den här gången. Nåja, tiden får utvisa.
En fikastund med en kär ”gammal” vän före jobbet var en trevlig början på dagen. Vi träffades när våra barn var små och har genom åren delat både sorg och glädje. Vi har stöttat varandra vid skilsmässor, gått på diverse kurser ihop, funderat över livets mening, glatts med varandra åt våra nya kärlekar och vi har sett varandras barn växa upp – och hur dom i sin tur fått barn. Nu väntar vi bara på ”minstingens” nedkomst med ett litet underverk. Vart tar åren vägen???
Som min bästis från skoltiden sa sist vi träffades: ”Jag begriper inte detta – inuti är jag ju precis samma ”tjej” som jag alltid varit. Jag känner mig inte ens vuxen.” Och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi konstaterade att jämnåriga har vuxit upp, blivit ”damer” och ”vuxna” – vi själva, ja – barn är vi ju inte längre, men nog finns det både bus och fnitter bakom rynkorna.
Jag börjar förstå det där med att man som gammal börjar ”gå i barndom” igen. När kroppen inte längre orkar – när kroppsfunktionerna avtar och man inte kan reda sig själv längre – då flyr sinnet tillbaks till den tiden då man hade egen koll på allt. När man är beroende av sina barn eller andra för att få komma ut eftersom man inte själv kan köra bil längre – då är det nog väldigt lätt att drömma sig tillbaks och minnas den tid då man rådde sig själv och slapp ”ligga andra till last”. Ju mer beroende man blir – desto mer flyr man undan verkligheten. Så klart – så enkelt. Sedan kan det säkert konstateras hjärnförändringar med hjälp av medicinska tester och instrument – men utlösningsmekanismen, kan den bottna i rädsla?
Ja, jag vet – nu är jag där igen. Men kanske är det inte så fel i alla fall. En del blir ju ”senila” innan de är fysiskt oförmögna att klara sig själva. Är det ett sinnets försvar för att döva rädslan som kryper fram när man ser ålderstecknen i sin spegel? Rädslan för att bli gammal och skröplig och i behov av hjälp.
Hmm – lite löst flygande tankar så här innan det är dags att krypa till kojs. Hoppas att jag slipper bli förkyld!!
Men å andra sidan – det finns det, som värre är än en snuvig sliten nos :-D
En fikastund med en kär ”gammal” vän före jobbet var en trevlig början på dagen. Vi träffades när våra barn var små och har genom åren delat både sorg och glädje. Vi har stöttat varandra vid skilsmässor, gått på diverse kurser ihop, funderat över livets mening, glatts med varandra åt våra nya kärlekar och vi har sett varandras barn växa upp – och hur dom i sin tur fått barn. Nu väntar vi bara på ”minstingens” nedkomst med ett litet underverk. Vart tar åren vägen???
Som min bästis från skoltiden sa sist vi träffades: ”Jag begriper inte detta – inuti är jag ju precis samma ”tjej” som jag alltid varit. Jag känner mig inte ens vuxen.” Och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi konstaterade att jämnåriga har vuxit upp, blivit ”damer” och ”vuxna” – vi själva, ja – barn är vi ju inte längre, men nog finns det både bus och fnitter bakom rynkorna.
Jag börjar förstå det där med att man som gammal börjar ”gå i barndom” igen. När kroppen inte längre orkar – när kroppsfunktionerna avtar och man inte kan reda sig själv längre – då flyr sinnet tillbaks till den tiden då man hade egen koll på allt. När man är beroende av sina barn eller andra för att få komma ut eftersom man inte själv kan köra bil längre – då är det nog väldigt lätt att drömma sig tillbaks och minnas den tid då man rådde sig själv och slapp ”ligga andra till last”. Ju mer beroende man blir – desto mer flyr man undan verkligheten. Så klart – så enkelt. Sedan kan det säkert konstateras hjärnförändringar med hjälp av medicinska tester och instrument – men utlösningsmekanismen, kan den bottna i rädsla?
Ja, jag vet – nu är jag där igen. Men kanske är det inte så fel i alla fall. En del blir ju ”senila” innan de är fysiskt oförmögna att klara sig själva. Är det ett sinnets försvar för att döva rädslan som kryper fram när man ser ålderstecknen i sin spegel? Rädslan för att bli gammal och skröplig och i behov av hjälp.
Hmm – lite löst flygande tankar så här innan det är dags att krypa till kojs. Hoppas att jag slipper bli förkyld!!
Men å andra sidan – det finns det, som värre är än en snuvig sliten nos :-D
Jag är utmanad
"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar."
Min dotter Anne http://anne.webblogg.se/ har sänt denna utmaning till mig och nu ska jag alltså upp till bevis.
1. Jag har - sedan 1987 följt serien Glamour på TV. *Rodnar* Det är inte många avsnitt jag missat men nu, för ca 3 veckor sedan slutade jag helt att följa den. Har varit inne och kollat på deras hemsida och läst "före" mig. Suck - så fullständigt absurt och vansinnigt snurrande i dessa kärleksaffärer och återuppståndna "döingar". Men visst har jag varit "duktig" som hållt ut i nästan 20 år!!! Nog är det både en egenhet och konstig ovana värd att nämna?
2. Gillar att äta popcorn. Minst en kväll i veckan stoppar jag i mig en micropopspåse helt på egen hand.
3. Jag gillar inte att tala i telefon. Nej, det där stämde inte riktigt. Jag har inget emot telefonen om man har något att framföra eller diskutera. Det är det där "tompratet" som jag har så illa svårt för. Men å andra sidan så är jag inte duktig på det "öga mot öga" heller. Om det inte gäller i min yrkesroll, vill säga. Då kan jag prata väder hur mycket som helst.
4. Jag äääälskar min dator. Det måste vara lite eget i alla fall?? Har jag inget vettigt att uträtta vid den - vilket jag oftast har, då jag använder den till det mesta - så spelar jag "spindelharpan" - eller något av ordleksspelen på zylom.com.
5. Skulle gärna vilja tillbringa några dygn i ett totalt svart rum - helt ensam - eller i tystnaden i ett kloster.
Ja - men nu kommer min sjätte egenhet. Jag känner inga bloggare!! Mer än min dotter och de jag varit inne och läst hos då och då. Min generation är inte lika datortokiga som jag - åtminstone inte min bekantskapskrets - så jag "måste" bryta den här länken - ledsen och bedrövad drar jag mig nu tillbaks. Jag klarade inte utmaningen.
Men livet är för kort och för underbart för att låta sådana små detaljer slå ner mig i skorna - så: som en gummiboll kommer jag tillbaks igen ...... det är också en liten egenhet jag har :-D
Min dotter Anne http://anne.webblogg.se/ har sänt denna utmaning till mig och nu ska jag alltså upp till bevis.
1. Jag har - sedan 1987 följt serien Glamour på TV. *Rodnar* Det är inte många avsnitt jag missat men nu, för ca 3 veckor sedan slutade jag helt att följa den. Har varit inne och kollat på deras hemsida och läst "före" mig. Suck - så fullständigt absurt och vansinnigt snurrande i dessa kärleksaffärer och återuppståndna "döingar". Men visst har jag varit "duktig" som hållt ut i nästan 20 år!!! Nog är det både en egenhet och konstig ovana värd att nämna?
2. Gillar att äta popcorn. Minst en kväll i veckan stoppar jag i mig en micropopspåse helt på egen hand.
3. Jag gillar inte att tala i telefon. Nej, det där stämde inte riktigt. Jag har inget emot telefonen om man har något att framföra eller diskutera. Det är det där "tompratet" som jag har så illa svårt för. Men å andra sidan så är jag inte duktig på det "öga mot öga" heller. Om det inte gäller i min yrkesroll, vill säga. Då kan jag prata väder hur mycket som helst.
4. Jag äääälskar min dator. Det måste vara lite eget i alla fall?? Har jag inget vettigt att uträtta vid den - vilket jag oftast har, då jag använder den till det mesta - så spelar jag "spindelharpan" - eller något av ordleksspelen på zylom.com.
5. Skulle gärna vilja tillbringa några dygn i ett totalt svart rum - helt ensam - eller i tystnaden i ett kloster.
Ja - men nu kommer min sjätte egenhet. Jag känner inga bloggare!! Mer än min dotter och de jag varit inne och läst hos då och då. Min generation är inte lika datortokiga som jag - åtminstone inte min bekantskapskrets - så jag "måste" bryta den här länken - ledsen och bedrövad drar jag mig nu tillbaks. Jag klarade inte utmaningen.
Men livet är för kort och för underbart för att låta sådana små detaljer slå ner mig i skorna - så: som en gummiboll kommer jag tillbaks igen ...... det är också en liten egenhet jag har :-D
Julen är slut
Efter att ha ägnat halva dagen åt att diska och lägga undan alla julprydnader såg jag mig granskande omkring i rummet. Nya fräscha blommor - begonia, minivåreld och primula stod där tidigare tomtar och ljuslyktor av allehanda slag stått. Juldukarna och julljusstakarna var utbytta mot ljusa virkade saker och ljuslyktor av glas av olika modeller.
Jag har för vana att glömma kvar någon liten pryl varje år och hade bestämt mig för att inte göra så den här gången. Förnöjt hade jag sålunda plockat ner förra årets kvarglömda julgranskula från dörrknoppen till vitrinskåpet där den tillbringat 2005. Nej, inga julprylar så långt ögat kunde se.
Ner i källaren med kartongerna och upp till den julfria lägenheten. Jag hann inte mer än in i rummet förrän jag kände en förebrående - ögonlös - blick på mig. Jodå - ensam och övergiven, men jag lovar, INTE kvar under hela 2006 stod:
Att sedan sambon undrade om jag inte skulle ta ner den broderade tomten från väggen i hallen är en helt annan femma.
God Julplundring på er.
Jag har för vana att glömma kvar någon liten pryl varje år och hade bestämt mig för att inte göra så den här gången. Förnöjt hade jag sålunda plockat ner förra årets kvarglömda julgranskula från dörrknoppen till vitrinskåpet där den tillbringat 2005. Nej, inga julprylar så långt ögat kunde se.
Ner i källaren med kartongerna och upp till den julfria lägenheten. Jag hann inte mer än in i rummet förrän jag kände en förebrående - ögonlös - blick på mig. Jodå - ensam och övergiven, men jag lovar, INTE kvar under hela 2006 stod:
Att sedan sambon undrade om jag inte skulle ta ner den broderade tomten från väggen i hallen är en helt annan femma.
God Julplundring på er.
Piercing
På mitt jobb finns det många ungdomar och det är väldigt många av dom, som är piercade på ett eller annat sätt.
Igår satt jag och talade med några av dom och den ena tjejen berättade om när hon piercade sin tunga, hur smärtsamt och jobbigt det hade varit. Nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli att fråga vad det är som driver henne till dessa piercingar? Varför gör man det, när det gör ont, är jobbigt och dessutom kan vara farligt med infektioner och annat som inträffar då och då.
Jag gjorde klart för henne att jag inte frågade för att döma - att för mig får människor göra vad de vill med sina egna kroppar så länge det sker frivilligt och inte inbegriper tvång för någon annan heller. Men att jag var fascinerad av frågan om varför man vill plåga sig så.
Hon svarade då att hon ville testa var hennes smärtgräns gick. Några andra vid bordet nickade instämmande. Sedan gled samtalet över på varför man annars kunde tänkas göra det. För att inte genera "mormor" gled man bara förbi den sexuella aspekten, följd av menande ögonkast sins emellan och stannade sedan åter vid just testandet av gränser.
Mindes då min egen ungdom då man skulle ha hål i öronen. Detta var inget som gjordes för att se om man vågade utan för att man ville vara "fin". En del var "tuffa" och stack själva hål med hjälp av en sotad nål och en kork - oftast för att föräldrarna vägrat att tillåta håltagningen och de därför blev "tvungna" att göra det själva. Infektionerna infann sig även på den tiden och de äldre förfasade sig.
Visst är det underligt hur beteenden trappas upp generation efter generation. Det mamma och pappa gjorde måste ungdomen göra "värre" - eller mitt emot - på gott och ont. Rökning är väl en sådan sak som ett tag blev till det bättre. Tyvärr så tycks det åter svänga över och bli "tufft" att vara nikotinslav.
Jag skulle gissa att andra saker som kommer att svänga totalt när pendeln slagit i botten är barnuppfostran, censur mot våld och sexscener, familjebildningen går mot kärnfamiljen och fri sex kommer att ses som något negativt igen.
Man kan i tidningsartiklar i veckan läsa att allt fler barn blir agade i hemmen.
Unga föräldrar är noga med att inte låta sina små barn sitta ensamma framför TV:n och okritiskt få se både våld och sex.
Man går på äktenskapsrådgivning för att hålla ihop sitt äktenskap och arbetar medvetet med sin relation.
Med viljan att vara rädd om varandra kommer också oviljan att skada och såra genom otrohet.
Tänk alltid har den äldre generationen haft något att förfasa sig över när det gäller de unga. Shinglandet som var poppis när mormor var ung - rock'n roll i min egen ungdom - och nu piercing som förskräcker. Kjolen har genom åren krupit upp längre och längre och nu har midjan krupit ner så att den lilla tygbiten som blir kvar....... ja - man kan ibland undra om den finns överhuvudtaget :-)
De mer allvarliga konsekvenserna av ungdomlig revolt - sprit, droger, knark är avarter som drar ner den som i början "bara" vill revoltera och visa sitt "egenvärde" och klippa navelsträngen. De är inga ungdomsgrejer -de är livsfördärvare av annat slag och fordrar andra åtgärder och annan reaktion än bara förfasande från samhället och den äldre generationen.
Men piercing, modenycker, dansformer, inställningen till sex, allt är olika former av revolt. Oftast så är det också ganska oskyldiga företeelser - så länge inte blodförgiftning, sexuella övergrepp av personer som inte ser skillnad på mode och den unga kvinnans "utbjudande" av sig själv, benbrott (eller knäckt nacke när man snurrar för vilt i dansen) samt veneriska sjukdomar vänder revolten till livets mer allvarliga sida.
Våra shinglade mormödrar - som blev så gulliga och bullbakande gamla gummor - vi rock'n rollande vildhjärnor som for omkring i raggarbilar och var sexuellt lössläppta (enligt den tidens mått mätt) - som idag också är mormödrar, kloka och förståndiga, vi är väl ändå bevis för att livet går vidare, ungdomen blir äldre, förståndigare och mindre spontana och att det finns ett liv även efter piercing-perioden.
Och tro mig. OK - inte så spontan, inte så vild men med många minnen, med mycken erfarenhet, en massa misstag och många glada skratt i backspegeln så fortsätter livet att bjuda på glädjeämnen. Umgänget med vännerna - god mat och dryck - resa och se andra platser - njuta av allt vackert som finns - se sina barn och barnbarn växa upp - läsa och fortsätta lära nya saker - finna den inre friden som kommer av att veta vem man är och vad man tror och tror sig veta - inte bry sig om att den eller den inte tycker att jag är snyggast i sta'n.
En tröstens ord till alla unga som är mitt inne i den testande fasen: Livet blir bara bättre och bättre - tro mig!
Kram
Igår satt jag och talade med några av dom och den ena tjejen berättade om när hon piercade sin tunga, hur smärtsamt och jobbigt det hade varit. Nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli att fråga vad det är som driver henne till dessa piercingar? Varför gör man det, när det gör ont, är jobbigt och dessutom kan vara farligt med infektioner och annat som inträffar då och då.
Jag gjorde klart för henne att jag inte frågade för att döma - att för mig får människor göra vad de vill med sina egna kroppar så länge det sker frivilligt och inte inbegriper tvång för någon annan heller. Men att jag var fascinerad av frågan om varför man vill plåga sig så.
Hon svarade då att hon ville testa var hennes smärtgräns gick. Några andra vid bordet nickade instämmande. Sedan gled samtalet över på varför man annars kunde tänkas göra det. För att inte genera "mormor" gled man bara förbi den sexuella aspekten, följd av menande ögonkast sins emellan och stannade sedan åter vid just testandet av gränser.
Mindes då min egen ungdom då man skulle ha hål i öronen. Detta var inget som gjordes för att se om man vågade utan för att man ville vara "fin". En del var "tuffa" och stack själva hål med hjälp av en sotad nål och en kork - oftast för att föräldrarna vägrat att tillåta håltagningen och de därför blev "tvungna" att göra det själva. Infektionerna infann sig även på den tiden och de äldre förfasade sig.
Visst är det underligt hur beteenden trappas upp generation efter generation. Det mamma och pappa gjorde måste ungdomen göra "värre" - eller mitt emot - på gott och ont. Rökning är väl en sådan sak som ett tag blev till det bättre. Tyvärr så tycks det åter svänga över och bli "tufft" att vara nikotinslav.
Jag skulle gissa att andra saker som kommer att svänga totalt när pendeln slagit i botten är barnuppfostran, censur mot våld och sexscener, familjebildningen går mot kärnfamiljen och fri sex kommer att ses som något negativt igen.
Man kan i tidningsartiklar i veckan läsa att allt fler barn blir agade i hemmen.
Unga föräldrar är noga med att inte låta sina små barn sitta ensamma framför TV:n och okritiskt få se både våld och sex.
Man går på äktenskapsrådgivning för att hålla ihop sitt äktenskap och arbetar medvetet med sin relation.
Med viljan att vara rädd om varandra kommer också oviljan att skada och såra genom otrohet.
Tänk alltid har den äldre generationen haft något att förfasa sig över när det gäller de unga. Shinglandet som var poppis när mormor var ung - rock'n roll i min egen ungdom - och nu piercing som förskräcker. Kjolen har genom åren krupit upp längre och längre och nu har midjan krupit ner så att den lilla tygbiten som blir kvar....... ja - man kan ibland undra om den finns överhuvudtaget :-)
De mer allvarliga konsekvenserna av ungdomlig revolt - sprit, droger, knark är avarter som drar ner den som i början "bara" vill revoltera och visa sitt "egenvärde" och klippa navelsträngen. De är inga ungdomsgrejer -de är livsfördärvare av annat slag och fordrar andra åtgärder och annan reaktion än bara förfasande från samhället och den äldre generationen.
Men piercing, modenycker, dansformer, inställningen till sex, allt är olika former av revolt. Oftast så är det också ganska oskyldiga företeelser - så länge inte blodförgiftning, sexuella övergrepp av personer som inte ser skillnad på mode och den unga kvinnans "utbjudande" av sig själv, benbrott (eller knäckt nacke när man snurrar för vilt i dansen) samt veneriska sjukdomar vänder revolten till livets mer allvarliga sida.
Våra shinglade mormödrar - som blev så gulliga och bullbakande gamla gummor - vi rock'n rollande vildhjärnor som for omkring i raggarbilar och var sexuellt lössläppta (enligt den tidens mått mätt) - som idag också är mormödrar, kloka och förståndiga, vi är väl ändå bevis för att livet går vidare, ungdomen blir äldre, förståndigare och mindre spontana och att det finns ett liv även efter piercing-perioden.
Och tro mig. OK - inte så spontan, inte så vild men med många minnen, med mycken erfarenhet, en massa misstag och många glada skratt i backspegeln så fortsätter livet att bjuda på glädjeämnen. Umgänget med vännerna - god mat och dryck - resa och se andra platser - njuta av allt vackert som finns - se sina barn och barnbarn växa upp - läsa och fortsätta lära nya saker - finna den inre friden som kommer av att veta vem man är och vad man tror och tror sig veta - inte bry sig om att den eller den inte tycker att jag är snyggast i sta'n.
En tröstens ord till alla unga som är mitt inne i den testande fasen: Livet blir bara bättre och bättre - tro mig!
Kram
Sommardrömmar
Jag gillar inte vinter, mörker, snö och kyla - jag älskar sommar, ljus, solsken och värme. Drömmer om tider som varit och som kommer :-)
En mörkrens gärning
Kvällsmörkret mildrades av snön som täckte marken och låg på granarnas grenar. Hon hade ett par timmars bilkörning framför sig. Irriterat tänkte hon på all dricka hon bälgat i sig innan hon for. Redan nu, 15 minuter in på resan, kände hon att hon var kissnödig. Närmaste fik låg en timma bort och hon fick något vilt i blicken när hon tänkte tanken.
Hon hade aldrig gillat att "pinka i det fria" som man, enligt den gamla sången, fick göra "uppe hos Maria". Hon visste inte vad orsaken var, men trodde nog att det mest berodde på rädsla för "upptäckt".
Hon kände att all körglädje försvann i och med att kissnödigheten tilltog. Ingen bil hade hon mött på flera mil och ingen hade kommit ikapp och kört om henne. Löjligt. Det var ju bara att stanna bilen och sätta sig vid sidan om.
Där kom en timmerväg, hon saktade in för att kunna svänga in på den, men avstod då hon såg att snöhöjden innanför den upplogade vallen var lika hög som vallen själv. Breda viltgator hade huggits upp på båda sidor om vägen så hon ville inte sätta sig direkt vid bilen. Något träd att huka bakom skulle hon väl ändå hitta.
En P-plats - två bilar bred och fyra bilar lång. Toppen. Hon svängde in och stängde motorn. Lät p-ljuset vara på. Hon öppnade dörren och lyssnade. Inga ljud mer än det stilla suset från skogen. Mörkt sånär som på den vita snön. Resolut plumsade hon iväg med siktet inställt på en ensam mycket liten och mycket gles gran vid sidan om vägen. Bakom den kunde hon inte gå - där var det djupt och såg riskabelt ut att sätta ner fötterna. Hon kastade en forskande blick upp mot bilen och vägen. En svag högersväng strax före P-platsen gjorde henne övertygad om att den som kom från det hållet enbart skulle koncentrera sig på hennes bils bakljus och inte hinna se henne själv.
Resolut beslöt hon sig för att sidan av granan blev bra. Då dolde den henne åtminstone lite för de som skulle kunna tänkas komma från motsatt håll. Nöjd med sina slutsatser drog hon så ner sina byxor och kände en underbar befrielse när trycket i blåsan lättade. Säg den glädje som varar! Hon hade inte mer än hunnit börja kissa förrän hon hörde ett brummande långt bortifrån.
OK - ljudet färdas långt i natten. Hon skulle hinna bli färdig innan bilen hann fram. Plötsligt lystes kvällsmörkret upp av stora strålkastare. Ljusskenet närmade sig oroväckande fort. Febrilt började hon att resa sig och ta tag i byxorna som låg runt anklarna på henne. Där stod hon, hukande med "rumpan bar" och händerna på byxorna när en stor långtradare kom farande. Den hade så mycket strålkastare så att hela vägen och vägkanterna - inklusive den plats där hon stod - blev upplysta som i starkt soljus.
Bländad stod hon där och bara önskade sig all världens väg. En glad fanfar från signalhornet tog bort det sista lilla tvivlet om att hon lyckats bli obemärkt.
Och så var den borta igen. Mörkret och tystnaden slöt sig om henne och hon drog lättad upp sina byxor igen. Hon kunde inte annat än skratta när hon gick tillbaks till bilen. Så trevligt! Hon hade lyckats med att göra två männsikor glada - sig själv - för stunden befriad och glad - och en okänd chaufför som fick sig ett gott skratt vid åsynen av hennes förskräckta ansikte och hukande figur.
Förnöjd fortsatte hon sin resa.
Hon hade aldrig gillat att "pinka i det fria" som man, enligt den gamla sången, fick göra "uppe hos Maria". Hon visste inte vad orsaken var, men trodde nog att det mest berodde på rädsla för "upptäckt".
Hon kände att all körglädje försvann i och med att kissnödigheten tilltog. Ingen bil hade hon mött på flera mil och ingen hade kommit ikapp och kört om henne. Löjligt. Det var ju bara att stanna bilen och sätta sig vid sidan om.
Där kom en timmerväg, hon saktade in för att kunna svänga in på den, men avstod då hon såg att snöhöjden innanför den upplogade vallen var lika hög som vallen själv. Breda viltgator hade huggits upp på båda sidor om vägen så hon ville inte sätta sig direkt vid bilen. Något träd att huka bakom skulle hon väl ändå hitta.
En P-plats - två bilar bred och fyra bilar lång. Toppen. Hon svängde in och stängde motorn. Lät p-ljuset vara på. Hon öppnade dörren och lyssnade. Inga ljud mer än det stilla suset från skogen. Mörkt sånär som på den vita snön. Resolut plumsade hon iväg med siktet inställt på en ensam mycket liten och mycket gles gran vid sidan om vägen. Bakom den kunde hon inte gå - där var det djupt och såg riskabelt ut att sätta ner fötterna. Hon kastade en forskande blick upp mot bilen och vägen. En svag högersväng strax före P-platsen gjorde henne övertygad om att den som kom från det hållet enbart skulle koncentrera sig på hennes bils bakljus och inte hinna se henne själv.
Resolut beslöt hon sig för att sidan av granan blev bra. Då dolde den henne åtminstone lite för de som skulle kunna tänkas komma från motsatt håll. Nöjd med sina slutsatser drog hon så ner sina byxor och kände en underbar befrielse när trycket i blåsan lättade. Säg den glädje som varar! Hon hade inte mer än hunnit börja kissa förrän hon hörde ett brummande långt bortifrån.
OK - ljudet färdas långt i natten. Hon skulle hinna bli färdig innan bilen hann fram. Plötsligt lystes kvällsmörkret upp av stora strålkastare. Ljusskenet närmade sig oroväckande fort. Febrilt började hon att resa sig och ta tag i byxorna som låg runt anklarna på henne. Där stod hon, hukande med "rumpan bar" och händerna på byxorna när en stor långtradare kom farande. Den hade så mycket strålkastare så att hela vägen och vägkanterna - inklusive den plats där hon stod - blev upplysta som i starkt soljus.
Bländad stod hon där och bara önskade sig all världens väg. En glad fanfar från signalhornet tog bort det sista lilla tvivlet om att hon lyckats bli obemärkt.
Och så var den borta igen. Mörkret och tystnaden slöt sig om henne och hon drog lättad upp sina byxor igen. Hon kunde inte annat än skratta när hon gick tillbaks till bilen. Så trevligt! Hon hade lyckats med att göra två männsikor glada - sig själv - för stunden befriad och glad - och en okänd chaufför som fick sig ett gott skratt vid åsynen av hennes förskräckta ansikte och hukande figur.
Förnöjd fortsatte hon sin resa.
Nytt År
Jaha, så har vi då åter passerat ett årsskifte. Som vanligt firade vi tillsammans med två par goda vänner. Mycket god mat - gott att dricka (för de som inte körde bil, vill säga - gissa vem som körde?)och trivsam atmosfär.
Åren frös ihop, vilket ju lär vara ett gott tecken enligt "di gamle". Jan Malmsjö läste "Ring klocka ring", Grevinnan och betjänten hade "Same Procedure as last Year" och raketerna lyste upp himlapällen. Champangekorken small precis som den skulle och innehållet smakade lika illa som vanligt :-)
Idag sov vi läääänge. Sambon bjöd på middag ute - en gammal kär nyårstradition även det - och nu sitter vi åter inne i den go'a stugvärmen och bara njuter.
Och året som gick då? Hur var det globalt? Katastrofer i mängd, terrordåd, mord och elände. Man kan tycka att det räcker med alla naturkatastrofer som mänskligheten får genomlida på olika håll i världen utan att vi ska hjälpa till att skapa lidanden genom att ge oss på varandra också.
Hur var året för mig personligen? Omvälvande, skulle jag vilja säga. Fick ett årslångt vikariat i maj och har haft stora omställningsproblem. Först den yrande glädjen av att åter få möta kunder och känna hur "Luther, Jante och Ågren" släppte taget om axlar och huvud en tid. Sedan hur de åter fick grepp om mig när det blev fortsatt fruktlöst jobbsök den tid jag inte fick arbetspass med därtill hörande inrapportering till Arbetsförmedlingen.
En ny arbetsmiljö med allt vad det innebär av kulturkrock för min del. Inte är det som "förr" inte :-D. Först tog frustrationen en oerhörd massa energi från mig - sedan har jag lärt mig att släppa på mitt kontrollbehov och acceptera olikheterna i mitt / arbetsgivarens / arbetskamraternas synsätt på både personalpolitik, samarbete, kundbemötande och säkerhetsfokusering. Men jag har en bra bit kvar att gå. Och vem har sagt att mitt sätt att se är det "rätta"? Knappast. Det är nyttigt att möta andra världar - mycket att lära.
Jag har också fått uppleva mycket vad det gäller den andliga aspekten på livet. Fick en liten kick i våras och försomras av att promenera till jobbet och att gå lite stavgång. Mådde riktigt bra både fysiskt och psykiskt av detta. En sund själ i en sund kropp! Det ligger mycket i det!
Jag har också fått erfarenheter av länkar och kontakter med andevärlden. Dels genom egna upplevelser men också förmedlade via duktiga medier.
Jag blev tillfrågad om jag ville bli kassör i föreningen jag tillhörde och har nu jobbat med det på frivilligbasis under hösten. Det är roligt att dra sitt strå till stacken och jag får ju så mycket tillbaks genom att lära känna fler människor med samma livsåskådning som jag själv har.
Nu ser jag fram emot år 2006. För Världen önskar jag av hela mitt hjärta att både naturen och människor ska bli lite "snällare" - Privat önskar jag att mina nära och kära och jag själv får behålla vår fysiska hälsa och mentala sinnesfrid - jag önskar att jag finner en balans mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv som gör att jag finner glädje i bådadera.
Inga nyårslöften är avgivna!!! Varför slösa energi på att ha dåligt samvete när löftena bryts. Visst - jag har några kilon till att gå ner. Sluta äta sötsaker? Jodå¨- skulle jag visst behöva lova. - Promenera mera? *suck* - jo, det också.
Men jag får väl ge ett löfte i alla fall:
Jag lovar att försöka tänka positivt och att inte säga något om någon som jag inte kan säga till personen i fråga.
Det är något som jag ständigt jobbar med och försöker att hålla i minnet. Har blivit ganska duktig på det också tror jag - åtminstone periodvis . *s*. Men jag kan bli bättre!
GOTT NYTT ÅR - hälsa, kraft, frihet från måsten och förmåga att leva i nuet - det är mina nyårsönskningar till er alla.
Kram
Åren frös ihop, vilket ju lär vara ett gott tecken enligt "di gamle". Jan Malmsjö läste "Ring klocka ring", Grevinnan och betjänten hade "Same Procedure as last Year" och raketerna lyste upp himlapällen. Champangekorken small precis som den skulle och innehållet smakade lika illa som vanligt :-)
Idag sov vi läääänge. Sambon bjöd på middag ute - en gammal kär nyårstradition även det - och nu sitter vi åter inne i den go'a stugvärmen och bara njuter.
Och året som gick då? Hur var det globalt? Katastrofer i mängd, terrordåd, mord och elände. Man kan tycka att det räcker med alla naturkatastrofer som mänskligheten får genomlida på olika håll i världen utan att vi ska hjälpa till att skapa lidanden genom att ge oss på varandra också.
Hur var året för mig personligen? Omvälvande, skulle jag vilja säga. Fick ett årslångt vikariat i maj och har haft stora omställningsproblem. Först den yrande glädjen av att åter få möta kunder och känna hur "Luther, Jante och Ågren" släppte taget om axlar och huvud en tid. Sedan hur de åter fick grepp om mig när det blev fortsatt fruktlöst jobbsök den tid jag inte fick arbetspass med därtill hörande inrapportering till Arbetsförmedlingen.
En ny arbetsmiljö med allt vad det innebär av kulturkrock för min del. Inte är det som "förr" inte :-D. Först tog frustrationen en oerhörd massa energi från mig - sedan har jag lärt mig att släppa på mitt kontrollbehov och acceptera olikheterna i mitt / arbetsgivarens / arbetskamraternas synsätt på både personalpolitik, samarbete, kundbemötande och säkerhetsfokusering. Men jag har en bra bit kvar att gå. Och vem har sagt att mitt sätt att se är det "rätta"? Knappast. Det är nyttigt att möta andra världar - mycket att lära.
Jag har också fått uppleva mycket vad det gäller den andliga aspekten på livet. Fick en liten kick i våras och försomras av att promenera till jobbet och att gå lite stavgång. Mådde riktigt bra både fysiskt och psykiskt av detta. En sund själ i en sund kropp! Det ligger mycket i det!
Jag har också fått erfarenheter av länkar och kontakter med andevärlden. Dels genom egna upplevelser men också förmedlade via duktiga medier.
Jag blev tillfrågad om jag ville bli kassör i föreningen jag tillhörde och har nu jobbat med det på frivilligbasis under hösten. Det är roligt att dra sitt strå till stacken och jag får ju så mycket tillbaks genom att lära känna fler människor med samma livsåskådning som jag själv har.
Nu ser jag fram emot år 2006. För Världen önskar jag av hela mitt hjärta att både naturen och människor ska bli lite "snällare" - Privat önskar jag att mina nära och kära och jag själv får behålla vår fysiska hälsa och mentala sinnesfrid - jag önskar att jag finner en balans mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv som gör att jag finner glädje i bådadera.
Inga nyårslöften är avgivna!!! Varför slösa energi på att ha dåligt samvete när löftena bryts. Visst - jag har några kilon till att gå ner. Sluta äta sötsaker? Jodå¨- skulle jag visst behöva lova. - Promenera mera? *suck* - jo, det också.
Men jag får väl ge ett löfte i alla fall:
Jag lovar att försöka tänka positivt och att inte säga något om någon som jag inte kan säga till personen i fråga.
Det är något som jag ständigt jobbar med och försöker att hålla i minnet. Har blivit ganska duktig på det också tror jag - åtminstone periodvis . *s*. Men jag kan bli bättre!
GOTT NYTT ÅR - hälsa, kraft, frihet från måsten och förmåga att leva i nuet - det är mina nyårsönskningar till er alla.
Kram
God Jul till er alla
Så är det då jul igen. Helgen till ära har jag skaffat mig en röd bakgrund - nja, så röd det nu fanns att få i det lilla arkivet :-)
Sambon och jag är bjudna till sambons son. Hans familj består, förutom av honom själv, av hustru och liten son. Fler julfirare där är sambons ex med ny make samt sonhustruns föräldrar. Också hennes syster med man och tre barn kommer att fira tillsammans. Tio vuxna och tre barn - fullt hus med andra ord.
Julklapparna inköpta - "vår del" av maten fixad. Då slår förkylningen till med stora släggan.
"Kärleken sitter upp i soffan och nyser, han är förkyld och bara hostar och fnyser...."
Så julen kommer att gå i lugnets tecken - själv är jag arbetsfri både Julafton och Juldagen men ska åter tjäna till brödfödan på Annandagen och på mellandagarna.
Vi kommer att göra vårt allra bästa för att njuta av juleljus, julskinka och helgfrid - mellan Sambons nysningar och hostanfall.
Jag hoppas att du, som tittar in på min hemsida får en fin jul. Det gäller att göra det bästa av det som är och ibland är det att samlas till en familjehögtid och ibland är det att njuta av chansen till återhämtning i stillhet och lugn.
Kram och God Jul!
Sambon och jag är bjudna till sambons son. Hans familj består, förutom av honom själv, av hustru och liten son. Fler julfirare där är sambons ex med ny make samt sonhustruns föräldrar. Också hennes syster med man och tre barn kommer att fira tillsammans. Tio vuxna och tre barn - fullt hus med andra ord.
Julklapparna inköpta - "vår del" av maten fixad. Då slår förkylningen till med stora släggan.
"Kärleken sitter upp i soffan och nyser, han är förkyld och bara hostar och fnyser...."
Så julen kommer att gå i lugnets tecken - själv är jag arbetsfri både Julafton och Juldagen men ska åter tjäna till brödfödan på Annandagen och på mellandagarna.
Vi kommer att göra vårt allra bästa för att njuta av juleljus, julskinka och helgfrid - mellan Sambons nysningar och hostanfall.
Jag hoppas att du, som tittar in på min hemsida får en fin jul. Det gäller att göra det bästa av det som är och ibland är det att samlas till en familjehögtid och ibland är det att njuta av chansen till återhämtning i stillhet och lugn.
Kram och God Jul!
Språkbruk
Jag gillar ord och är intresserad av hur språket förändras och används. De uttryck som vi använde under min uppväxt är idag många gånger passé och helt okända för dagens ungdomar - liksom deras uttryck kan vara förbryllande för oss. Glömmer aldrig när jag första gången hörde ordet "häftig" i betydelsen "tuff".
Missförstånd uppstår. För ett tag sedan så såg jag ett par skor i omklädningsrummet på jobbet som jag blev väldigt förtjust i. Det var ett par klarröda skor av träningsmodell. De hade dessutom detaljer som var guldfärgade. De stack verkligen ut och jag blev lika barnsligt förtjust i dom som jag blev när jag såg de blå ljussfärerna sväva i trädkronorna på Avenyn förra julen.
När jag kom in till de andra i vårt "kassaräknerum" så utbrast jag: "Är det någon av er som har de där sköna röda skorna som står i omklädningsrummet?" Sköna var det uttryck som ofta användes i betydelsen "häftiga" på "min tid". Det blev alldeles tyst i rummet. Alla tittade storögt på mig och till sist utbrast en av de unga flickorna: "Men Barbro. PROVADE du dom???" Ridå.
Missförstånd uppstår. För ett tag sedan så såg jag ett par skor i omklädningsrummet på jobbet som jag blev väldigt förtjust i. Det var ett par klarröda skor av träningsmodell. De hade dessutom detaljer som var guldfärgade. De stack verkligen ut och jag blev lika barnsligt förtjust i dom som jag blev när jag såg de blå ljussfärerna sväva i trädkronorna på Avenyn förra julen.
När jag kom in till de andra i vårt "kassaräknerum" så utbrast jag: "Är det någon av er som har de där sköna röda skorna som står i omklädningsrummet?" Sköna var det uttryck som ofta användes i betydelsen "häftiga" på "min tid". Det blev alldeles tyst i rummet. Alla tittade storögt på mig och till sist utbrast en av de unga flickorna: "Men Barbro. PROVADE du dom???" Ridå.
Vänner - en gåva och en rikedom
I helgen hjälpte jag min dotter att flytta. Efter varje gång jag flyttat har jag bestämt: ALDRIG MER. Nästa gång ska jag hyra en flyttfirma som packar och flyttar och en städfirma som fixar lägenheten efteråt. Men – så blir det naturligtvis inte. Och inte blev det så för min dotters del heller.
Däremot visade det sig att hon hade några verkligt goda, trevliga och hjälpsamma vänner som ställde upp som flyttkarlar (och städtant). Själv oförmögen att bära de tyngsta sakerna ägnade jag mig åt att köra kassar och mindre prylar i min bil medan de andra lastade hyrsläpet fullt med sängar, bokhyllor och akvarium. Det blev några vändor av varje sort och när kvällen kom var vi ganska slut och urlakade lite till mans – och kvinns.
Sämst mådde barnbarnet, som roat sig med att leka kåldolme i mattor och täcken. Detta utlöste en astmaattack och ändade på sjukhuset på söndagsmorgonen. Strax bättrade han sig när han fått mediciner och medan han lugnt sov på soffan i nya hemmet ägnade sig min dotter – en väninna till henne och jag oss åt att städa – och städa – och städa. När klockan var fem var vi klara. Och tänk så mycket muskler vi har i våra kroppar. Och inte vet vi att vi har dom heller – åtminstone inte till vardags. Men NU vet jag.
Dagens blogg vill jag tillägna vänskapen. Alldeles speciella vänner visade sig denna gång Carita, Chris, Ellen och Sven vara.
Carita – bar och slet, putsade fönster, skurade toalett och kök alltmedan hon höll låda och delade med sig av sitt positiva sinnelag. Dessutom underhöll hon mig de 12 milen vi färdades hemåt på kvällen. Allt för att jag inte skulle somna bakom ratten av ren utmattning efter de två dagarnas intensiva tempo. (och brist på nattsömn med en liten ”andnödig” kille i samma rum)
Chris som var en stark bärhjälp men också lite av en möbelbyggare. Tillsammans roade vi oss med att skruva ihop säng och bäddsoffa i barnbarnets rum. Vi hade himla kul och löste problemen – säkerligen inte på enklaste sätt men, vadå? Vi löste ju dom – under fniss och skratt. Och sång! Hon sjöng för mig! Speciellt tack för det!
Ellen som hade händerna fulla med sin lille 14-månaders son ägnade sig också åt barnbarnet och lyckades underhålla de båda så att ingen annan vuxen behövde oroa sig för deras väl och ve.
Sven, Ellens make, körde dragbilen, stuvade som en expert och bar, tillsammans med min dotter, de tyngsta grejerna upp för den trånga spiraltrappan till nya lägenheten. Medan vi andra pustade vid fikabordet tog han ett par extra bördor upp från släpet – till synes outtröttlig och vid gott mod.
Till er alla – och som en hyllning till vänskap – en imaginär fanfar – TUUT TUUT TUUT
Däremot visade det sig att hon hade några verkligt goda, trevliga och hjälpsamma vänner som ställde upp som flyttkarlar (och städtant). Själv oförmögen att bära de tyngsta sakerna ägnade jag mig åt att köra kassar och mindre prylar i min bil medan de andra lastade hyrsläpet fullt med sängar, bokhyllor och akvarium. Det blev några vändor av varje sort och när kvällen kom var vi ganska slut och urlakade lite till mans – och kvinns.
Sämst mådde barnbarnet, som roat sig med att leka kåldolme i mattor och täcken. Detta utlöste en astmaattack och ändade på sjukhuset på söndagsmorgonen. Strax bättrade han sig när han fått mediciner och medan han lugnt sov på soffan i nya hemmet ägnade sig min dotter – en väninna till henne och jag oss åt att städa – och städa – och städa. När klockan var fem var vi klara. Och tänk så mycket muskler vi har i våra kroppar. Och inte vet vi att vi har dom heller – åtminstone inte till vardags. Men NU vet jag.
Dagens blogg vill jag tillägna vänskapen. Alldeles speciella vänner visade sig denna gång Carita, Chris, Ellen och Sven vara.
Carita – bar och slet, putsade fönster, skurade toalett och kök alltmedan hon höll låda och delade med sig av sitt positiva sinnelag. Dessutom underhöll hon mig de 12 milen vi färdades hemåt på kvällen. Allt för att jag inte skulle somna bakom ratten av ren utmattning efter de två dagarnas intensiva tempo. (och brist på nattsömn med en liten ”andnödig” kille i samma rum)
Chris som var en stark bärhjälp men också lite av en möbelbyggare. Tillsammans roade vi oss med att skruva ihop säng och bäddsoffa i barnbarnets rum. Vi hade himla kul och löste problemen – säkerligen inte på enklaste sätt men, vadå? Vi löste ju dom – under fniss och skratt. Och sång! Hon sjöng för mig! Speciellt tack för det!
Ellen som hade händerna fulla med sin lille 14-månaders son ägnade sig också åt barnbarnet och lyckades underhålla de båda så att ingen annan vuxen behövde oroa sig för deras väl och ve.
Sven, Ellens make, körde dragbilen, stuvade som en expert och bar, tillsammans med min dotter, de tyngsta grejerna upp för den trånga spiraltrappan till nya lägenheten. Medan vi andra pustade vid fikabordet tog han ett par extra bördor upp från släpet – till synes outtröttlig och vid gott mod.
Till er alla – och som en hyllning till vänskap – en imaginär fanfar – TUUT TUUT TUUT
Vintertankar
Ja, så är då vintern här till sist. Utanför fönstret ligger snön som ett lätt täcke över marken, på bilarna och på trädens grenar.
Jag sitter vid min dator innanför fönstret, där en "jewel-orchidé" sträcker sig mot taket med sin klase av små vita blommor, ett litet vattenfall porlar i en fusksten, jordnötsplantan har ännu inte bestämt sig för om den vill överleva eller inte och det gamla strykjärnet från AD står uppställt här i brist på annan förvaringsplats. Elementet värmer skönt och det är flera timmar innan jag måste iväg till jobbet.
Jobbet ja - det förhatliga, det föränderliga, det enformiga, det roliga, det .... - många känslor ryms och turas om att stiga fram som primära. Långa tider har gått då jag känt motvilja och avsky mot att gå dit - just nu känns det helt OK. Roligt med allt julpynt. Än så länge är kunderna glada och tycker det är kul att handla julklappar och annat pynt till egna hemmet. Ingen är speciellt stressad men kundtillstömningen är god - på helgen t o m väldigt god. Jobbar sent hela veckan (förutom min SSG-dag som är sen ändå med medial demonstration och möte efter det) men kan då på plussidan lägga chansen till att få sova ut varje morgon.
Läser Aftonbladet på nätet och ser bl a att arbetsförmedlingen konstaterat att varannan arbetslös inte söker jobb. Det låter ju mer än skrämmande - men varför redovisas inte alla fakta till varför sökandet uteblir?
Själv är jag ju arbetslös i grunden - men har ett 50% vik till juli nästa år. Jag söker jobb under tiden - annars får jag inte stämpla de dagar jag inte tjänstgör. Däremot söker jag inte vikariat eller deltidstjänster då jag anser att jag har störst chans att få en fast anställning där jag redan är. Och hur många 100%-tjänster med tillsvidare anställning finns att söka? Jo - de som finns söker jag så klart, men jag lovar - det är inte många.
Är det å andra sidan så att folk inte söker för att de inte VILL söka/jobba - ja då finns det ju ett bra alternativ - ingen A-kassa! Men jag tror faktiskt inte att det är så enkelt i alla dessa fall. Tänk om vi ville bemöda oss om att se bakom dessa siffror som dyker upp i alla sammanhang. Ofta, ofta så finns det fullt förståeliga orsaker till en negativ statistik.
Nu har dottern lurat in mig på nya vägar i datorlandet. Vi pratar med varandra! Vi som inte gillar telefoner sitter nu vid var sin dator och talar med varandra. Hur sjukt är inte det??? Men lite kul är det allt förstås :-D - teknikfreak som jag är, så tilltalas jag av allt jag inte testat tidigare.
Nu får det vara färdigbloggat för idag - håret håller på att torka och jag ska iväg och köpa ett headset före jobbet. Måste ju försöka att eliminera rundgångsljudet som då och då uppstår med en fristående mikrofon vid datorhögtalaren.
Tag på halkskydd eller snöskor och ta det vackert på vintervägarna
Jag sitter vid min dator innanför fönstret, där en "jewel-orchidé" sträcker sig mot taket med sin klase av små vita blommor, ett litet vattenfall porlar i en fusksten, jordnötsplantan har ännu inte bestämt sig för om den vill överleva eller inte och det gamla strykjärnet från AD står uppställt här i brist på annan förvaringsplats. Elementet värmer skönt och det är flera timmar innan jag måste iväg till jobbet.
Jobbet ja - det förhatliga, det föränderliga, det enformiga, det roliga, det .... - många känslor ryms och turas om att stiga fram som primära. Långa tider har gått då jag känt motvilja och avsky mot att gå dit - just nu känns det helt OK. Roligt med allt julpynt. Än så länge är kunderna glada och tycker det är kul att handla julklappar och annat pynt till egna hemmet. Ingen är speciellt stressad men kundtillstömningen är god - på helgen t o m väldigt god. Jobbar sent hela veckan (förutom min SSG-dag som är sen ändå med medial demonstration och möte efter det) men kan då på plussidan lägga chansen till att få sova ut varje morgon.
Läser Aftonbladet på nätet och ser bl a att arbetsförmedlingen konstaterat att varannan arbetslös inte söker jobb. Det låter ju mer än skrämmande - men varför redovisas inte alla fakta till varför sökandet uteblir?
Själv är jag ju arbetslös i grunden - men har ett 50% vik till juli nästa år. Jag söker jobb under tiden - annars får jag inte stämpla de dagar jag inte tjänstgör. Däremot söker jag inte vikariat eller deltidstjänster då jag anser att jag har störst chans att få en fast anställning där jag redan är. Och hur många 100%-tjänster med tillsvidare anställning finns att söka? Jo - de som finns söker jag så klart, men jag lovar - det är inte många.
Är det å andra sidan så att folk inte söker för att de inte VILL söka/jobba - ja då finns det ju ett bra alternativ - ingen A-kassa! Men jag tror faktiskt inte att det är så enkelt i alla dessa fall. Tänk om vi ville bemöda oss om att se bakom dessa siffror som dyker upp i alla sammanhang. Ofta, ofta så finns det fullt förståeliga orsaker till en negativ statistik.
Nu har dottern lurat in mig på nya vägar i datorlandet. Vi pratar med varandra! Vi som inte gillar telefoner sitter nu vid var sin dator och talar med varandra. Hur sjukt är inte det??? Men lite kul är det allt förstås :-D - teknikfreak som jag är, så tilltalas jag av allt jag inte testat tidigare.
Nu får det vara färdigbloggat för idag - håret håller på att torka och jag ska iväg och köpa ett headset före jobbet. Måste ju försöka att eliminera rundgångsljudet som då och då uppstår med en fristående mikrofon vid datorhögtalaren.
Tag på halkskydd eller snöskor och ta det vackert på vintervägarna
Att leva med IBS
IBS (Irritable Bowel Syndrome) eller Colon Irritable (Irriterad tjocktarm) är en sjukdom som diagnostiseras på fler och fler. Samtidigt finns ett stort mörkertal, beroende på att många dels inte upplever problemen så stora att de söker läkare och dels för att många går med odiagnostiserade eller feldiagnostiserade symptom på denna sjukdom.
Att det är så svårt att ställa diagnos beror på den oerhörda variationen av symptom och besvär som patienterna upplever.
Nu har du säkert förstått att också jag lever med IBS. Jag fick inte min diagnos förrän åtta år efter att jag sökte läkare för mina problem för första gången. Då hade jag under närmare 20 år haft diverse olika symptom, vilka jag inte satte i samband med varandra.
Efter att första gången sökt läkare för direkta, akuta magproblem genomgick jag en del undersökningar. Dessa visade inte på några sjukliga förändringar. Tidvis var jag bättre, tidvis sämre och mellan varven kände jag mig helt OK. Jag var sjukskriven ca en vecka i samband med första läkarbesöket men kämpade f ö på oavsett jag har känningar av magen eller ej.
När jag så åter fick en svårare attack, gick jag till min nya vårdcentral. Det hade nu gått 8 år efter första besöket. Där fick jag prata med en läkare som intresserat lyssnade till – vad jag själv upplevde som – en symptombeskrivning hämtad ur en hypokondrikers dagbok. Jag kände mig jättefånig när jag sammanbitet beskrev mina besvär och tänkte att han ger mig nog något lugnande – han kan inte ta det här på allvar.
När jag kämpat mig igenom min sjukdomshistoria nickade han och sa: ”Om du lovar mig att INTE läsa eller ta till dig de sjukdomar som vi läkare i den här boken uppmanas att utesluta, så ska du få låna den av mig.” Han höll upp en liten bok där utsidan talade om att den handlade om IBS. Jag hade aldrig hört namnet tidigare och blev nyfiken på vad han trodde att jag skulle få ut av den.
Givetvis lovade jag att inte tro att jag led av cancer eller någon annan dödlig sjukdom. Jag hade ju så många gånger haft väldigt ont – trott att jag drabbats av en tumör så klart – för att sedan oförklarligt bli frisk som en nötkärna igen. Visst insåg jag att det inte var cancer som orsakade mina besvär.
När jag kom hem satte jag mig att läsa. Boken var skriven av en läkare i upplysningssyfte för andra läkare. På en av de första sidorna stod det (inte ordagrant men med denna innebörd): ”När du får en patient som beskriver många diffusa och skiftande symptom så kan det vara anledning att misstänka IBS.”
Oj, vad jag kände mig lättad. Jag slukade resten av boken och hade min diagnos klar. Många av de symptom som beskrevs i boken kände jag igen och kunde relatera till i högre eller lägre grad. Jag återvände till ”min” läkare, som fått svar på alla prover han skickat mig att ta (inklusive ytterligare ett ultraljud) och tackade honom av hela mitt hjärta för att han lyssnat och att han lånat mig sin bok.
Bara att få en diagnos gör det lättare att bära irritationsmomenten som sjukdomen innebär. Jag lider inte heller av den allra värsta formen – även om jag kan ha det ganska jobbigt mellan varven – så jag är lyckligt lottad. Det finns de, som blir helt handikappade av sina symptom och inte kan jobba, resa eller sova över hos någon vän.
Jag har också lärt mig vad som triggar igång utbrotten – vare sig de visar sig i smärtor, yrsel (jodå – jag lovar, fast DET tror nog inte läkarna på förstås, det stod i alla fall inte i boken), gaser, förstoppning, diarréer eller allmän trötthet och nedstämdhet. Och vad jag kan göra för att slippa svårare besvär. Också detta är individuellt olika från patient till patient. För min del är det fibrer, grönt och frukt som gäller (för andra kan just detta vara igångsättaren). Sprit eller vin funkar ibland – ibland är det rena ”döden”.
Den största boven är dock ”inre stress” – negativ inre stress. Jag hade en period i mitt tidigare jobb som teamledare på Posten, då jag jobbade över dagligen under en hel höst. Det var många år sedan som jag mådde så bra som då. Jag älskade mitt jobb och hade roligt hela tiden – även om det var stressigt, problemfyllt och långa dagar, som sagt.
När arbetsuppgifterna tröt, uppsägningar blev aktuella och stressen blev av en annan sort än tidigare – ja, då kom magproblemen som ett brev på Posten (suck – dålig vits, jag vet – men vad gör man!) Så för IBS-are är det A och O att må bra invärtes.
Tilläggas bör att det är med IBS som med fibromyalgi - det är ofta personer som ställer höga krav på sig själva som har lätt för att drabbas. Jag sa inte att vi är duktiga! Jag sa: personer som ställer höga krav på sig själva. Sedan varierar naturligtvis åsikterna om vad som ÄR höga krav och inte :-D
Och yrseln då? Jo, jag är helt övertygad om att den har ett samband med magproblemen. Ytterligare några ur min bekantskapskrets som har IBS har/har haft problem med yrsel också.
Inom alternativvården finns det de som anser att tjocktarmen representerar olika delar i vår fysiska kropp. Jag har t o m en skiss på detta i mina gömmor någonstans. Får väl leta fram den och se om jag får något medhåll i mina teorier :-D.
Har du någon i din omgivning som ”gnäller” över än det ena och än det andra beträffande hälsan – ta inte för givet att det är ”gnäll”. Det kan vara IBS och obehagen syns inte utanpå. Detta att ena dagen vara helt ur slag för att nästa vara i toppform är ytterligare förbryllande för omgivningen (och en själv – men med tiden lär man sig att bara tacka för att det är ”över” för den här gången).
Ytterligare en sak som gör det svårt för omgivningen att förstå är olikheterna i sjukdomssymptomen. Två IBS-are har ofta likartade besvär – men olika uttalade och lider olika mycket av dom. Den ena kan ha svåra smärtor och lätta avföringsproblem medan den andra har oerhörda problem med tarmfunktionen men inga smärtor att tala om. Också detta kan vara förbryllande för både omgivning, läkare och patienter.
Därför var det viktigt att få min diagnos och sedan lära mig hur MIN IBS fungerar. Bara så kan man bli ”vän med” sin sjukdom och styra den i stället för att låta den styra hela tillvaron. Själv jobbar jag ständigt och med skiftande framgång på att finna den inre frid och livsglädje som gör att hela kroppen mår bra.
Har du också IBS? Var då rädd om dig – var noga med att äta och dricka det DIN mage mår bra av – men framför allt: Se till att må själsligt bra! Undvik negativ stress allt vad du bara kan. Och om du inte kan utan måste utsätta dig för den – träna dig på att behärska den – meditera t ex – eller ägna dig åt lite Yoga eller Qi Gong. Lycka till!
Att det är så svårt att ställa diagnos beror på den oerhörda variationen av symptom och besvär som patienterna upplever.
Nu har du säkert förstått att också jag lever med IBS. Jag fick inte min diagnos förrän åtta år efter att jag sökte läkare för mina problem för första gången. Då hade jag under närmare 20 år haft diverse olika symptom, vilka jag inte satte i samband med varandra.
Efter att första gången sökt läkare för direkta, akuta magproblem genomgick jag en del undersökningar. Dessa visade inte på några sjukliga förändringar. Tidvis var jag bättre, tidvis sämre och mellan varven kände jag mig helt OK. Jag var sjukskriven ca en vecka i samband med första läkarbesöket men kämpade f ö på oavsett jag har känningar av magen eller ej.
När jag så åter fick en svårare attack, gick jag till min nya vårdcentral. Det hade nu gått 8 år efter första besöket. Där fick jag prata med en läkare som intresserat lyssnade till – vad jag själv upplevde som – en symptombeskrivning hämtad ur en hypokondrikers dagbok. Jag kände mig jättefånig när jag sammanbitet beskrev mina besvär och tänkte att han ger mig nog något lugnande – han kan inte ta det här på allvar.
När jag kämpat mig igenom min sjukdomshistoria nickade han och sa: ”Om du lovar mig att INTE läsa eller ta till dig de sjukdomar som vi läkare i den här boken uppmanas att utesluta, så ska du få låna den av mig.” Han höll upp en liten bok där utsidan talade om att den handlade om IBS. Jag hade aldrig hört namnet tidigare och blev nyfiken på vad han trodde att jag skulle få ut av den.
Givetvis lovade jag att inte tro att jag led av cancer eller någon annan dödlig sjukdom. Jag hade ju så många gånger haft väldigt ont – trott att jag drabbats av en tumör så klart – för att sedan oförklarligt bli frisk som en nötkärna igen. Visst insåg jag att det inte var cancer som orsakade mina besvär.
När jag kom hem satte jag mig att läsa. Boken var skriven av en läkare i upplysningssyfte för andra läkare. På en av de första sidorna stod det (inte ordagrant men med denna innebörd): ”När du får en patient som beskriver många diffusa och skiftande symptom så kan det vara anledning att misstänka IBS.”
Oj, vad jag kände mig lättad. Jag slukade resten av boken och hade min diagnos klar. Många av de symptom som beskrevs i boken kände jag igen och kunde relatera till i högre eller lägre grad. Jag återvände till ”min” läkare, som fått svar på alla prover han skickat mig att ta (inklusive ytterligare ett ultraljud) och tackade honom av hela mitt hjärta för att han lyssnat och att han lånat mig sin bok.
Bara att få en diagnos gör det lättare att bära irritationsmomenten som sjukdomen innebär. Jag lider inte heller av den allra värsta formen – även om jag kan ha det ganska jobbigt mellan varven – så jag är lyckligt lottad. Det finns de, som blir helt handikappade av sina symptom och inte kan jobba, resa eller sova över hos någon vän.
Jag har också lärt mig vad som triggar igång utbrotten – vare sig de visar sig i smärtor, yrsel (jodå – jag lovar, fast DET tror nog inte läkarna på förstås, det stod i alla fall inte i boken), gaser, förstoppning, diarréer eller allmän trötthet och nedstämdhet. Och vad jag kan göra för att slippa svårare besvär. Också detta är individuellt olika från patient till patient. För min del är det fibrer, grönt och frukt som gäller (för andra kan just detta vara igångsättaren). Sprit eller vin funkar ibland – ibland är det rena ”döden”.
Den största boven är dock ”inre stress” – negativ inre stress. Jag hade en period i mitt tidigare jobb som teamledare på Posten, då jag jobbade över dagligen under en hel höst. Det var många år sedan som jag mådde så bra som då. Jag älskade mitt jobb och hade roligt hela tiden – även om det var stressigt, problemfyllt och långa dagar, som sagt.
När arbetsuppgifterna tröt, uppsägningar blev aktuella och stressen blev av en annan sort än tidigare – ja, då kom magproblemen som ett brev på Posten (suck – dålig vits, jag vet – men vad gör man!) Så för IBS-are är det A och O att må bra invärtes.
Tilläggas bör att det är med IBS som med fibromyalgi - det är ofta personer som ställer höga krav på sig själva som har lätt för att drabbas. Jag sa inte att vi är duktiga! Jag sa: personer som ställer höga krav på sig själva. Sedan varierar naturligtvis åsikterna om vad som ÄR höga krav och inte :-D
Och yrseln då? Jo, jag är helt övertygad om att den har ett samband med magproblemen. Ytterligare några ur min bekantskapskrets som har IBS har/har haft problem med yrsel också.
Inom alternativvården finns det de som anser att tjocktarmen representerar olika delar i vår fysiska kropp. Jag har t o m en skiss på detta i mina gömmor någonstans. Får väl leta fram den och se om jag får något medhåll i mina teorier :-D.
Har du någon i din omgivning som ”gnäller” över än det ena och än det andra beträffande hälsan – ta inte för givet att det är ”gnäll”. Det kan vara IBS och obehagen syns inte utanpå. Detta att ena dagen vara helt ur slag för att nästa vara i toppform är ytterligare förbryllande för omgivningen (och en själv – men med tiden lär man sig att bara tacka för att det är ”över” för den här gången).
Ytterligare en sak som gör det svårt för omgivningen att förstå är olikheterna i sjukdomssymptomen. Två IBS-are har ofta likartade besvär – men olika uttalade och lider olika mycket av dom. Den ena kan ha svåra smärtor och lätta avföringsproblem medan den andra har oerhörda problem med tarmfunktionen men inga smärtor att tala om. Också detta kan vara förbryllande för både omgivning, läkare och patienter.
Därför var det viktigt att få min diagnos och sedan lära mig hur MIN IBS fungerar. Bara så kan man bli ”vän med” sin sjukdom och styra den i stället för att låta den styra hela tillvaron. Själv jobbar jag ständigt och med skiftande framgång på att finna den inre frid och livsglädje som gör att hela kroppen mår bra.
Har du också IBS? Var då rädd om dig – var noga med att äta och dricka det DIN mage mår bra av – men framför allt: Se till att må själsligt bra! Undvik negativ stress allt vad du bara kan. Och om du inte kan utan måste utsätta dig för den – träna dig på att behärska den – meditera t ex – eller ägna dig åt lite Yoga eller Qi Gong. Lycka till!